Till sist så..

Idag så kollade jag på FTSveriges hemsida för att kolla om resultaten ifrån Vittsjö hade kommit ut och vad hittar jag där, om inte att Faluns resultat ifrån tävlingen 150719 äntligen hade ramlat ut, ungefär en månad efter tävlingen.

Listan var rekordkort, 4 stycken licensierade deltagare i tävlingen - vilka lägligt nog tävlade i var sin klass.

Till dessa så kom 5 debutanter och en styck junior - in alles 10 deltagare.

Högst poäng fick vinnaren i klassen PCP 16J med 27 poäng, före vinnaren i F10J som fick 25 poäng. Tredjeplatsen togs av vinnaren i PCP FP som tog 20 poäng och jumbo blev vinnaren i PCP10J med blott 3 poäng.

Det känns som att det kommer att gå snabbare och snabbare att referera varje tävling framöver....

En stor pistol och ett litet gevär

  BSAs allra första luftpistol - och vilken best sedan!

BSA har ju tillverkat gevär sedan början av 1900-talet men sin första pistol kom inte ut på marknaden förrens 1973, en smula märkligt med tanke på att ärkekonkurrenten Webley & Scott hade tillverkat sin första pistol ett halv sekel tidigare och dessutom rönt en stor framgång med denna.

Till sist kom den och var då en riktig best, 1300 gram stor och 40 cm lång. Det jättelika formatet innebar att också att pistolen gav rejält med effekt - hela 5.50 fpe vilket är precis under den maximalt tillåtna gränsen för pistoler i UK, som ju ligger på 6.00 fpe. Den här effekten innebar att Scorpion blev sin tids mest kraftfulla luftpistol - ett gott försäljningasargument i sig självt, bara det.

Scorpion tillverkades i två serier, Mk I fram till 1985 och sedan den modernare Mk II (med kilbas för kikarsikte) fram till slutet 1994, då den avlöstes av BSA 240. Två kalibrar var valbara, 177 eller 22 och den sistnämnda blev förbluffande populär även för skyddsjaktsuppdrag på korta avstånd med en ärlig Vo om ca 130 mps.

Den intressantaste delen med Scorpion var att den även gav liv åt ett litet gevär - Buccaneer.

  BSA Buccaneer - den vanligast varianten

På många sätt så var Buccaneer en mycket intressant produkt. BSA hade sedan sitt misslyckade försök med Merlin under 1960-talet inte haft något gevär renodlat riktad till yngre skyttar, steget under den faktiskt rätt rejäla Meteor. I takt med nya aggressiva konkurrenter (El Gamo mf) som började tillverka allt mer ungdomliga vapen och för att kunna erbjuda ett lite modernare gevär än de traditionella juniorvapnen ifrån Diana så blev Buccaneer en ganska nyskapande kreation.

Det mest iögonfallande med Buccaneer var naturligtvis den bruna, sedermera svarta och kamouflage, stocken av polyuretan, som förutom att vara tillverkad av ett plastmaterial också hade en modern formgivning med tumhålsgrepp och en markant roll-overkam på kolven, altså en djärv design för sin tid och väldigt mycket modernistiskt 1970-tal. När modellen kom 1977 så mottogs den emellertid med en hel del skepsis, som sig bör med nya grepp i en konservativ bransch.

Länk till en annons ifrån tiden då det begav sig: http://mynetimages.com/d314fcc651.jpg

I grund och botten så var ju Buccaneer en Scorpion försedd med Meteorens 18 tum långa pipa. Detta gjorde att vapnets proportioner blev lite udda, vilket är tydligt synbart ovanifrån där man enkelt kan se den väldigt korta cylindern i relation till den långa pipan. Bortsett ifrån detta så var konstruktionen som helhet mycket lyckad. Drivkällan som upplevdes sprattig och svårskjuten som pistol blev harmonisk och lättskjuten i form av ett gevär. Vapnet är lätt att anspänna och har ett riktigt bra avtryckarsystem, jämfört med övriga aktörer ifrån sin samtid. Precis som den andlige föregångaren Merlin så hade också Buccaneer en antibeartrap, vilket fram till 1980-talet var ganska ovanligt på fjädervapen. Dimensionsmässigt sett så blev hela skapelsen totalt 90 cm lång och vägde in vid 2700 gram, detta då räknat med 18 tum pipa. 

