Ovanliga men viktiga!

  Crosman 179B

En udda men viktig applikation av luft och/eller Co2-vapen är icke-dödlig djurkontroll, det som vi i vardagslag brukar kalla för "bedövningsvapen". Det handlar alltså om vapen med grov kaliber som skjuter en form av pilar som är avsedda för att söva det påskjutna, levande, målet på ett säkert och humant sätt med syfte att målet efter en tid ska kunna återuppväckas i oskadat och levande skick.

Principen att fälla mål med hjälp av drogbärande projektiler är tusentals år gammal, då i form av blåsrör eller pilbågar som avlossar dessa pilar där spetsarna är försedda med någon form av gift. 

En av pionjärerna för att tillämpa den här tekniken då det gäller att söva djur för att sedan kunna återuppväcka dem, alltså inte för att döda dem som villebråd, var en kille från Nya Zeeland vid namn Colin Murdoch. Han var egentligen veterinär till professionen men även en duktig uppfinnare med inte mindre än 46 patent registrerad i sitt eget namn, där den mest kända kanske var engångsversionen i plast av den tidigare dominerande injektionssprutan av glas.

Ett av de första problemen att lösa för att kunna söva djur på distans var själva projektilen och dess utformning.

Att bara stryka på ett preparat, som urinvånare gör när de förgiftar sina pilar på traditionellt sätt, fungerar inget vidare om man vill administrera en kontrollerad mängd substans till målet, risken att över- och underdosera blir betydande. Med sitt patent för den vanliga injektionssprutan som bas så utvecklade han istället världens första mekaniska projektilautoinjektor.

  Dagens projektilautoinjektorer är betydligt smidigare och tåligare än sina föregångare.   

Grundprincipen var en vanlig injektionsspruta men bakom dess pistong så placerades en enkel fjädermekanism med avtryckaren riktad bakåt i röret. Längst baktill i röret fanns sedan en tyngd, som satt förankrad mot botten av projektilen med hjälp av en slags dubbelhäftande tejp.

När projektilen träffade målet och nålen stack in i detsamma så bromsades projektilen upp varvid kulan längst bak släppte ifrån sin tejp och fortsatte framåt i sprutan av sin levande kraft. Den träffade då den i röret inbyggda avtryckarplattan som frigjorde en fjäder som sköt pistongen framåt varpå vätskan i ampullen pressades rakt igenom nålen och in i målet.

När hårdvaran nu var ordnad så återstod den kanske svåraste delen - att hitta ett lämpligt kemiskt preparat som kunde söva effektivt men som ändå tillät en säker och alltid fungerande återupplivning efter en förutbestämd tid. Detta var något som inte skulle bli lika enkelt att lösa.

  Etorfin var det första riktigt effektiva sövningsmedlet för storvilt.

Till att börja med så använde man rena gifter som curare och nikotin. Dessa preparat fungerade väldigt bra i sådan mening att målen föll effektivt men återupplivningsgraden var inte direkt imponerande, många av målen gick helt enkelt inte att väcka upp utan hade dött. Problematiken komplicerades ytterligare av det faktum att djur med ungefär samma storlek ändå hade vitt skilda toleranser mot olika preparat. Man fick alltså använda mycket måttliga mängder för att målen inte skulle avlida men detta hade också en del problem, fast åt andra hållet.

En noshörning och en afrikansk buffel hade med andra ord dessutom helt vitt skilda möjligheter att motstå en given mängd sövningsmedel, något som definitivt inte var självklar kunskap och som innebar att de första köparna av systemet kom tillbaka med grava klagomål. Som Murdoch själv formulerade saken: -"Den som har smugit sig nära inpå en jättelik noshörningtjur och skjutit den i baken med en svidande pil varvid ingenting händer kan lätt hålla sig för skratt."

Ett flertal missnöjda kunder rapporterade att oförväntade språngmarscher med frustande afrikanskt storvilt efter sig inte direkt lockade till upprepning och man krävde därför en betydligt bättre funktionssäkerhet.

Efter en intensiv forskning så hade man 1962 lyckats patentera Etorfin, vilket var ett enormt kemiskt genombrott. Detta dirivat från opiander blev en gamechanger och innebar att avståndssövning av vilt nu kunde ske på ett säkert och pålitligt sätt. Då Etorfin är ca 1000-3000 gånger mer potent än vanligt opium så lät inte effekten vänta på sig. Även mycket måttliga doser kunde omedelbart fälla storvilt som elefanter på 4-5 ton direkt i steget och samtidigt nästan lika snabbt väcka upp dem igen med hjälp av det likaledes nya och effektiva motmedlet Revivon.

Den enda tekniska nackdelen med just Etorfin var att det, på grund av sin enorma potens, också var direkt livsfarligt för mindre mål och så även människor. Under decennierna som passerade så kom man sedermera att utveckla ett stort antal familjer av diverse preparat som idag gör samma arbete ännu bättre och med mindre risker.

  Moderna vapen med PCP som drivkälla kan få effektiva räckvidder på ut till 75 yards!

Om vi då lämnar kemin och återgår till hårdvaran så använde man redan ifrån begynnelsen konverterade luftvapen, företrädesvis av typerna MSP eller Co2, fram till slutet av 1970-talet då aktörer som Daystate blev pionjärer på att använda PCP som drivkraftsprincip. 

