En spricka i tillvaron..

  Inte speciellt trevligt..

När jag fick mina pistolgreppsplattor ifrån Gmack Custom Parts  i veckan så kunde jag tyvärr konstatera att en av dem var spräckt - trots utmärkt emballage. Sprickan sitter precis runt säkringshålet och i ett materialtunnt område som naturligtvis är svårt att få till 100% vid tillverkningen.

Först tänkte  jag inte så mycket på saken men när jag började undersöka den närmare så kunde jag tyvärr konstatera att den var genomgående. Jag skickade då följande brev till handlaren:

Hi!

Tävlingar då och nu!

Formell Field Target är enkel att handikappsanpassa...

På vårt svenska luftvapenforum så kom det i dagarna en fråga om hur tävlingsverksamheten för vår typ av luftvapen såg ut under perioden pre-Onsala, alltså innan 2006 då Onsala LGK blev den dominerande klubben i Sverige.

Om vi bortser ifrån enstaka ryck under sent 1900-tal som exempelvis Axsor Cup så var den första riktigt seriösa klubben en skapelse som uppstod i Malmö och som gick under namnet SLUG, vilket var en förkortning av Svenska Luftvapen Gillet. Exakt när organisationen grundades vet jag inte men man hade full aktivitet 2003 och man blev registrerad  som ideell förening åter därpå - 2004. 

Ordförande var den kände handlaren ifrån Lund, Matts Hammer men den mest tongivande entusiasten hette lustigt nog Gille  (tror det var LE - Lars-Erik?). Andra profiler var Sara, som var kassör och sköt BSA Hornet, samt hennes mycket trevlig sambo/make vars namn jag har tappat bort. I den inre kretsen så fanns också Commanders grabb, en kille vars pappa drev luftvapenshoppen Commander nere i Malmö vid den här tiden.

Träningar och vissa tävlingar skötte man på Spillepengens skjutbana i Malmö men de stora tävlingarna som drog folk ifrån hela landet kördes i Dalby Stenbrott. Tävlingar och tävlingar förresten - egentligen så var det nog snarare happenings runt luftvapen. Det fanns ingen strukturerad tävlingsform med internationella regler etc utan man körde en fallmålstävling vid träffen, liksom tävlingar i diverse andra tävlingsformer också (typ Silhouette etc). Tävlingarna var dock inte the main attraction utan man träffades bara och hade kul på ett rätt anspråkslöst sätt, i alla fall till en början.

När tävlingarna sedan blev mer strukturerade så gick man över till de då rykande färska HFT-systemet, som precis hade formats i England. Detta spred sig sedan till Laxå, där jag vet att man körde detta 2003 och framåt. Den formen levde även vidare också över till Onsalas första år. Tanken med SLUG var dock kanske inte i första hand att tävla utan att försöka få ut licenser, vi hade ju tvärstopp  på licenser för luftvapen mellan 2000-2005. Jag fick förresten själv ut min första "moderna" licens just 2005 på en FX Airguns Typhoon, tack vare SLUG och dess arbete.

Retfullt nog så har jag massor av foton på en del av SLUGs tävlingar eftersom jag 2002 vann en digitalkamera, som jag flitigt hade med mig på alla dåtidens tävlingar, men dessa foton finns tyvärr på en hårddisk som jag har sparat ifrån en gammal PC men som jag inte kommer åt numera innan jag har fått tag på ett externt HDD-chassie så att jag kan föra över dem till mitt arkiv. Detta var ju långt innan molnlagringens tidevarv.

Kameran väckte faktiskt en hel del uppmärksamhet på träffarna, tekniken var ju ny och synnerligen dyr då. Kameran, som jag vann i en säljtävling, var värd över 4000 kr och gav 1.3 megapixel på sin högsta upplösning. Dessvärre så kunde man bara spara 4 foton där, men på den lägsta upplösningen så gick det att magasinera 12 st fotografier så det läget blev mest använt. Året därpå så köpte jag ett externt minneskort för 1500 kr och fick då en dubblerad minneskapacitet - utvecklingen har sannerligen gått framåt med stormsteg...

