Läget i tävlingarna!

Stefan Pyk med sin Crosman (foto: Helsingborgs Dagblad)

Efter den första dagens tävlingar så ser det riktigt bra ut för det svenska landslaget i Field Target under det pågående världsmästerskapet i Field Target. Den svenska fjädervapenkungen Thorbjörn Gustavsson ligger nu på plats 8 utav 41 st tävlanden med 36 poäng. De två som leder tävlingen levererade 42 utav 50 möjliga poäng. I fråga om PCP så ligger bäste svensk på plats 31 utav 151 st deltagare med 43 poäng där klassens ledare har 49 poäng av 50 möjliga.

Det ska bli mycket spännande att följa de övriga tävlingarna, inte minst i F16J.

En kul parantes är att en av de svenska deltagarna har valt en Crosman (Challenger) som tävlingsvapen även i VM:

Länk: http://www.hd.se/sport/2015/08/19/har-ar-forslovs-okande-vm-skytt/

(Inlägget som försvann?  Av misstag så kom ett arbetsutkast till en kommande serie om avståndsmätare ut online igår, det inlägget är nu borta och kommer att återkomma framöver när det finns bättre utrymme för ämnet i bloggen.)

Omvända världen..

  Tony Belas med nya Pulsar Tactical (foto: Stephen Archer, HAM)

Plaststockar, eller rättare sagt stockar av syntetmaterial, brukar oftast förekomma på billiga vapen typ instegsmodeller där de dyrare versionerna av motsvarande varianter har trästockar, då oftast valnöt. En del riktigt billiga modeller finns bara med syntetstockar, vilket också gäller för alla vapen - oavsett prisklass - som aspirerar på konceptet av taktiska vapen, alltså vapen med militär förlaga eller inspiration.

När så Daystate lanserade ännu en apful modell, benämnd Pulsar, så valde man ett mellanting - en bisarr formgivning som blandade elegant valnöt med traditionell hårdplast. Ett djärvt grepp som sannerligen polariserade entusiasterna, olyckligtvis nog, för Daystate, mer åt det mindre fördelaktiga hållet.

Nu kompletterar man sin lineup med ännu en variant på temat Pulsar och denna gång med en ren syntetstock, helt fri från trädelar. I regel så brukar ju syntetstockvarianten av diverse vapen anses som den mindre attraktiva men här är det nog frågan om detta verkligen är sant. Personligen så hade jag nog alla gånger tagit den nya versionen jämfört med den först lanserade varianten med mixad sammansättning. Billigare lär den ju dessutom bli också.

Rödpunktsikte !

Det var så här det började en gång i tiden..

Idag ska vi kolla lite kort på en typ av riktmedel som inte är helt vanliga hos luftvapen, förutom möjligtvis i form av billiga kinaprodukter riktade till plinkingvapen i det lägre prissegmentet - nämligen rödpunktsikte. En intressant detalj med dess är att rödpunktsikten faktiskt till stora delar är en svensk innovation, skapade av det nu världsberömda företaget Aimpoint i Malmö.

Det Aimpoint gjorde var att lansera världens första spegelreflexsikte med LED-teknologi, i form av siktet "Aimpoint Electronic" redan 1975 och med detta så var succén given. Idag levererar man rödpunktsikten till hela världen och till de mest krävande kunderna. Över en miljon rödpunktssikten från Aimpoint används nu inom miltär och försvar där man exempelvis kan hitta US Army som en av storkunderna, vilka köper dessa riktmedel till sina elitförband inom bland annat Navy SEAL. All produktion sker i enlighet med ISO 9001:2008 och alla produkter byggs för hand där Aimpoint äger alla processer inom produktionen "in house".

Hursomhelst.

Varför använder inte luftskyttar rödpunktsikten i större utsträckning, vilka är dess för- och nackdelar?