De första vapnen för dessa ändamål hade förbluffande måttliga utgångshastigheter, med luftvapenmätt mätt, bara mellan 70-100 fps. Detta gav en effektiv räckvidd på maximalt 30 yards och man var därför tvungen att komma sitt mål ganska nära. När man då försökte söva större afrikanskt vilt som vanligtvis påträffades på stora öppna ytor så blev de måttliga räckvidderna ett påtagligt problem.

En vit noshörning exempelvis kan väga mer än 3 ton och är förbluffande smidig, fullt kapabel att rusa fram likt ett expresståg med över 40 km/h! Att springa ifrån dessa djur är med andra ord svårt även om de kan vara förbluffande enkla att smyga sig tätt inpå eftersom dessa giganter är relativt orädda - ett vuxet friskt exemplar har ju inga som helst naturliga fiender, inte ens en flock med lejon. Den läderliknande huden kan dessutom på vissa ställen vara upp till 5 cm tjock så förutom att kunna nå fram så måste projektilen också kunna penetrera målet för att kunna söva.

Som en konsekvens av detta så började man successivt utveckla PCP som drivkälla till den här vapentypen. Med hjälp av denna så kunde man slutligen nå längre (säkrare) räckvidder eftersom man ökade utgångshastigheten. En kraftfullare drivkälla tillät även användningen av tyngre projektiler som lättare kunde penetrera sega mål.

För oss skyttefantaster så är naturligtvis den här typen av vapen en smula off men visst är det spännande att vi med vår projektilteknologi kan bidra till den aktiva viltvården på ett sätt som inte krutvapen förmår lika bra?

En riktig rökare !

  En gång i tiden (här 1958) ansågs den allmänt som världens kraftfullaste luftvapen!

I kategorin udda luftvapen så måste man bara omnämna den närmast mytiska Weihrauch Barakudan, en gång i tiden rankad som världens kraftfullaste luftgevär med "över 900 fps" i kaliber 22 - redan på 1950-talet. Många är de som har hört talas om denna udda skapelse, få har emellertid skjutit med en och ännu färre har ägt ett eget exemplar.

I korta ordalag så kan man säga att när vi talar om en Weihrauch Barakuda så tänker vi på en HW35 med ett tillsatsrör som fylls med eter varvid det uppstår en kontrollerad (nåja) detonation av etern i kompressionsrummet varvid projektilen får en extra skjuts med en för sin tid exceptionellt hög utgångshastighet. Modellen var faktiskt i produktion under en förvånansvärt lång tid, ända fram till 1981 (om med mycket sporadisk försäljning).

  Notera de små lufthålen ovanpå cylindern.

Modellen har sitt ursprung i själva tillsatsröret och det är den prylen som egentligen bär namnet "Barakuda". Detta tillsatsrör lanserades 1954 av företaget Barakuda-Gasselschaft i Hamburg och man valde att anpassa det till Weihrauchs då toppmoderna jättebössa modell 35. Det fanns flera goda anledningar till att man valde just modell 35, bortsett ifrån att den var ny för tidpunkten. Modell 35 var (och ÄR) ett synnerligen solitt byggt vapen. Jag har själv ägt några varianter av modellen från 1950-talet och kan personligen intyga att de besitter en nästan absurt överdimensionerad soliditet. Som en del av detta så har modell 35 dessutom ett aktivt piplås som säkrar pipan ordentligt när vapnet är skjutklart. Det är helt enkelt fjäderluftvapnens motsvarighet till krutgeväret Ruger 1. Man kunde därför med fog anta att modellen var väl lämpad för den extra påfrestningen som en överladdning med eter skulle medföra.

Själva Barakuda-röret är en ståltub som sitter fäst på vapencylinderns högra sida. Den främre delen kan skruvas av så att man kan hälla in lite eter. Därefter så gäller det att stänga fort innan etern dunstar ut. En fyllning av Barakuda-röret räcker till ca 20 skott. När geväret slagfjäder är spänd och en diabol laddad så drar man reglaget på Barakuda-röret bakåt varpå en ventil öppnar en passage in till kompressionskammaren i cylindern. När man släpper reglaget så fjädrar detta framåt varpå en pyts eter fyller kompressionskammaren. Själva röret saknar backventil så man tjänar inget på att repetera processen i hopp om att öka kompressionskammarens fyllnadsgrad med etern.

  Det beryktade (berökta?) Barakuda-röret i alla dess delar..

När avfyrningen äger rum så fungerar allt ungefär som hos ett vanligt fjäderluftgevär med den skillnaden att då pistongen komprimerar eter/luft-blandningen så stiger temperaturen till etermixens flampunkt varvid det sker en snabb förbrännings om mångfalt ökar trycket bakom diabolen och därmed även höjer projektilens utgångshastighet. 

Ifrån början, på 1950-talet, så rekommenderade man användningen av rundkulor eftersom dåtidens diaboler hade svårt att klara trycket ifrån drivkällan. Om detta är sant eller inte tror jag kan vara högst tveksamt men ett otvivelaktigt faktum är att de flesta 22-diaboler ifrån den här epoken var relativt lätta, med dagens mått mätt. För att utnyttja drivkällans potential så krävs emellertid tunga diaboler som tillåter en större tryckstegring. På detta sätt så är alltså Barakuda-systemet inte helt olikt ett PCP och har sådelse också nytta av HW35s förhållandevis långa pipa.