Nu åter till nutidens kommande tävlingar och en speciell sådan som jag gärna vill puffa lite extra för...

Den aktuella tävlingen är Snapphaneträffen i Vittsjö 24 Maj 2015 och det unika med just den här tävlingen är att den också är anpassad för rörelsehindrade! Ett mycket gott initiativ! Field Target är ju en enkel sport på så sätt att man inte har de delvis skymda mål eller svåra skottvinklar i skog och mark som den mera jaktsimulerande systergrenen HFT uppvisar och fördelen med detta är att Field Target är förhållandevis enkel att just handikappanpassa.

Tyvärr så har man även här oskicket att låta den fria klassen få färre antal mål och ännu en gång så förundrar jag mig över att man fortsätter att diskriminera, snarare än att välkomna ,nya intressenter in i gemenskapen. Här borde man se och lära av exempelvis Onsala. Låt oss hoppas att det hela bara grundas i ren dumhet snarare än en genuin övertygelse att de som inte vill betyngas med alla formalia på något sätt skulle föredra att bara skjuta 30 mål istället för fulla 50 mål när de ändå åker såpass långt och bara kan delta i en enda grupp.

Gör om, gör rätt - annars stannar F/T på sikt vid nivån av en liten sluten grupp för inbördes beundran.

Man måste våga sträcka sig ut och proaktivt söka in nya medlemmar, annars kan man aldrig växa och bli en betydelsefull verksamhet. Det ska fortfarande bli spännande att se vilken klubb som blir först ut med att faktiskt annonsera sin tävling i andra kanaler än inom forum på nätet och interna klubbsidor.

R Arms Innovations

Min nya adapter.. 

Under åren så har jag noterat att customtillverkade prylar kan vara lite precis vad som helst. Köper man sådana online så kan man få allt ifrån primitvt bondsmide till riktiga konstverk. Jag kommer ihåg första gången jag köpte en pryl ifrån Rowan Engineering och förundrades över dess passning, finish och genomtänkta konstruktion. När Rowan och sedemera GINB började saluföra sina varbyglar etc så höjdes ribban åtskilligt ifrån den nivån som customprylar hade när man köpte dem ifrån Chambers och BAR - inte sällan då skapade av lokala källarförmågor.

Tillgången på billiga (nåja) CNC-maskiner och möjligheten att nå en stor kundkrets internationellt (Internet, eBay) har gjort att vi nu har en enorm flora av tillverkare till specialprodukter för luftvapen i en skala som man tidigare bara hade kunnat drömma om. Dessutom - kvalitén på produkterna är enastående hög och jämn jämfört med de handtillverkade komponenter som dominerade marknaden för 10-15 år sedan.

Tillverkarens logga på sidan.. 

Igår kom min adapter mellan Crosman och AR-systemet ifrån Wicked Airguns, tillverkad av R Arms Innovations.

Det var denna som fick mig att stanna upp ett ögonblick och reflektera över den enastående utvecklingen. Dessa små juveler till detaljer har en sådan finish och passform att det nästan känns vanhelgande att montera dem på ett vapen. 

När man sedan ändå gör det, vilket ju faktiskt var syftet med inköpet, så kan man inte göra annat än förundras över hur harmoniskt de smälter in i själva vapnet på ett sätt som inte ens vapentillverkaren själv hade kunnat klara av. I fallet med Crosman så ställer dessutom ofta delar ifrån eftermarknaden faktiskt tillverkaren i skamvrån själv med tanke på skillnaden i utförande. Så även här, dessa delar ifrån R Arms har både finish/passning och kvalitétskänsla på en nivå som Crosmans originalvapenkomponenter är ljusår ifrån. Det är lite som när man exempelvis jämför den slående skillnaden mellan finishen på blåneringen hos 1701s pipa (LW-blånering) och tub (Crosmans blånering). Samma sak här med R Arms delar, kontrasten mot originalet är slående och dessa pinaler hade lätt kunnat sitta på en Steyr eller Feinwerkbau utan att kännas "billiga". Förbluffande.