Jo, precis som namnet antyder så skapar ett rödpunktsikte en röd punkt i optiken som skytten "lägger på målet". Nackdelen med detta är att punkten då skymmer målet vilket försvårar den formen av extremt precisionsskytte som luftvapen i allmänhet medger. Emellertid så finns det olika storlekar på själva rödpunkten och ju mindre punkt man använder, desto mindre del av målet skymmer den.

Rödpunktsikte av öppen typ  

En vanlig punkt är 4 MOA (Minutes Of Angle), vilket betyder att punkten håller ca 12 cm diameter på 100 meter. Det betyder då 6 cm på 50 meter och 3 cm på 25 meter. I klartext - skjuter man på 50 meter så kan man träffar i princip var som helst inom 60 mm även om man skjuter "mitt-i-prick". Detta funkar ju om målet är en ölburk eller något större föremål men knappast om målet är en tändsticksask eller annat mindre föremål.

För en älgjägare däremot, där träffzonen är stor som ett dasslock och skottavstånden som regel 30-80 meter så existerar inte det problemet, där är punktens format inget som helst problem.

Teknologin går dock framåt, nu har vi små rödpunktssikten med 2 MOA punkt, det betyder 15 mm på 25 meter och då börjar ett rödpunktssikte bli vettigt även för luftvapenbruk, bortom ren plinking. Med en så liten punkt så fungerar rödpunktsiktet även på kortare avstånd och när man vill träffa lite mindre mål.

Vänder vi sedan på myntet så har nämligen rödpunktsikten en rad intressanta fördelar, vissa av dem rent unika i jämförelse med exempelvis kikarsikten. Till att börja med så är de i praktiken näst intill parallaxfria och de har obegränsat ögonavstånd. Av den anledningen så fungerar de utmärkt på både pistoler och gevär. Förutom detta så saknar de förstoring och ger ett enormt synfält, man slipper "tunnelseendet" hos ett vanligt kikarsikte. Rödpunktsikten är vanligtvis betydligt mindre och lättare än ett kikarsikte och inte sällan avsevärt mer rekyltåliga. Ett Aimpoint Micro H2 väger exempelvis 93 gram naken och håller 68 mm (längd), 41 mm (bredd) samt 36 mm (höjd). Detta synnerligen blygsamma format liksom att Micro H2 håller 2 MOA punkt gör detta sikte till det kanske absolut mest lämpade rödpunktsiktet för luftvapenbruk.

Aimpoint Micro H2  

Prislappen är naturligtvis betydande (ca 5600 kr) men detta är inget simpelt kinaskräp utan en riktig kvalitétsprodukt och ungefär samma summa som man får ge för ett bra kikarsikte (Leupold EFR 3-9/33). För den som bedriver skyddsjakt och som därför värdesätter de unika fördelarna med ett rödpunktsikte så är det naturligtvis inget dumt val alls och i synnerhet inte om det dessutom kan tjänstgöra på någon annan vapentyp också, som en pistol eller pilbåge - alternativt, varför inte på ett harpungevär? Lilla Micro H2 klarar 25 meters dykdjup!

Generellt sett så finns det två typer av rödpunktsikten på marknaden, öppna och slutna. Ett öppet sikte har bara en siktskiva som står rakt upp och ett slutet sikte ser ut ungefär som ett kikarsikte med en liten tub som innesluter optiken. Grundprincipen hos båda är dock densamma, en lysdiod belyser en spegel som fokuserar skenet till en liten punkt på en glasyta.

  Grundprincipen för ett rödpunktsikte

Överlag så är de slutna rödpunktsiktena betydligt robustare och stryktåligare, men naturligtvis också dyrare. De främsta invändningarna mot siktestypen som sådan är emellertid bristen på förstoring samt att luftvapen överlag främst används på förhållandevis korta avstånd och mot små mål - vilket ju är svårare förhållanden för rödpunktsikte. Av den anledningen så är de flesta luftvapenfantaster överlag mer betjänta av riktiga kikarsikten. För oss så blir rödpunktsiktet oftast endera pistolsikte, riktmedel för skyddsjakt eller något enkelt och billigt för plinking.

Köra öppet i sommaren...