  En av alla lite udda varianter som uppstod i askan efter Buccaneer.

Buccaneer hängde med fram till 1981 då den fasades ut men 1985 återuppstod en variant på den under namnet BSA Shadow Carbine, vilket var en Buccaneer med kortad förstock och Scorpions pistolpipa. Den varianten såldes ihop med lösa pistolgreppsplattor och kunde då enkelt förvandlas till en Scorpionpistol, för den som så önskade. Slutligen så gick man ett varv till och satte på en lång pipvikt varvid modellen 1986 kallades för BSA Trooper.

Alla versioner och generationer hit och dit gör historiken en smula rörig och inte heller blev det bättre av att BSA satte ihop lite Buccaneer/Scorpions hipp som happ när man gick i konkurs och blev uppköpta av Gamo. Under en period här så tog man lite av vad man hade på lagerhyllorna och monterade en rad besynnerliga varianter som egentligen inte var tänkta att gå i reguljär produktion. Detta innebär att dagens samlare kan hitta de mest växlande varianter på Buccaneertemat ute på marknaden.

Den starkaste exportmarknaden var utan tvekan Tyskland och det är därför som många vapen är märkta med Pentagonen, som symboliserar en licensfri status i dåvarande Väst-Tyskland. Detta är speciellt vanligt främst på Buccaneers ifrån den senare produktionen och annars en ganska ovanlig märkning på ett brittiskt vapen.

Vad fick då modellen för eftermäle?

     Modellens signum, en av de första syntetstockarna som användes till luftgevär..

Precis som Remington Nylon 66 så blev Buccaneer en banbrytare med sin syntetstock, vilken i ärlighetens namn kanske inte var speciellt bra, rent konstruktivt sett. Den lär ha varit dåligt UV-stabiliserad och haft problem med såväl finishförändringar som hållbarhet. Vad den gjorde var dock att den vande så smått den tidiga 1980-talets luftvapenköpare vid tanken på plast som stockmaterial för just luftgevär. Annars så var det ett också på andra sätt modernt vapen, lätt att spänna, vettigt avtryckarsystem (för sin tid och sitt pris) samt en sedvanligt hög BSA kvalité. Kort sagt en trevlig bössa som inte på långt när är lika krävande att skjuta bra med, som den ursprungliga pistolen.

På många sätt så var den nog lite före sin tid helt enkelt.

Fabrikstour Daystate!

En intressant liten film från AoA..

(I morgon - Brittiska vapen från förr...)

Ännu en gammal Diana..

Då har jag ännu en gång fallit för frestelsen och öppnat plånboken för en ny bössa. Ny förresten, det kanske var överord. Det här geväret är faktiskt nästan 50 år gammalt och byggt 1966. Även den här gången så blev det en Diana, jag är ju svårt förtjust i just Dianas lite mindre efterkrigsmodeller.

  En kanonfräsch blånering!

Precis som sist så var det i första hand skicket som fick mig på fall. Dianorna i 20-serien ifrån 1950/60-talet finns ofta ute till försäljning i parti och minut så det finns inget skäl att bara ta första bästa. Jag har väntat länge men till sist så dök det upp en modell 23 i det skick som jag minst önskade, alltså så nära nyskick som möjligt.

  Även stocken är mycket fin..

Via Luftgevär Köp & Sälj på FB så hittade jag detta fynd för en femhundring och den blir ett helt utmärkt kompliment till min ganska ovanliga 25 Improved från 1964. Skicket är som sagt utsökt, utan repor, rispor eller hack. Tyvärr så har den fått lite rostprickar på pipan och pipblocket men de är av en sådan art att man borde kunna få bort dem med 0000-stålull och lite vapenolja (Kent, om du läser detta - har du någon 0000-stålull hemma?).

  Ett mycket trevligt litet vapen.

Även stocken är i underbart fräscht originalskick. Till skillnad ifrån de flesta samtida vapen så är den varken kraftigt smutsad eller drabbad av en skadad kolvkappa, något som tyvärr är vanligt då de tillverkade helt i trä. I början av nästa vecka så ska jag köra den i kronografen och testa den praktiska precisionen. Det ska bli spännande.

En titt i spåkulan?