I rättvisans namn så ska jag erkänna att jag backade lite på priset när jag beställde den här lilla adaptern. Jag tyckte att $70 var riktigt dyrt för två metalldelar och en skruv, än mer så i skenet av den nu starka dollarkursen. Visst, de drygt 700 kr som allt kostade ihop med frakten är mycket pengar för en adapter men....oj, vilken känsla det var i dessa komponenter och så genomtänkt konstruktionen var.

Notera hålborrningen i skruven... 

Vi ska nu kolla lite på den i detalj:

1. Skruven som håller ihop de båda delarna är inte solid (som jag först antog) utan hålborrad! Detta betyder att man fortfarande kan justera locktime och hammarfjäderns förspänning utan att behöva demontera själva adaptern. Mycket genomtänkt. 

2. Crosmandelen (den del som sitter på vapnet) har en styrklack som gör att justeringen av AR-delen (den andra delen) alltid blir absolut linjär. Den delen kan dessutom roteras 180 grader vilket ger den dubbla justermånen i höjdled. Dessutom så kan Crosmandelen i sig själv roteras 360 grader runt bakstycket så att man kan skänka kolven i sidled både utåt och inåt - helt steglöst.

3. Gängorna på AR-delen håller MilSpec och passar till alla AR-system (både MilSpec och Commercial). Oavsett vilka AR-delar man väljer så passar de garanterat ihop med röret.

4. Adaptern är serienumrerad

En styrlist håller adapterns delar i linje.. 

Så kan man hålla på ganska länge. Bara vrida och vända på adaptern för att imponeras över dess utförande. Finns det då inga saker som jag inte gillar med den, förutom priset?  Tja, i ärlighetens namn så har jag faktiskt lugnat mig lite över priset också, när jag väl fick delarna i handen så sjönk sakta acceptansen in för prisbilden. Smakar det så kostar det är helt enkelt den enkla sanningen och även om det var dyrt så fick jag också en riktigt bra produkt för pengarna, trots att den var tillverkad i USA.

1. Repeterhandtaget tar i Crosmandelen på adaptern? Först förvånade jag mig ordentligt. En tillverkare som lägger ner så mycket möda på att tillverka en produkt på den här nivån missar vanligtvis knappast en så enkel grej som de basala dimensionerna på sakerna?

När jag studerade allt noga så visade det sig att problemet snarare låg hos Crosman än R Arms. Själva vinkeln som repeterhandtaget når i viloläge är tydligen lite olika ifrån vapen till vapen och 1701 har dessutom överlag en lägre vilovinkel än exempelvis Marauderpistolen som adaptern huvudsakligen används till. Detta eftersom Marauderpistolen har marginellt högre block och därmed ett tillhörande högre horisontalläge på repeterhandtagets axel. Sannolikt så beror skillnaden i blockhöjd på att Marauderpistolen har magasinsystem, vilket 1720 och 1701 saknar. Eftersom tillverkaren av adaptern är "låst" till de dimensioner som Crosman har på bakstycket så kan inte heller Crosmandelen av adaptern göras med mindre diameter, i alla fall förmodligen inte på ett ekonomiskt försvarbart sätt.

När jag hade vridit och vänt lite på sakerna så kunde jag dock konstatera att på mitt ex så tar repeterhandtaget i Crosmandelen av adaptern exakt samtidigt som handtaget landar i viloläget. Handtaget når alltså inte adaptern innan handtaget naturligt hade landat i sitt viloläge, utan samtidigt. Inte perfekt med andra ord, men bra nog.

I övrigt så är det inte mycket att orda om.

Adaptern var inte så lång som jag var rädd för utan håller sig inom de utrymmesramar som min väska dikterar. Eftersom själva inställningen av kolven, förutom LOP till 100% sitter hos adaptern så behöver man inte justera om kolvens inställning när man sätter ihop vapnet efter en transport. Likaså hamnar kolven alltid i exakt samma läge efter varje avsättning och påsättning.

Nu väntar jag bara på själva kolven så att vapnet blir funktionsdugligt med sin nya stocklösning...

Lite nya saker..

  Pistolgrepp av trä (uselt foto av mobiltelefonen i halvmörker).