Rundkulor är emellertid långt ifrån optimala som luftvapenprojektiler och den praktiska precisionen blev därefter, sannolikt också parat med etersystemets vitt spridda utgånghastigheter beroende på hur den individuella förbränningen fortskred vid varje avfyrning.

  Kaliber 5.6 mm är inte så vanligt på gamla luftgevär ifrån Tyskland...

Som vi kan se i annonsen högst upp så var precisionen "förvånande" och den praktiska precisionen "överraskande". Detta är nog något som en nutida ägare också kan konstatera, uppgivna inom en enkrona på 12 meter förmår knappast att imponera på dagens skyttar. Låt oss bara konstatera att praktisk precision under verkliga förhållanden med eterladdningen i funktion knappast är något att sätta på pedistal..

Kraften då?

I en del samtida tester så talade man om "more then 900 fps!", vilket naturligtvis känns imponerande, ja - rent av enastående för kaliber 22 på 1950-talet. Sanningen är nog emellertid den att i skenet av att kronografer var synnerligen ovanliga (o därmed möjligheten att motbevisa/styrka påståendena) liksom att man troligtvis (då liksom nu) använde lätta diaboler liksom bortsåg ifrån anspråk på precision vid fastställandet av utgångshastigheter och anslagsenergier.

  Nyckeln till kraften hos Barakudan fanns i ampullerna med eter, som räckte till ca 100 skott

Under modern tid (2000-talet) så har man under bättre förhållanden testat fräscha exemplar av Barakuda-vapen och då kunnat påvisa hastigheter runt 730-750 fps med 15 gn diaboler, vilket iofs är fina värden för 60 år gamla vapen, om än rätt långt ifrån de dåtida angivelserna. Utan eterblandningen så hamnade man dock i samma tester runt 400 fps så det kan därför inte uteslutas att packningarna i det aktuella testvapnet var lite sisådär.

Idag (sedan länge) så är Barakudan ett kul samlarvapen och en intressant konstruktion, ett charmigt stickspår på fjädervapnens utvecklingsträd och en egentligen både farlig och vansinnig design som man med all sannolikhet aldrig skulle kunna komma på idén att lansera eller relansera idag på 2010-talet.

Perfekta pipor !

  FX Ranchero Carbine Mk II

Pipor till PCP är ofta ett kärt samtalsämne entusiaster emellan och en aspekt runt dessa som det finns mycket åsikter runt är pipornas längd. Många vill ha korta pipor av både estetiska och praktiska skäl samtidigt som man inser att korta pipor tyvärr också innebär konkreta tekniska tillkortakommanden hos just PCP.

Som alla vet så förändras egenskaperna hos ett PCP väldigt påtagligt beroende på pipornas längd. En kort pipa ger alltid lägre effekt och en högre ljudnivå men tvärtemot vad många tror så drar inte ett PCP mera luft bara för att pipan är kort. Däremot så kan en tillverkare välja att låta drivkällan flöda mera för att få upp effekten hos vapnet med den korta pipan varför luftförbrukningen ökar av den anledningen. En indirekt ökning av förbrukningen med andra ord.

Med dessa insikter i bakhuvudet så är det inte sällan som en spekulant frågar sig hur kort pipa man egentligen vågar välja innan nackdelarna börjar överskugga fördelarna. En av lösningarna på paradoxen av korta vapen med långa pipor har ju varit bullpups men många köpare gillar inte bullpups eller föredrar så korta bullpups som möjligt varpå frågeställningen ändå kvarstår.

Då frågan om optimal piplängd är så intimt förknippad med vapnets effekt så ska man nästan börja med att vända på frågeställningen, alltså vilken effekt är det som eftersträvas?

Själv så har jag ett PCP med en extremt kort pipa, bara 10 tum. Den pipan fungerar bra på 7.50 joule med kaliber 177 och rimligt vettigt även på 10.00 joule, däremot så ökar skottljudet och luftförbrukningen vid den högre effekten så jag har ändå behållit den på 7.50 joule. Med kaliber 22 så har jag också ett vapen med kort pipa, denna gång 12 tum. Här tar jag ut ungefär 22-23 joule men den klarar lätt 25-28 joule utan problem (åter igen, bortsett ifrån luftförbrukning och ljudnivå).

  En del tillverkare erbjuder olika piplängder till sina vapen, här Talon.

Har man med andra ord ett vapen som bara ska skjutas med upp till 16 joule så räcker 12 tum helt utmärkt. På effektbegränsade marknader, som exempelvis England, så kör man ofta 16 tum men det gör man som regel eftersom man då kan snålställa drivkällorna ytterligare och få ut fler skott över fyllningen. Dessutom så har man där lagstiftningen att ta hänsyn till, rättsläget om huruvida man får ha 12 fpe hos ett vapen med mindre än 12 tum pipa är inte riktigt klarlagt så exempelvis BSAs Ultra fick 12 tum i serieproduktion istället för 10 tum som var fallet på de första exemplaren. Vapen med för kort totallängd och/eller för kort pipa är ju begränsade till bara 6 fpe då de räknas som luftpistoler i England.

Hursomhelst.