För ett halvår sedan så berättade jag om förändringarna av vapenlagstiftningen för licensfria vapen i Frankrike, en för entusiasterna i Frankrike mycket trevlig förbättring som i korthet innebar att man nu fick 20 joule som licensfri gräns istället för tidigare 10 joule.

Här kan man läsa mera om detta:

http://airpang.bloggplatsen.se/2015/03/24/11053321-manga-funderingar-runt-detta/

Frankrike är dock inte helt ensamna om dessa förbättringar, Nederländerna fick ju fri effekt 1997 efter att tidigare bara haft 7.50 joule och Sverige fick en ökning ifrån 3.00 joule till fulla 10.00 joule så sent som tidigare i år. Det finns alltså en hel del exempel på att man har släppt lite på effektbegränsningar och liknande runt om i Europa.

Frågan jag fick nu är vad jag tror om framtiden och när en eventuell effekthöjning för oss i Sverige kan vara aktuell.

Tyvärr så är ju inget så svårt som att sia om framtiden. Vad jag kan notera är emellertid att det nya föreningsintyget har börjat användas numera. Det som kan vara intressant där är att en skytteklubb numera måste ha ett organisationsnummer, vilket ställer större krav på en skytteklubbs struktur och organisation. Vidare så kan punkt 5 på den nya föreningsintyget också vara intressant:

"Vapnet överensstämmer med tekniska bestämmelser för nedanstående vapengrupp/skytteform, som även är reglerad i skjutreglemente för det auktoriserade förbund som angivits ovan"

Här finns bra utrymmen för tolkningar och meningen blir därför lite av ett tveeggat svärd. Det vapen som man söker licens för måste alltså vara lämpat för den tävlingsform som man motiverar innehavet mot. Har kan jag befara att en tillståndsenhet kan hitta på en lång rad olika infallsvinklar om de får en ansökan på ett vapen som inte faller dem i smaken. Ett PCP med kaliber 30 och 90 joule ME har förmodligen mycket svårt att anses vara överensstämmande med de tekniska bestämmelser som gäller för exempelvis Field Target där man uttryckligen har en maximal anslagsenergi på blott 45 joule.

En hyfsat påläst handläggare kan med hjälp av Google snabbt bygga sig en uppfattning om hur ett Field Target-vapen ser ut och när de sedan får en ansökan på en bullpup eller en Career 707 etc så blir det troligtvis bäddat för invändningar och fördröjningar. Svenska Skyttesportförbundet är nog inte heller överdrivet intresserade av att deras klubbar ställer sig bakom luftvapen med ett alltför spektaulärt utseende, en inte alltför orimlig gissning är att man snart endera kommer eller blir tvingade att definera vad ett Field Target-gevär egentligen är för något.

Detta kommer ju att underlätta för den som söker mot en "godkänd" modell men samtidigt effektivt stänga dörren för den som söker på annat. Det skulle onekligen vara spännande att höra hur de förbundsansvariga ser på kraven som uttalas i de nya föreningsintyget och hur man avser att förhålla sig till detta, eller hur?

För att återgå till frågan om EU nya övergripande vapenlagstiftning så tror jag inte att Sverige springer skorna av sig för att implementera denna, man är nog ganska nöjd med läget just nu. All förändring innebär ju merarbete och för närvarande så har ju polisen fullt upp med att klara av sina ordinära åtagande i frågor som handläggningstider och liknande. Att sedan belasta dem med omställningsarbete är nog inget som man självmant ber om.

Vad jag däremot VET är att förändringen kommer att komma, alla länder inom EU måste på sikt falla in under den gemensamma vapenlagstiftningen. Om jag gissar så kan den största försämringen för vår del bli en sänkning ifrån 10.00 till 7.50 joule liksom licensbeläggning av alla kalibrar över 4.50 mm i ett värsta tänkbart scenario. Vi har dock mycket att vinna, skulle vi få 20 joule licensfritt eller helt licensfri effekt så tror jag det skulle kunna innebära en rejäl skjuts framåt för lufthobbyn i Sverige, inte minst om detta kombineras med restriktioner för krutvapnen.

Fördomar !

Då och då så pluppar det upp påståenden i stil med att ett vapen inte kan vara bra enbart för att det är tillverkat i ett speciellt land. Vanligtvis så handlar det då om länder som har tillverkat vapen under en längre tid och som under den perioden har byggt upp ett genuint rykte för usla produkter, exempelvis USA och Kina mfl.

