Zen och konsten att sköta ett luftgevär..

“It's the sides of the mountain which sustain life, not the top.” 

-"Varför skjuter du luftgevär?"

Vi har säkert alla fått frågan någongång, inte sällan med lite olika betoningar - vanligtvis på varför eller på luftgevär. Egentligen så stämmer frågan till eftertanke, är vi udda eller är omvärlden det? Varför skjuter inte alla luftgevär? Uppenbarligen så gör inte alla människor detta och då är ju frågan - varför gör vi det?

Och - för att återknyta till Roberts mästerverk - varför kör så många luftvapenfantaster motorcykel?

Jag diskuterade faktiskt saken med Ben Taylor en gång under en lång men intressant bilfärd en kall vinterkväll för några år sedan. Han frågade om jag kunde gissa vad han hade för annan passion i livet och jag svarade snabbt och tvärsäkert "Motorcyklar", till hans förtjusta förvåning. Vi kunde både konstatera att onormalt många luftvapenintresserade världen över var också intresserade av just motorcyklar. Inte husbilar, inte fritidsbåtar eller något snarlikt utan alltid just dessa farliga och fascinerande motoriserade tvåhjulingar.

Man kan naturligtvis peka på många gemensamma nämnare, intresset för teknologi (såväl avancerad som primitiv, beroende på individuella preferenser), glädjen att modifiera och förändra, behovet av att förstö sig ("leka") osv.

Själv så tror jag mycket att det handlar om avkoppling, baserat på koncentration och behovet av kvalitét (-stid).

När jag körde motorcykel i ungdomen så körde jag ofta vårdslöst, på gränsen av min (och motorcykelns) förmåga. Många var de golfare på Albatross golfbana utanför Skogome som passerade vägen med hjärtat i halsgropen när man körde fullt mot Svankällan med ett 4-1 vrålande under rumpan på väg ner till Göteborg. Samma sak igenom de halsbrytande kurvorna och backarna på Pixbovägen där man kunde lägga ner tillräckligt för att dra tomtebloss på sommarkvällarna när fotpinnarnas nedre ytterkant sände ut ett sprakande gnistregn över omgivningen.

Nu var allt detta faktiskt varken för att räcka ett långfinger åt ordningsmakten eller för att visa upp ett dödsförakt. Saken var den att igenom att koncentera sig fullt ut på något som krävde ens fulla uppmärksamhet så slappnade jag av och lämnade vardagen bakom mig. En slags avslappningsterapi helt enkelt.

Att köra huvudlöst med en tung sportmotorcykel är emellertid varken billigt eller i längden helt riskfritt så det var därför en stor glädje när jag insåg att jag kunde nå samma meditativa tillstånd igenom att skjuta luftgevär, betydligt mindre kostsamt och avsevärt säkrare (både för mig själv och omgivningen).

Här fanns nämligen en gemensam nämnare mellan dessa i övrigt väsensskilda föremål - båda krävde absolut koncentration och igenom detta följde avslappningen och rekreationen.  

Ännu idag så kan jag komma på mig själv med att skjuta mer frekvent just i de tider då jag egentligen har minst tid för att skjuta. När vardagens stress tränger sig på som mest påtagligt, då är också behovet av att skjuta som mest oundgängligt. Det behöver inte vara en lång session, 20-30 skott räcker gott, inte heller så behöver det vara långa avstånd eller effektstarka vapen. Det räcker gott med motsatsen och dessa premierar jag då eftersom de i gengäld skänker tillgänglighet. Ett vapen på 8-10 joule är helt enkelt smidigare att skjuta i vardagen, överallt, än ett dito på 50-60 joule.

Samma sak gäller förmodligen även den sociala delen. Det finns mängder med luftvapenentusiaster som formligen älskar den sociala interaktionen med andra människor, på skjutbanan. Faktum är att jag har till och med mött människor som inte ens äger ett eget vapen men som ändå hänger på skjutbanor enbart för att umgås i allmänhet med människor som de själva betraktar såsom likartade. En variant på dessa är de så kallade föreningsmänniskorna, en mycket speciell kategori. Detta är som regel både handlingskraftiga och jovialiska personer som älskar att pyssla med sysslor runtomkring själva hobbyn. Här har vi allt ifrån människor som i ösregn bygger paviljonger till sådana som sitter i unkna husvagnar för att driva seketariat i en hel tävling utan att själv ens delta, än mindre placera sig. Trots detta ofta hysteriskt frenetiska engagemang så är de förbluffande kallsinniga inför luftvapnet och skyttet som företeelser.

Märkligt.

Personligen så är jag mest irriterad över andra skyttar när jag själv ska skjuta och i synnerhet pratsamma sådana. Förmodligen så stör det min koncenteration och omintetgör därmed belöningen efteråt i form av den relaxerande avslappningen. Inget är med andra ord lika fridfullt som en tom skjutplats utan varken andra skyttar eller övriga människor. Som ni säkert vet så är jag ingalunda asocial, jag vill däremot själv välja när jag vill umgås med andra entusiaster och då gör jag det mer än gärna, företrädelsevis på Internet eller över telefon.

Frågan är alltså ganska mångfacetterad och inte helt enkel att besvara. Visst, man kan analysera och fundera precis om ovan men spelar detta egentligen någon roll? Egentligen så gör jag det inte bara "därför att" utan bara för att skyttet är en del av mitt liv och min personlighet.

Då behöver man egentligen aldrig motivera sig...

 

Silwer

26 juni 2015 11:20

Ja luftvapen idag är en lyxsak, det finns mycket få nödvändiga orsaker likaså motorcykeln och en del annat som har alternativ som är logiskt sett bättre.

Dock mrenar jag inte att man måste ha ett lyxvapen eller dyraste motorcykeln bar att det är ett alternativ till säg .22lr eller en bil med tak som är bättre för ren rå vardag.

Men frågan kommer alltid upp från folk som inte förstår varför.

ag är ju dock mer människofientlig så jag står inte till svars för sånt här då jag aldrig tar upp det själv med folk som jag inte känner.

Det är ju värre om man känner att man måste motivera det så "folk" förstår.

Det ger jag ärligt blanka fan i, jag säger inget om deras nörderier och vill inte höra om det heller.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...