Om man däremot vill ha ut högre effekt så blir piplängden mera kritisk. Jag har själv haft ett vapen med 16 tum pipa som ändå gav nära 45 joule med kaliber 22, så det fungerar bra även med en så pass kort pipa också hos ett ”fulleffektsvapen”. Generellt sett så föredrar emellertid de flesta att köra 18 tum på vapen som går bortom 40 joule och uppåt. Vill man sedan komma upp till riktigt höga effekter, ofta med kaliber 25, så är 24 tums pipor inte alls ovanliga. En av anledningarna till att piplängden har blivit så pass intressant är att man ofta numera använder shrouds till pipan för att kontrollera ljudnivån. En shroud kommer ofelbart att addera ytterligare längd till vapnet varvid den totala längden kan raka iväg betydligt.

  En lång pipa är ett bra recept för hög effekt!

Man bör räkna med att en vettig shroud bygger åtminstone 4-6 tum ytterligare till pipans längd. Som vi har sett så är det kanske inte alls så kritiskt med att ha en längre pipa just bara för att man skjuter PCP. Den som väljer ett vapen på max 16 joule behöver inte alls vara rädd för att gå mot en kortare pipa på 12-16 tum utan kan istället glädja sig åt ett kompakt vapen även med shroud.

Oddball !

  The Theoben Elan

Något som jag alltid har gillat skarpt med just Theoben är att de - under den tiden verksamheten drevs under Ben Taylors ledning - alltid skapade en och annan helt udda modell. Vapen som kanske inte i första hand var tänkta till att bli storsäljare utan snarare modeller som man formade främst för att man helt enkelt tyckte om dem.

Detta är ofta en god egenskap som skiljer entusiastdrivna små verksamheter ifrån profitfokuserade storverksamheter.

Vi har tidigare i bloggen läst om den vidunderliga Dual Magnum och en annan offspring ifrån volymsäljarna men på PCP-sidan var en stilfullt elegant men väldigt udda skapelse som fick namnet Theoben Elan, passande då "elan" just betyder stilfull.

Under en lång rad av år så hade Theoben sålt sin Rapid och utvecklat en liten serie runt dessa med olika stockar, piplängder och liknande. I grund och botten så var det emellertid ungefär samma vapen. Den första variationen på Rapidtemat (det skulle bli fler) som man vågade sig på var nyss nämnda Elan, vilket man lite löst tänkte skulle kunna bli en lite exklusivare modell i första hand tänkt för finsmakare med jaktintresse på den inhemska marknaden.

Runt 1996-97 så hade det dessutom inträffat en scenförändring på marknaden där andra aktörer som Air Arms och Webley & Scott hade lanserat nya PCP med mera konventionellt utseende vilket polariserade entusiasterna i de som föredrog en slankare och mera krutvapenlik design respektive de som gillade flasktubsvapen som Rapiden, List och SuperTen mfl. I detta läge så hade Theoben målat in sig i ett hörne med sin Rapid, det kanske mest uppenbart flasktubsliknande vapnet på marknaden överhuvudtaget. Ett alternativ här skulle kanske kunna vara intressant?

Ben hade dessutom, precis som JB på BSA, intresserat sig en del för vapen med extremt små tuber - alltså storlekar på gott och väl under 100 cc.

Vapen med väldigt små tuber har en del intressanta fördelar varav dess lilla yttre fysiska format kanske är det mest uppenbara. En lite tub ger en stor frihet för vapenskaparen att formge sin produkt på ett sådant sätt att tuben visuellt sett försvinner och därmed inte sticker i ögonen på dem som inte gillar utseendet av dessa. 

En annan intressant egenskap är att små tuber som regel blir utrymmeseffektivare, de kan alltså räcka till förbluffande många skott i relation till dess blygsamma inre volymer. Den första frågan som man ställde sig på Theoben var därför - hur många skott behöver man egentligen på en fyllning?

Det egenframfunderade svaret blev femtio stycken. 

För att lyckas med detta så valde man två premisser som båda var gynnsamma för att få ut så många skott som möjligt ur en liten tub. Man valde en effekt på 12 fpe eftersom modellen främst var tänkt för hemmamarknanden och man valde dessutom kaliber 22, som är mera lufteffektiv än kaliber 177. Vid den här tiden, det är ju 15-20 år sedan nu, så var kaliber 22 fortfarande helt förhärskande i England när jakt kom på tal och att jaga med kaliber 177 betraktades som, om inte direkt udda, så i alla fall en smula ovanligt.

  En spännande design och här ser man tydligt hur liten den tuben är, infälld i förstocken.

Efter en del räknande och trixande så landade man slutligen på en tub med en volym av 64 cc, något som var exceptionellt liten volym på den här tiden. En annan innovation som också var nytt för Theoben var en snabbkoppling för lyftfyllningen, Quickfill. På Rapiderna så måste man ju normalt sett skruva loss tubflaskan, fylla den med hjälp av en adapter som skruvas av/på innan man slutligen kan skruva på tubflaskan igen. Här fungerade plötsligt luftfyllningen som på ett modernt vapen, vilket som helst.