Idag kom en lite leverans ifrån England med nya greppskivor till 1701 och här valde jag sådana av trä. Det ska tydligen vara African Rosewood och det är en typ av rosenträ, vilket dess lätt udda doft indikerar. Själva materialet höll god klass men hantverket var minst sagt en smula grovt tillyxat - maskinfräst kanske?

  Stort hål och litet hål...

Dessutom så kom två stycken transferportar. En stor blå och en liten röd. Den blåa är original för 1720 och den röda är original för 1701. Med den blåa så borde jag hamna runt 750 fps och den röda tänkte jag fräsa fullt ut så mycket det går för att se vad man kan få ur 1701 i form av maximalt högsta effekt. 

Tvåltest !

  Barnängen - om skytten själv får välja..

Det har hänt, även om det (lyckligtvis) inte är så ofta, att jag har fått frågan om lämpliga luftpistoler för luftvapenjakt. Som regel så har jag då tyvärr känt mig ganska övertygad om att frågeställaren dessvärre har haft mindre lagliga intentioner i bakgrunden till sitt funderande.

Som de flesta vet så är all form av jakt med luftpistol inte tillåten i Sverige!

Detta sagt så finns det två goda skäl till att det förhåller sig på just det sättet. Dels så är det helt enkelt svårt att träffa exakt med en luftpistol på frihand, jämfört med ett luftgevär och dels så har luftpistoler historiskt sett nästan alltid haft betydligt mindre anslagsenergi och tillhörande effektiv räckvidd än dito luftgevär.

Utvecklingen går emellertid framåt och idag så finns det möjlighet att förse många typer av luftvapen med kolvar och andra typer av axelstöd för betydligt bättre stabilitet till gagn för den praktiska precisionen likaså som vi faktiskt har luftpistoler på marknaden som kan leverera över 60 joule med kaliber 25 och därmed - i strikta termer av anslagsenergi - gott och väl kan ta alla de villebråd av daga som kan tänkas vara aktuella att jaga med just luftvapen.

TalonP är ingen vanlig luftpistol och modellen fungerar utmärkt också till jaktbruk...

Personligen så riktar jag i princip aldrig mina vapen mot levande mål och har inte gjort så på massor av år. Vad jag däremot är intresserad av är den anslagsenergi som ett luftvapen förmår att leverera. Denna nivå är intressant att känna till även om man aldrig avser att jaga något levande eftersom kapaciteten hos ett vapen också är det som styr vilka försiktighetsåtgärder som är rimliga när det handlar om variabler som maximal räckvidd, skotteffekt och liknande. Har man alltså en förståelse för skottvidd och resterande anslagsenergi inom den effektiva räckvidden så kan man enklare veta vilka åtgärder man måste vidta för att kunna skjuta på ett säkert och ansvarsfullt sätt. Tyvärr så är det inte alltför ovanligt att man underskattar de möjliga konsekvenserna av ett olyckligt skott med ett luftvapen och i synnerhet ett som är tillståndsfritt.

Många och tyvärr inte bara nybörjare i övrigt, tenderar till att betrakta tillståndsfria luftvapen som ytterst klena, vilket än värre likställs med "ofarliga". I skenet av detta så är enkelt illustrativa exempel såsom tvåtester bra pedagogiska hjälpmedel för att underlätta förståelsen av tänkbara utfall vid exempelvis ett vådaskott.

Idag ska vi tala om 5.00 joule E0. Detta är mindre än hälften av vår tillståndsfria gräns på 10 joule E4, en nivå av anslagsenergi som de absolut flesta anser vara ytterst snålt tilltagen av våra herrar lagstiftare. I vårt allmänna normativa medvetande i denna tid av förhärskande PCP så brukar vi tänka på vår typ av luftvapen som minst 16 joule och inte sällan nivåer på 40-70 joule. I skenet av detta så är naturligtvis 5.00 joule....nästan ingenting.

Down to business..

Jag ställde upp mitt favoritreferensmål för penetrationstester, en Barnängen 70 gram klassisk hårdtvål på 14 uppmätta meter helt fristående. Ett skott precis mitt på med denna gång JSB Exact 8.44 gn. Tvålen faller direkt och kasar någon decimeter bakåt liggandes på rygg. En klockren träff.