  1964 Diana 25 & 1966 Diana 23

Idag så blev det till sist dags att bekanta sig med mitt senaste nyförvärv, en Diana 23 ifrån 1966. Bössan är i mycket gott skick och gav 10 skott i kronografen inom 8 fps spridning. Effekten landade på 4.85 joule ifrån 143 mps med JSB RS. En hyfsat bra matchning mot uppgivna 150 mps.

Jag passade naturligtvis på att samtidigt mäta min Diana 25 som presterade 168 mps med samma diabol vilket då blev 7.32 joule, även här ett bra resultat mot angivna 165 mps. Spridningen blev lite högre, 12 fps och bössan dieslade lite. Då ingen av dessa båda vapen har kilbas så blev det att skjuta öppet - med öppna riktmedel.

Att skjuta öppet är roligare än vad man tror faktiskt och jag sköt en tavla med 10 skott vardera:

  Överst modell 25 och nederst modell 23

Jag satte upp två tavlor på 14 meters avstånd och jag använde mina tavlor ifrån Göken då dessa har en stor svart zon som är enkel att se även på ett såpass långt avstånd. Sedan satte jag mig vid ett bord och sköt med armbågarna vilandes på bordet. Ammunitionen blev snabba JSB RS.

DIana 25 är jag betydligt mer van vid att skjuta än nya modell 23 och det tyngre vapnet gör det avsevärt mer lättskjutet. Det känns väldigt ovant att skjuta öppet och avtryckarsystemet är otroligt tungt jämfört med min 1701, som jag skjuter mest med av alla mina olika vapen. Med lite övning så skulle man förmodligen kunna skjuta riktigt bra med det här vapnet, i alla fall på det här avståndet.

Diana 23 är liten och lätt, för liten och lätt faktiskt, i alla fall i relation till sitt förhållandevis tunga avtryck. Trots tunga avtryck så är de i alla fall rena och vapnen slår distinkt och twangfritt, förmodligen så är detta vapen med mycket harmoniska setups och dessutom sugande fina läderpackningar. Träffbilden blev i alla fall klart större för 23 än för 25 och det kändes också när man sköt, bössan liksom "vispar runt" när man smeker av skottet. Om 25 kräver en smula vana så kräver 23 helt klart betydligt mera av den varan.

Modell 23/25

Längd: 91 cm/97 cm

Vikt: 1800 gram/2400 gram

Piplängd: 36 cm/40 cm

Utgångshastighet: 150 mps/165 mps

Överlag så får man väldigt mycket skjutglädje och en enorm kvalité för mycket små pengar när man kommer över den här typen av veteranvapen. Blåneringen är enorm, med dagens mått mätt. De öppna riktmedlen är små konstverk med riktigt distinkt känsla och helt av metall (liksom hela vapnen för övrigt). Läderpackningarna ger en speciell känsla, man kan riktigt förnimma hur "tungt"/tight som pistongen löper i de honade loppen. Detta är fjärran ifrån dagens oversize cylindrar med parachute-packningar och mängder med fett, som rekylerar hårt och twangar brutalt. I jämförelse med en modern lågprisbössa riktad till samma kundgrupp så känns dessa gamla Dianor som rena lyxvapnen.

  Både 23 och 25 är mycket enkelt byggda vapen (illustration: TW Chambers Co)

Intressant nog så är dessa veteranvapen både talrika och billiga. Med lite tålamod så är det inte alls svårt att hitta riktigt fina vapen, gränsande till nyskick, för bara några hundralappar. Själv så betalade jag 650 kr för min 25 och 500 kr för min 23 och det är småpotatis i sammanhanget. Ett nytt luftgevär kostar minst en tusenlapp om det är tillverkat i Europa och ett bra fjädervapen betingar minst 2000 kr och uppåt. Då har det ändå inte samma finish och passning som dessa 50-60 år gamla pjäser.