Frånsett den unikt lilla tuben så var Elan annars ett tämligen konventionellt vapen, 98 cm långt och blott 2800 gram tungt. En nyhet som kom hos Theoben vid denna tid var emellertid Dual Concept ljuddämpare och Elan blev en av de modeller som fick detta först och även som standard. Den här nya typen av ljuddämpare kombinerade då en konventionell dämpare framåt med en reflexdämpare som gick bakåt, över pipan, för bästa tänkbara ljuddämpning. Själva stocken tillverkades som höger- eller vänsterstock, båda i amerikansk valnöt. Slutligen så finslipades även ventilsystemet så att drivkällan optimerades för just 12 fpe och så snål luftförbrukning som möjligt med minsta möjliga spridning ifrån skott till skott.

I februari 1999 så kom då slutligen Theoben Elan ut och man hade beställt 50 stycken stockar för den kommande produktionen. Modellen fick bra kritik i samtida inhemska tidningstester, som sig bör, men ansågs en smula dyr varvid entusiasterna höll sig en överraskande kallsinniga. Att betala mera pengar för en modell med färre antal skott på fyllningen och som bara fanns valbar i en enda kaliber kändes inte lika självklart som att istället välja den mer välkända konventionella Rapiden.

Efterfrågan uteblev med andra ord och då en rejäl batch med stockar krävdes för att få beställa nästa leverans så lät man modellen utgå istället varvid produktionen stannade vid ett drygt femtiotal exemplar. Till dessa så kommer även ett antal exemplar med stockar ifrån en annan leverantör (Custom Stocks, UK?), totalt uppskattar man runt 10-15 st (osäker siffra). Trist på det hela taget för en trevlig modell som gott hade kunnat få vara med lite längre.

Men..

När Ben Taylor slutligen lämnade Theoben 2003 så återuppstod Elan åter igen men nu som BTAS Elan - fast det är en helt annan historia..

Wildcat vs Compatto?

Brocock Compatto

Idag så fick jag en fråga om vilken av dessa två vapen som är att föredra. Själv så har jag emellertid inte skjutit med någondera utav dessa så i grund och botten så har jag inget egentligt att tillföra. Jag kan dock notera vissa skillnader mellan de båda modellerna.

I grund och botten så betingar en Compatto £589 i England, något svenskt pris har jag inte sett ännu. Råöversätter vi priset från England så handlar det om 7900 kr.

En Wildcat i England kostar £899 vilket blir 12.000 SEK!

Vi kan alltså konstatera att Wildcat har ett mycket bra pris i Sverige, relativt sett, med 9800 kr.

Kollar vi däremot mellan BAR och Hurricane så ligger Brocock Concept Elite på £539 vilket i Sverige har blivit 6600 kr. Priset på Compatto är därför oklart men som jag ser saken så verkar priserna stämma ganska bra mellan Sverige och England på Brocock men där Wildcat är betydligt dyrare i England än i Sverige.

Min gissning är att Compatto kommer att landa runt 8000-9000 kr, vilket lägger den runt en tusenlapp billigare än Wildcat.

  FX Airguns Wildcat

För de extra pengarna så får man hos Wildcat en regulator och en stock med SoftTouch. Det Compatto har att erbjuda i gengäld är slingshot-ventilen och en steglös fartomställare. Om finesserna hos Wildcat är värda en tusenlapp mera är därför lite av en individuell fråga. Bland de icke-materiella aspekterna så finns ju supporten hos FX Airguns, som är lokaliserad här i Sverige. Rent praktiskt sett så handlar det dessutom om en riktigt bullpup mot en bullpuphybrid/karbingevär och om man prompt vill ha endera konfigurationen så är naturligtvis den andra inget intressant val.

Oavsett vilket så är det roligt att kategorin PCP fortfarande visar på en såpass stark utveckling. Aktörer som företrädelsevis FX Airguns och Daystate fortsätter att utveckla vapentypen och allt fler storsäljande modeller får formen av Modern Sporting Rifles (MSR), alltså den typen av vapen som vi tidigare kallade för Tactical.

  Crosman Armada Magpul Edition

Gillar man sedan inte bullpup eller semibullpups (där vi även också måste nämna den synnerligen innovativa Impact från FX Airguns) så kan vi också se andra tillverkare som går in för en mer klassisk MSR-look, exempelvis Crosman Armada, som ju är en populär modell inte minst i USA. Att man ska kunna skifta pistolgreppet mot ett annat valfritt motsvarande ur AR-sortimentet liksom att man använder AR-systemets olika kolvar är mer regel än undantag.

  FLEX från Wicked Airguns USA

Naturligtvis så är den här typen av luftvapen populärast i USA som är själva moderlandet för AR-systemet som sin helhet. Där finns också det största utbudet av AR-komponenter med de absolut bästa priserna för desamma. Här finns det alltså möjligheten att enkelt och modulärt kunna bygga och byta dessa komponenter mot andra varianter efter behov och lust.

  TalonP med MicroLite Bullpup kit

Något som också är praktiskt med den här typen av vapen är att de förutom ett blygsamt format som sammansatta också ofta på ett enkelt sätt kan demonteras för att kunna transporteras på ett diskret sätt. Vapen av typen takedown är ju annars inte jättevanliga hos traditionella luftvapen, undantaget vissa Steyr som kan grovdelas.

Mycket talar nog för att vi kommer att få se en ytterligare expansion hos just den här typen av vapen framöver, både vad det gäller takedown konfiguration och modulsystem kompatibelt med AR-serien.