Produktionskvalité är emellertid inget som är hugget i sten, produkter kan bli både sämre (typ HW) eller bättre i takt med att tiden går och varumärken kan dessutom börja tillverka sublineups på en helt annan nivå än sin gängsle produktion. Är man inte vaken på detta så kan resultatet lätt bli att man torgför ståndpunkter som inte längre stämmer med verkligheten.

Som vi vet så krävs det bara tre bra faktorer för att skapa ett välskjutande PCP; 1) en bra pipa, 2) en jämn drivkälla samt 3) ett bra avtryckarsystem. Allt annat är sekundärt! Det är naturligvis önskvärt att man dessutom har acceptabel ergonomi, vettig grundkvalité, bra passning och finish osv men alla dessa sekundära egenskaper påverkar inte graden av välskjutande i samma utsträckning som de tre primära egenskaperna.

Kollar vi nu på exempelvis en tillverkare som Crosman så har man pipor som besitter ojämn kvalité, en del skjuter jättebra, andra mindre så. När man sedan tillverkar vapenmodeller där absolut precision är en bärande del av modellens koncept så chansar man inte utan väljer då att köpa in pipor ifrån en varumärkestillverkare - i deras fall Lothar-Walther. Dessa LW-pipor är pipor precis som vilka andra LW-pipor som då återfinns i mängder med olika fabrikat. En pipa ifrån LW har en minsta acceptabel grundstandard och den får man helt oavsett om pipan sitter i en Air Arms eller en Hatsan eller whatever.

När de gäller avtryck så har man hos Crosman fått fram två bättre avtryck, som man då reserverar för just de modeller som säljs med en inriktning mot tävlingsbruk. Man har ett enkelt avtryck till 2240-serien och ett mera påkostat till 1701-modellen, man har på samma sätt ett enkelt avtryck till Discovery och ett bättre till Marauder osv.

Om man sedan bara har erfarenhet av Crosmans egna pipor och enklare avtryckarsystem så är det naturligtvis enkelt att rynka på näsan åt deras modeller överlag och den principen gäller för alla olika vapenfabrikat.

Av den anledningen så ska man inte underskatta varumärken ifrån exempelvis Kina, vilka kommer att etablera sig ännu starkare på marknaden framöver. En gång framöver så kommer även dessa fabrikat att använda bra pipor och dessutom utveckla riktigt bra avtryckarsystem - givetvis till en högre kostnad än sina basvapen. Då kan man inte raljera om "kinavapen" på gängsle sätt och då får även de mer etablerade aktörerna på marknaden se över sina produkter (sitt mervärde) och sin prissättning.

Slutligen..

Jag har fått lite frågor om tävlingen i Falun som eventuellt gick av stapeln den 19 juli. Man har helt enkelt undrat om jag har missat att referera den eller om tävlingen aldrig ägde rum. Deltagarantalet på dagens tävlingar är ju såpass sporadiskt att om några personer exempelvis blir sjuka så kan ju en hel tävling ligga i farozonen. Mitt ärliga svar är att jag faktiskt inte har någon aning. Jag har kollat på FTSveriges hemsida och konstaterat att den är med i kalendern, utan att vara struken men att resultatlistan ifrån tävlingen saknas. Som ni säkert vet så är många klubbar ibland förbluffande långsamma med att lägga ut sina resultatlistor så vem vet - Faluns kanske också kommer ut framöver, om nu tävlingen överhuvudtaget har ägt rum.

Onsala LGK flaggar för övrigt om en tävling den 13 september och där talar allt i nuläget för att den tävlingen faktiskt kommer att bli av, glädjande nog. Vittsjö har också en tävling redan 15 augusti som man udda nog kallar för "Öppen klubbtävling" men sedvanliga SSF-regler gäller emellertid, den är alltså inte "öppen" i traditionell mening utan all formalia krävs (tävlingslicens, klubbmedlemskap, skyttekort etc, etc...).

Till skyddsjakt?

"Tja!  Jag söker ett bra skyddsjaktsvapen som ska vara billigt, lätt att bära och som tål tuffa tag. De måste såklart klara kraven som gäller. Ska ha magasin. Vad tror du kan bli bra?"