Snapphanesmällen II

Efter bottennappet hos Falun när det gäller deltagare så är det glädjande att kunna rapportera en riktigt fin uppslutning ifrån den senaste tävlingen inom svensk Field Target - Snapphanesmällen II i Vittsjö. Totalt så lyckades man här locka hela 15 st licensierade deltagare, nästan fyra gånger så många som deltog i Falun! Till dessa kom dessutom imponerande 7 st debutanter och 3 st juniorer så här finns väl ingen som helst tvekan om tillväxten framöver?

PCP16J

Största klassen som alltid, det är ju runt den här klassen som svensk Field Target existerar numera. Vi kunde se 8 stycken deltagare och en jämn kamp bland elitskyttarna. Gedigna vapenval också, naturligtvis - en Royale FT och en Cricket var undantagen ifrån övriga Steyr och AAs. De tre topplaceringarna gav 44, 42 och 41 poäng.

F16J

Internationella fjäderklassen lockade 2 deltagare, vinnaren sköt suveräna 46 poäng före andraplatstagarens 26 poäng. Båda sköt HW97k.

F10J

Vår nationella klass för fjädervapen hade 1 st deltagare som sköt 36 poäng med en FWB-300.

PCP10J

Vår andra nationella klass drog alltid stora mängder deltagare tidigare och lockade denna gång 2 tävlanden. Segraren sköt 29 poäng och andrapristagaren noterade mer blygsamma 8 poäng.

PCP45J

Gamla fullpowerklassen drog också 2 deltagare, vinnare 42 poäng och förlorare 27 poäng.

Sammanfattning

Tja, så är ungefär läget för Field Target just nu. En välbesökt tävling som denna lockar runt 15 licensierade deltagare och några få debutanter/juniorer därtill. En mindre välbesökt tävling lockar 4-6 licensierade deltagre och ytterligare någon debutant. Ett RM eller annan stortävling kan faktiskt attrahera hela 20-25 licensierande deltagare, alltså lejonparten av landets aktiva tävlanden. Det är ju få sporter som kan stoltsera med en så stor procentuell uppslutning.

Något som däremot är mycket roligare att läsa om än det numera futtiga deltagarantalet är att förbundet nu har tagit ut ett landslag i Field Target: 

http://iof3.idrottonline.se/SvenskaSkyttesportforbundet/Information/Nyheter/NyheterfranSvSF/SexsvenskaskyttartillVMiFieldTarget/

Utav hela landets kanske 30 aktiva skyttar så har man valt ut 20% - alltså 6 st - som ska representera Sverige i VM. Extra kul är att en av dessa sex är en fjäderskytt och dessutom en osannolikt skicklig sådan. Ingen av de övriga skyttarna är speciellt dåliga, tvärtom - här har rankingen faktiskt tagit ut samma skyttar som jag själv hade gjort - men att hitta bra fjäderskyttar på en hög internationell nivå är enormt svårt. Våra 5 PCP-skyttar kommer att få det svårt och jag skulle bli storligen förvånad om någon av dem klarar pallplats, inom 10 bästa hade varit en prestation.

I fjäder däremot, där är kanske en pallplats osannolik men definitivt inte orimlig. Den här tävlingen ska bli spännande att följa. Det är riktigt häftigt att Sverige har en såpass bra fjäderskytt ur det klena urval av tävlanden vi har just i klassen F16J.

Gamo Coyote

En välgjord och intressant video

Sharp Innova - made in China!

Klonen av Innovan har nu anlänt med trästock till ett bra pris och den här handlaren saluför dessuom Crosman 1077 med trästock, vilket även detta är tämligen ovanligt.

Länk:  http://www.airguns.nl/en/shop-product/951/carbine-deluxe

Ett blåsigt år...

Lösningen för den här säsongen...

Som de flesta entusiaster knappast kan ha undgått att notera så har 2015 varit ett enastående blåsigt år. Detta även nu de senaste veckorna när värmen, relativt sett, förefaller äntligen ha kommit till sommaren 2015 - om än i elfte timman. Personligen så har jag löst säsongen igenom att skjuta inomhus så mycket som möjligt, till vilket jag har haft bra möjligheter under hela sommaren.