"Gamo CF-20 gone mad - in a smoking !"

  Man tillverkade exakt 103 exemplar - någonsin, sedan försvann modellen för alltid...

På detta passande men udda sätt uttryckte sig en samtida recensent om den mycket ovanliga och synnerligen udda skapelsen från Theoben - deras Dual Magnum. Urprungligen så var detta en testbedd för Bens experimentlusta med att utveckla Theobens luftfjädersystem ytterligare ett steg men ivrigt uppmuntrad och påhejad av de som fick ta del av prototyperna så gjorde man ändå en liten batch som serietillverkade vapen.

Totalt så handlade det om 103 exemplar varav 53 st var avsedda för USA-marknaden. Alla dessa vapen tillverkades mellan mars 2001 och juli 2002, alltså drygt ett års produktion, därefter så försvann modellen för alltid. Modellen tillverkades enbart med kaliber 22 och ingen annan.

Unikt med Theoben DM och anledningen till dess modellbeteckning Dual Magnum var att modellen kunde anspännas i två steg, ett för vanlig effekt och sedan ytterligare en anspänning för att få rejält med effekt. Samtida tidningstester med maximalt luftfyllda fjädrar visar på att om man laddar på med då helt nya 16.00 gn JSB Jumbo Exact så kunde man räkna med ca 255 mps på det lägsta effektläget.

Om detta inte räckte så kunde man spänna luftfjädern en gång till och då avlossades nyss nämnda diabol med över 300 mps! Räknar man i anslagsenergi så handlar det om att vapnet maxar ut på 48 joule med kaliber 22!

Just den groteska effekten var lite av idén bakom The Dual Magnum, det kraftfullaste självförsörjande fjädervapnet i kaliber 22 som någonsin har tillverkats, i relation till sin vikt. Att snudda uppe vid 50 joule med kaliber 22 utan att använda ett PCP är en storartad bedrift och det enda vapen jag vet som klarar av motsvarande är Wiscombe JW-80 men den väger minst ett kilo mer än de redan mastiga 4100 gram som kännertecknar Theoben DM.

Tyvärr så har jag aldrig haft förmånen att skjuta med en Theoben DM men redan de 275 mps med 16.00 som jag har prövat med en Gamo 1250 (inga liknelser mellan dessa modeller i övrigt) var en ansenlig effekt. En Theoben Rapid som jag lånade för några år sedan gjorde 55 joule med kaliber 22 och jag kan mycket väl förstå att det är svårt för diabolerna att rent fysiskt hålla ihop, ett problem som har drabbat en och annan Theoben DM-ägare på grund av den våldsamma accelerationen som känneteckar luftfjädervapen.

  En laddkassettladdning på en Theoben !!

Förutom en formidabel monstereffekt och ett svårskjutet vapen men med en hög teknisk egenprecision så finns det en annan udda detalj som kännetecknar den väldiga Theoben DM - den använder en laddkassettladdning!

Som de flesta vet så har detta laddsystem inte direkt imponerat på entusiasterna varken hos BSAs, Gamos eller ens Weihrauchs kunder. Nu, en apdyr Theoben med samma system? Hur tänkte man där? 

En bra fråga, faktiskt. Ska sanningen fram så var dock Theobens laddkassettssystem det i särklass mest påkostade med en laddkassett som inpassades med laser och belades med Titanium Nitrid (TiN). Vidare så hade kassetten även dubbla tätningsringar ovanför och under pipan/transferporten för att säkerställa optimal tätning mot det enorma trycket från den här drivkällan. 

I övrigt så var mycket annat ifrån modellen typiskt ifrån samtida Theobens sortiment, matchpipa från Anschutz, Evolution tvåstegs avtryckarsystem, Dampamount påsvetsade kikarsiktesfästen och en stock av Hyedua. Totallängden var 111 cm och luftfjädern kunde naturligtvis också justeras nedåt till från 20 fpe (steg 1) och från 30 fpe (steg 2), beroende på hur mycket luft man fyllde i luftfjädern.

Theoben DM blev bara en kort men kul parantes i luftvapenhistorien, en värdig haloprodukt för Theobens luftfjäderkunnande och ett krävade vapen som dock kunde prestera riktigt respektabelt, sitt laddsystem till trots, i händerna på en skicklig och van skytt. Idag är dessa vapen rena samlarobjekt snarare än field guns för jakt över långa distanser i händerna på den skytt som önskade effekten hos ett PCP men utan att behöva fylla sin drivkälla ifrån en extern fyllkälla.

Luftvapenvärldens Aston Martin V8 Vantage!

Brocock Compatto !

En rejäl, lång och detaljerad review från England.

BSAs mest fantastiska vapen!

  Den ser liten ut med 104 cm men även de första versionerna gav lätt 7 fpe!

Lagom till 1959 så lanserade BSA slutligen sitt nya budgetvapen, ett allroundgevär som skulle komma att tilltala en bred skara tänkbara köpare. Här fanns svaret för luftvapenjägaren som behövde ett billigt och tåligt vapen såväl som för junioren som hade ungefär samma kriterier högst upp på önskelistan.

Denna nya modell var emellertid en synnerligen enkelt för att inte rent utsagt säga simpelt vapen nästan helt tillverkat av pressad plåt med tanke på låg produktionskostnad.

