Direktlänk till inlägg 17 januari 2016
Ovanliga men viktiga!
En udda men viktig applikation av luft och/eller Co2-vapen är icke-dödlig djurkontroll, det som vi i vardagslag brukar kalla för "bedövningsvapen". Det handlar alltså om vapen med grov kaliber som skjuter en form av pilar som är avsedda för att söva det påskjutna, levande, målet på ett säkert och humant sätt med syfte att målet efter en tid ska kunna återuppväckas i oskadat och levande skick.
Principen att fälla mål med hjälp av drogbärande projektiler är tusentals år gammal, då i form av blåsrör eller pilbågar som avlossar dessa pilar där spetsarna är försedda med någon form av gift.
En av pionjärerna för att tillämpa den här tekniken då det gäller att söva djur för att sedan kunna återuppväcka dem, alltså inte för att döda dem som villebråd, var en kille från Nya Zeeland vid namn Colin Murdoch. Han var egentligen veterinär till professionen men även en duktig uppfinnare med inte mindre än 46 patent registrerad i sitt eget namn, där den mest kända kanske var engångsversionen i plast av den tidigare dominerande injektionssprutan av glas.
Ett av de första problemen att lösa för att kunna söva djur på distans var själva projektilen och dess utformning.
Att bara stryka på ett preparat, som urinvånare gör när de förgiftar sina pilar på traditionellt sätt, fungerar inget vidare om man vill administrera en kontrollerad mängd substans till målet, risken att över- och underdosera blir betydande. Med sitt patent för den vanliga injektionssprutan som bas så utvecklade han istället världens första mekaniska projektilautoinjektor.
Dagens projektilautoinjektorer är betydligt smidigare och tåligare än sina föregångare.
Grundprincipen var en vanlig injektionsspruta men bakom dess pistong så placerades en enkel fjädermekanism med avtryckaren riktad bakåt i röret. Längst baktill i röret fanns sedan en tyngd, som satt förankrad mot botten av projektilen med hjälp av en slags dubbelhäftande tejp.
När projektilen träffade målet och nålen stack in i detsamma så bromsades projektilen upp varvid kulan längst bak släppte ifrån sin tejp och fortsatte framåt i sprutan av sin levande kraft. Den träffade då den i röret inbyggda avtryckarplattan som frigjorde en fjäder som sköt pistongen framåt varpå vätskan i ampullen pressades rakt igenom nålen och in i målet.
När hårdvaran nu var ordnad så återstod den kanske svåraste delen - att hitta ett lämpligt kemiskt preparat som kunde söva effektivt men som ändå tillät en säker och alltid fungerande återupplivning efter en förutbestämd tid. Detta var något som inte skulle bli lika enkelt att lösa.
Etorfin var det första riktigt effektiva sövningsmedlet för storvilt.
Till att börja med så använde man rena gifter som curare och nikotin. Dessa preparat fungerade väldigt bra i sådan mening att målen föll effektivt men återupplivningsgraden var inte direkt imponerande, många av målen gick helt enkelt inte att väcka upp utan hade dött. Problematiken komplicerades ytterligare av det faktum att djur med ungefär samma storlek ändå hade vitt skilda toleranser mot olika preparat. Man fick alltså använda mycket måttliga mängder för att målen inte skulle avlida men detta hade också en del problem, fast åt andra hållet.
En noshörning och en afrikansk buffel hade med andra ord dessutom helt vitt skilda möjligheter att motstå en given mängd sövningsmedel, något som definitivt inte var självklar kunskap och som innebar att de första köparna av systemet kom tillbaka med grava klagomål. Som Murdoch själv formulerade saken: -"Den som har smugit sig nära inpå en jättelik noshörningtjur och skjutit den i baken med en svidande pil varvid ingenting händer kan lätt hålla sig för skratt."
Ett flertal missnöjda kunder rapporterade att oförväntade språngmarscher med frustande afrikanskt storvilt efter sig inte direkt lockade till upprepning och man krävde därför en betydligt bättre funktionssäkerhet.
Efter en intensiv forskning så hade man 1962 lyckats patentera Etorfin, vilket var ett enormt kemiskt genombrott. Detta dirivat från opiander blev en gamechanger och innebar att avståndssövning av vilt nu kunde ske på ett säkert och pålitligt sätt. Då Etorfin är ca 1000-3000 gånger mer potent än vanligt opium så lät inte effekten vänta på sig. Även mycket måttliga doser kunde omedelbart fälla storvilt som elefanter på 4-5 ton direkt i steget och samtidigt nästan lika snabbt väcka upp dem igen med hjälp av det likaledes nya och effektiva motmedlet Revivon.
Den enda tekniska nackdelen med just Etorfin var att det, på grund av sin enorma potens, också var direkt livsfarligt för mindre mål och så även människor. Under decennierna som passerade så kom man sedermera att utveckla ett stort antal familjer av diverse preparat som idag gör samma arbete ännu bättre och med mindre risker.
Moderna vapen med PCP som drivkälla kan få effektiva räckvidder på ut till 75 yards!
Om vi då lämnar kemin och återgår till hårdvaran så använde man redan ifrån begynnelsen konverterade luftvapen, företrädesvis av typerna MSP eller Co2, fram till slutet av 1970-talet då aktörer som Daystate blev pionjärer på att använda PCP som drivkraftsprincip.
De första vapnen för dessa ändamål hade förbluffande måttliga utgångshastigheter, med luftvapenmätt mätt, bara mellan 70-100 fps. Detta gav en effektiv räckvidd på maximalt 30 yards och man var därför tvungen att komma sitt mål ganska nära. När man då försökte söva större afrikanskt vilt som vanligtvis påträffades på stora öppna ytor så blev de måttliga räckvidderna ett påtagligt problem.
En vit noshörning exempelvis kan väga mer än 3 ton och är förbluffande smidig, fullt kapabel att rusa fram likt ett expresståg med över 40 km/h! Att springa ifrån dessa djur är med andra ord svårt även om de kan vara förbluffande enkla att smyga sig tätt inpå eftersom dessa giganter är relativt orädda - ett vuxet friskt exemplar har ju inga som helst naturliga fiender, inte ens en flock med lejon. Den läderliknande huden kan dessutom på vissa ställen vara upp till 5 cm tjock så förutom att kunna nå fram så måste projektilen också kunna penetrera målet för att kunna söva.
Som en konsekvens av detta så började man successivt utveckla PCP som drivkälla till den här vapentypen. Med hjälp av denna så kunde man slutligen nå längre (säkrare) räckvidder eftersom man ökade utgångshastigheten. En kraftfullare drivkälla tillät även användningen av tyngre projektiler som lättare kunde penetrera sega mål.
För oss skyttefantaster så är naturligtvis den här typen av vapen en smula off men visst är det spännande att vi med vår projektilteknologi kan bidra till den aktiva viltvården på ett sätt som inte krutvapen förmår lika bra?