Bara klagomål eller?

Under de senaste dagarna så har jag fått en hel del synpunkter på att jag är så negativ till utvecklingen av svensk Field Target och visst har jag ivrigt kritiserat den pågående utveckligen med allt färre deltagare och en kronisk oförmåga att återfå tidigare förlorade entusiaster, likväl den elitism som lätt präglar små slutna verksamheter där alla känner varann och där tävlingsformen i princip bara inklunderar den lilla hårda kärnan av mest hängivna fantaster.

Men...

Visst finns det även goda saker med utvecklingen. Till att börja med så ökar andelen tävlingar, snart tävlas det nästan i varje buske. Mörrum, Vittsjö, Skepplanda - tidigare helt okända namn är nu starka klubbar man klart fokus mot Field Target. Samtliga klubbar som jag tveklöst tror kommer att klara framtiden helt utmärkt (om de bara kan få lite fler deltagare). För ett par år sedan så var det bara Onsala och Laxå som arrangerade riktiga tävlingar, nu har vi dessutom Falun och en hel svans mindre klubbar därtill.

Nästa starka kort för Field Target är entusiasmen. De fåtal människor som är ordentligt engagerade i Field Target är otroligt drivande och duktiga vilket innebär att saker faktiskt blir gjorda även i verkligheten. Detta är en förutsättning för starka klubbar som (borde) ha/har förmågan att attrahera nya deltagare.

Slutligen så har man själva förbundet. Att ingå i ett etablerat förbund ger en utomordentlig styrka i förhandlingarna med exempelvis myndigheter och det ger även support och know-how för att möta de flesta andra övriga problem som en skyttesport ofta möter i relationen till en oförstående omvärld.

Det finns med andra ord mycket som talar för att Field Target i Sverige mycket väl kan ha en blomstrande framtid...