Därmed så var det dock inte sagt att vapnet var billigt, trots att det inte kostade så mycket. För precis som med Ford Model T så låg storheten hos det nya vapnet i just enkelheten och inte minst det faktum att konstruktionen var både genialiskt utformad och dessutom tillverkad av riktigt bra material. Lågt pris, hög kvalité, lätt att meka med själv – vad mer kunde man önska?

  Vilken logotype!

 Jo, precision var ju ett absolut krav och tack vare BSAs berömda hammarsmidda pipor så kunde den nya modellen ställa sig själv i en särställning. Trots ett lågt pris så kunde den nämligen mycket väl mäta sig mot nästan vilken annan konkurrent som helst när det gällde just teknisk egenprecision.

Men, trots detta, en stor nyhet måste också manifestera sig som just en nyhet och för att klara detta så hade man två saker i bakfickan – dels ett klatschigt namn och dels en ny teknisk innovation som verkligen kunde förmå att ta andan ur både köparna och konkurrenterna!

Detta var BSA Meteor!

Rymden var hetare än någonsin och en tydligare antydan om framtiden kunde man inte tänka sig just nu när rymdkapplöpningen stod inför dörren. Meteoren är rykande het, den är snabb och den är spännande – precis som BSA ville se sitt helt nya stjärnskott.

  Ett luftgevär med kikarsikte!

Något annat som var minst lika mycket science fiction var – ett kikarsikte! Ett kikarsikte på ett luftgevär! Världen häpnade! Vid denna tid så var kikarsikten inte ens vanliga på krutvapen, de hade i praktiken bara varit allmängods i ordets vidaste bemärkelse sedan kriget, alltså bara ett drygt decennium. Men, på ett luftgevär. Enastående!

Själva kikarsiktet som fångade de flesta spekulanters uppmärksamhet är med dagens mått närmast ett skämt, en tunn historia tillverkad åt BSA av Elliott Optics Birmingham. Rent tekniskt sett så hade det en fast förstoring på 2-3 gånger samt en sugrörsstor diameter på 15 mm. 

Förutom det historiska steget att förse ett serieproducerat luftgevär i lågprisklassen med kikarsikte så var själva konstruktionen av Meteor lika revolutionerande som själva konceptet bakom modellen.

De brittiska luftvapnen var av hävd och tradition solitt byggda av hög kvalité där stort avseende fästes vid finish, passning och materialval. I takt med en ökad konkurrans så var man emellertid tvungna att endera sänka priserna eller förlora försäljningsvolymer. Ville man inte göra detta så fanns det bara en utväg - att förbilliga produktionen.

Om man under kriget kunde tillverka 4.50 miljoner K-pistar för £2.30/st - nog borde det finnas bättre sätt att tillverka luftgevär på ett lönsammare sätt än att arbeta med smidda komponenter, handpassade detaljer och stockar av utvald valnöt? Kunde man kanske se och lära av krigsproduktionen, ta ut de bästa tillverkningsprinciperna ifrån denna och tillämpa även på luftvapen för civilt fredsbruk? 

Varför skulle man inte kunna göra detta?

Den här typen av radikala idéer kan verka enkla utifrån vårt perspektiv men de var förbluffande tröga att få igenom direktionen. Invändningar av typen -"Vi tillverkar brittisk kvalité!", var inte helt ovanliga. Detta kontrades då med den radikala motfrågan - "Vad är kvalité och vem bestämmer vilken nivå av kvalité som kunden ska betala för, tillverkaren eller kunden själv?".

Till slut så började ekonomernas argumentation också nöta på ledningen, man kunde lätt se på Cadet att det tillverkades mängder med enheter samtidigt som lönsamheten sjönk. Det är ingen utveckling som kan bära en hållbar framtid. Ska man överleva konkurransen så måste man anpassa sig och vara snabbt ute med radikala och lönsamma idéer.

     Kikarsiktet och talet om precision betonades noga i de första annonserna..

Till sist så fick ingenjörerna (nästan) fria händer att bygga den nya Meteoren på ett radikalt annorlunda sätt än den tidigare produktionen luftvapen. Inspirerade av tankarna runt produktionen av den berömda K-pisten Sten-gun så skred man raskt till verket.

Cylindern tillverkade man av en rektangulär plåt som böjdes 360 grader och som punktsvetsades på undersidan, även pistongen tillverkades i grunden på samma sätt (mer om denna senare). Korgen för avtrycket bestod också den av två rektangulära men mindre plåtar som även dessa punktsvetsades på plats. En press klämde in fyra klackar på cylinderns ovansida, vilka agerade kilbas för den nya kikarsiktesmonteringen. 

Pistongen försågs med en nyckehålsliknande springa som pressades ur i ändan av den nedvikna (stukade) delen av pistongens framsida. I denna del så hakade man in ett löst pistonghuvud som därmed kunde röra sig fritt i längdled och flyta med den lindrigt raka insidan av cylindern varpå den skapade en slags automatisk centrering för densamma. Slagfjädern var helt konventionell men guiden tillverkades av ännu en rörbockad plåtbit som försågs med en "kjol" nedtill som höll fast den grova bricka som utgjorde guidens fot. Konturen av brickan och röret dubblerade därefter som centrerande låsning för den lösa bult som höll ihop hela drivkällan inuti cylindern. De få lösa delarna som utgjorde själva avtrycket tillverkades även dessa av enkla stansade plåtbitar. För enkelhetens skull så hade vapnet inget centralt upphak (som Airsporter mfl) utan upphaket låste direkt på pistongens utsida undertill. Längst bak så täcktes bakdelen av cylindern av en påpressad hatt av konstharts. Anspänningsarmen tillverkades av en i längsled dubbelvikt plåtbit som pressades till rätt form.