Nackdelen med detta har varit möjligheten till begränsade skottlängder, som längst ca 35 meter.

För mig som helst skjuter 10J/.177 så har detta emellertid inte varit någon grav begränsning. Våra licensfria vapen passar ju som allra bäst på avstånd ut tll 30-35 meter, även inomhus, och detta gäller i synnerhet om man använder en relativt sett svårskjuten pistolkarbin som primärvapen.

Idag tog jag en sväng förbi min skjutplats då jag ändå hade ett kundbesök i den riktningen, som vanligt så väcker min lilla aluminiumväska ingen notis av omgivningen och i synnerhet inte i kombination med mitt laptop-fodral etc.

Väl på plats så är det bara att backa in bilen i maskinhallen och börja skjuta. Jag fäller ena delen av baksätet på Priusen och har väskan under mitt skjutstöd. Därefter så är det bara att lägga sig på magen och så kan man skjuta med fullt stöd. Idag blev avståndet 30 yards (ca 27 meter), eftersom jag skulle använda tavlorna till en jämförelse på ett utländskt forum. Jag sköt 30 skott (= en fyllning) med 8.44 JSB Exact

Tre tavlor i den ordning som de sköts...

Som synes så har min 1701 en osedvanligt liten luftvolym, bara 45 cc (jmfr BSA Ultra 75 cc) - en dryg tiondel av en vanlig Royale 400. Det betyder i kombination med det långa avståndet för effekten (drygt 8 joule) att man tydligt märker på träffbilderna var i effektkurvan som man befinner sig.

Den första serien träffar lågt, förutom det sista skottet som gick riktigt högt. Man märker medan man skjuter ett träffbilden stiger med skott för skott. När jag fyller till 2900 Psi så ligger jag lite tidigt i kurvan med förhållandevis låg effekt. 

Under den andra serien så ligger vapnet i sin sweetspot och levererar optimalt. Ett skott sticker dock av uppåt. Ifrån mätningarna i kronograf så har jag tidigare sett att vapnet lätt kan ge en spik då o då, troligtvis på grund av den lilla luftvolymen. Min erfarenhet är att större luftvolymer som regel ger en mer pålitligt jämn effektkurva.

Den tredje serien börjar med träffar ungefär som den andra serien men därefter så sjunker träffarna vilket ger en avlång träffbild. För skojs skull så sköt jag på en plåt brevid kulfånget och kunde då registera att träff nummer 31-33 skulle ta i ungefär samma höjd (inom svart område) om jag hade skjutit dem på tavlan. Skott 34-35 däremot hade fallit rejält, men förmodligen fortfarande inom en 14 x 14 måltavla, skott över 35 hade gått i marken. Så tom blir vapnet efter dessa 30 skott.

För nästa fyllning om ytterligare 30 skott så sköt jag över 20 yards (ca 18 meter), även är för samma inlägg. Som synes så blir skillnaden i träffläge i princip oförändrad på ett såpass kort avstånd. Man kan tydligt se vilken skillnad det blir på dessa 10 yards (ca 9 meter). Hade jag sedan lagt på ytterligare 10 yards, till 40 yards (drygt 36 meter) så hade träffbilderna sannolikt öppnat ytterligare. Den gamla devisen om att 10J/.177 räcker till 30 meter stämmer onekligen väldigt bra.

  Här har vi 20 yards.

Så mycket mera hann jag inte med denna dag, jag stannade bara till en timma på vägen hem och det räckte för att skjuta lite för att få guldkant på en vanlig vardag. Styrkan med den här skytteformen är att man kan skjuta när man vill och inte när omständigheterna råkar vara helt rätt, vilket ofta är fallet när man skjuter på en reglerad skjutbana. Då måste den vara öppen, det måste funka tidsmässigt sett att ta sig dit och slutligen så måste vädret vara rimligt. Mycket av det slipper man om man skjuter inomhus över lokaler där man själv har fritt och eget tillträde.