Även idag så river vi av en fråga ifrån läsekretsen och också den här frågan kan ha ett allmänt intresse så den får bli ett separat inlägg här på bloggen. Frågor om skyddsjaktsvapen är inte helt ovanliga men det som är intressant med dagens fråga är budgeten (så billig som möjligt) samt att man också väger in andra värdefulla egensakaper hos vapnet, att det ska vara oömt och lätt att bära runt.

När det gäller skyddsjakt och de få gånger som jag själv har varit med vid legal och seriös sådan så finns det ett antal faktorer som många vanliga luftskyttar sällan tänker på. Anslagsenergin är till exempel inte alls så viktig för skyddsjägaren som man kan tro med tanke på det omotiverat stora fokus som vanliga entusiaster tendera att betona för sina vapen. Likaså bärs vapnen runt ganska betydande sträckor, ibland klättrar man också med dem över staket, uppför stegar och liknande. 

Därtill så används de i ur och skur, i alla möjliga (och omöjliga) miljöer. Vapnen bör också vara diskreta för att inte stöta sig med allmänheten samt givetvis tysta att avfyra, liksom att de bör ha magasinsystem för snabba uppföljningsskott om det första skottet inte gav avsedd effekt. Slutligen så bör de vara lätta att hantera och träffa med. Något som också brukar förvåna utomstående är de ofta förbluffande korta skottavstånd där de används, inte sällan inomhus på 5-25 meters avstånd i de flesta fall. Fjärran ifrån amerikanska präriehundsjakter med sina enorma avstånd, alltså.

Beaktat dessa speciella förutsättningar för användningen och de önskemål som frågeställaren presenterar så skulle jag rekommendera en närmare titt på Maraudern som pistolkarbin:

   Crosman Marauder Woods Walker

Här har vi ett vapen som är litet, lätt och oömt - därtill med kaliber 22 och erfoderlig effekt för de legala kraven för ett skyddsjaktsvapen. Prismässigt sett så ligger man på precis under 5000 kr i sitt basutförande och ytterligare 1300 kr upp i sitt specialutförande "Woods Walker", där det också ingår ett enkelt rödpunktsikte. Naturligtvis så krävs det en extern fyllkälla men detta kommer ju med alla PCP, oavsett sort. Den lilla volymen som ska fyllas är emellertid såpass måttlig att modellen blir förhållandevis enkel att fylla med handpump eller ekonomisk att fylla med dykarflaska. Modellen är försedd med ett 8-skotts automatindexerande magasin och finns bara med kaliber 22.

Prestandamässigt sett så kan man räkna med 30 bra skott (inom 25 fps spridning) på 14 fpe (!) i sin originalkonfiguration. Den som vill kan förmodligen tjäna ytterligare ett antal skott igenom att ställa ner effekten så man hamnar på lagens minimumkrav för skyddsjaktsvapen om 180 mps Vo.

   Basmodellen är helt svart och 1300 kr billigare..

En av styrkorna med pistolkarbiner i allmänhet och så även Marauder i detta utförande är den låga vikten, bara strax över 2000 gram, liksom dess korta längd. Visst, korta och lätta vapen blir "nervösa" och därmed också svårare att skjuta bra med men på de förhållandevis korta avstånd (ut till ca 25 meter) som är aktuella för skyddsjakt så räcker den praktiska precision gott och väl. I skenet av detta så blir det blygsamma formatet snarare än fördel än en nackdel.

Till glädje både för användare och omgivningen så har modellen också en effektiv shroud, vilket är närmast en förutsättning för ett effektivt skyddsjaktsarbete. Visserligen så har de flesta skyddsjägare, i alla fall på kommunalt mandat, fortfarande rimligt lätt att få ut en licens för en separat ljuddämpare men ju färre licenser man måste trassla med desto bättre är det ju.

Skulle modellen kännas rätt så saluförs den av Hurricane på www.luftvapen.se

Crosman Challenger !

Jag har nu ändrat min annons på Tradera:  http://www.tradera.com/item/301784/238222335/luftgevar

Så länge annonsen inte har ett bud så bryter jag den för första person som bjuder 3500 kr.

(Notera att trästocken är borta ur erbjudandet nu då den har gått till annat projekt.)