Det enda som egentligen var solitt och konventionellt var pipan och dess pipblock, liksom ytfinishen som på dessa vapen var en blånering. Den numera så legendariska emaljlacken kom inte förrens senare i produktionen, under Mk II och framåt. Skälet till detta var att man redan hade blåneringen i gång och att det inte  blev mycket dyrare att även doppa delarna till Meteor precis som till andra delar. Dessutom så var man rädd att en udda ytfinish skulle skrämma tänkbara kunder eftersom man vid denna tid tillmätte blånering och finish ett mycket större värde än vad som är fallet numera. 

  En stock av Scandinavian hardwood..

När mekaniken var färdig så sänktes den ner i en maskinfräst stock av bok, eller "Scandinavian hardwood" som BSA själva föredrog att benämna materialvalet. Det bleka trät lackerades sedan i en brungul nyans med en krämigt tjock lack enligt en princip som påstås vara utvecklad av möbelindustrin för användning till skolbänkar! För att ge en lite modernare look så fräste man ut tre spår på varje sida om förstocken men all annan utsmyckning som bakkappa eller nätskärning lyste helt med sin frånvaro.

Som ni säkert förstår så blev Meteoren en tämligen skramlig plåtbössa tillverkad av löst ihopfogade stansade och pressade plåtar. Att det blev billig att tillverka är därför lätt att förstå. Ett minimum av manuellt arbete lades in vid tillverkningen jämfört med BSAs övriga produktion och geväret blev sådeles också mycket enkel, snabb och billig att tillverka. Finishen och formgivningen gjorde emellertid sitt bästa för att dölja den enkla konstruktionen vilket man också lyckades med så många i synnerhet moderna ägare av modellen har aldrig reflekterat och än mindre stört sig på hur simpel och enkel som konstruktionen egentligen är under skalet.

Samtidigt så var det ett vackert, strömlinjeformat och attraktivt vapen som mycket väl smälte in i BSAs övriga samtida lineup. Den hade en modern och spännande formgivning - den var lätt, slagkraftigt och den hade en enorm slitstyrka både för användning och mot ren misshandel. Precisionen fanns där naturligtvis och kikarsiktet, just kikarsiktet var något strålande modernt och effektivt tillbehör som utan tvekan kom att visa vägen in i framtiden och det inte bara för BSA.

  "Be a Meteor Marksman!"

Till en början så tillverkade man faktiskt bara Meteor med kaliber 177, ett i efterhand obegripligt beslut. Tanken var att man i första hand skulle attrahera yngre entusiaster. Sanningen var dock den att många vuxna fantaster snabbt insåg modellens kvalitéer och då dröjde det inte länge innan även kaliber 22 erbjöds. Det många noterade redan då och som är än mer påtagligt i dagens tidevarv med våra kronografer är skillnaden i effekt mellan kalibrarna. Med den klenare kalibern så hamnade man runt 7 fpe med de flesta diaboler. Om man däremot valde kaliber 22 så hamnade man inte sällan ända uppe på 10 fpe vilket var helt klart jämförtbart med en samtida Airsporter!

Meteoren har nämligen den udda egenheten att den levererar oproportionellt hög effekt med just kaliber 22. Förmodligen så är det vapnets geometriska setup som gör att den här avvikelsen uppstår. Samma fenomen finns för övrigt också hos Webleys Tracker men då omvänt. De efterkommande generationen av Meteorer, fram till den sista Mk V, hade också succesivt ökande effekt - de sista gav vanligtvis 8 fpe för kaliber 177 och närmare 11 fpe med kaliber 22. En riktigt bra effekt i relation till vapnets format och skjutbarhet. 

En hel del vuxna entusiaster valde alltså den billiga, tåliga, välskjutande och kraftfulla modellen för renodlat jaktbruk före den dyrare, tyngre och ömtåligare Airsportern. BSAs Meteor blev med all rätt en enorm storsäljare och det viktigaste civila vapnet som BSA någonsin har tillverkat, i lönsamhetshänseende. Med mindre modifieringar så fortsatte modellen att tillverkas ända till 1994 då den ersattes av Mk VI, vilket var den första Gamo-baserade Meteoren. 

Arvet från de klassiska Meteorerna levde emellertid vidare i en förstorad och mer påkostad variant benämnd Supersport vilket började tillverkas 1986 och som sedan hängde med långt in på 2000-talet där den först på de senaste åren har fått en förändrad konstruktion. 

Med över 3 miljoner tillverkade klassiska Meteorer och därtill en stor produktion riktiga Supersports så visade sig grundkonstruktionen ända ifrån 1959 vara BSAs riktiga guldägg och kanske därmed också ett av de betydelsefullaste luftvapen som någonsin har ramlat ut ifrån BSAs fabriker.