Då jag har ett projektilfång av metall bakom så kan jag direkt konstatera att ett genomslag har uteblivit och när jag vänder på tvålen så är det enkelt att konstatera just detta. Diabolen har fastnat inuti tvålen och laddat av all sin anslagsenergi direkt - därav att tvålen störtade bakåt på ett så skenbart dramatiskt sätt.

  En klockren träff

Trots en anslagsenergi vid målet på bara 4.20 joule så sjunker diabolen långt in i den hårda tvålen. Man tycker som sagt inte att 4 joule är speciellt mycket men hade man själv blivit träffad i en mjukvävnad (typ rumpan) så hade säkerligen den här diabolen parkerat sig betydligt djupare än de 6 mm som blev fallet i den förhållandevis kompakta tvålen.

  Själva diabolen var inte speciellt deformerad..

När man ser det här resultetet så förstår man att en del entusiaster i exempelvis USA faktiskt använder den här typen av vapen för att ta mindre levande mål av daga, företrädelsevis fågel som starar och trastar inomhus i jordbruks- eller företagslokaler. Kravet är naturligtvis en absolut precision så att diabolen träffar 100% korrekt och att skottavståndet därmed är rimligt kort, kanske maximalt de 15 meter som jag själv använde här.

"Its a freedom thing..."

Nej, det här inlägget ska inte handla om motorcyklism utan om låg effekt och pistolkarbiner. Med tanke på mitt senaste projekt så har naturligtvis en och annan läsare funderat över det meningsfulla i att plöja ner så mycket pengar på en Crosman och därtill till ett vapen med så låg effekt. 

Nu har jag ännu inte räknat ut hur mycket allt som allt kommer att kosta men vapen och väska är hittils uppe på 5300 kr och då har jag inte räknat med pistolhandtagsgrepp, kolv och lite andra småsaker. Oavsett vilket så skulle man kunna köpa ett högst normalt och konventionellt gevär av bra kvalité för samma eller bara obetydligt mer pengar.

Så, varför detta udda val?

Mycket hänger ihop med min vision av vad luftvapen är och vad de tillför. Jag har alltid betraktat luftvapen som frihet! Det finns ingen annan skytteform som erbjuder så mycket skjutglädje och så stor tillgänglighet för alla och envar för så lite pengar och som dessutom ger så stora möjligheter för att utnyttja möjligheter till att skjuta. Om man hårddrar saken så räcker faktiskt en tusenlapp och 10 meter för att man ska kunna ha roligt. Detta kommer inga förbränningsvapen i närheten utav!

Visst, kraftfulla luftvapen kan också vara roliga. Kanske inte just för att de är kraftfulla i sak utan för att de tänjer gränserna för vad luftvapen egentligen klarar av att göra. Samma sak med semiautomater - inget som jag skulle vilja äga själv men visst är de fascinerande? Häri ligger också mitt intresse för fabrikat som FX Airguns, Daystate och liknande. Det är företag som hela tiden flyttar fram gränserna och utmanar gemene mans uppfattning om vad luftvapen egentligen kan.

Spännande och fascinerande, javisst - men inget som jag egentligen vill äga för sakens skull...

Något som intresserar mig ännu mer än dessa haloprodukter som är hobbyns spjutspetsar är vapen som är både bra och billiga. Ni vet, ungefär som CZ200 och HW30S - vapen som verkligen alla kan ha råd att köpa men som ändå är kompetenta nog att ställa sig likvärdiga med många gånger dyrare konkurrenter.

Alla kan ju bygga ett bra vapen för ett kundpris på 20.000 kr men hur många tillverkare klarar av att göra detsamma för 4000 kr?  Vilken produkt imponerar mest, en top-of-the-line för 20K eller en nästan lika bra produkt för mindre än en fjärdedel av kostnaden?

Crosman, om man nu ser på dem som fabrikat räknat, har en intressant bakgrund. De har varit med sedan början av 1920-talet, de säljer prisvärda produkter (i alla fall på hemmaplan) och de vågar trots stor produktion ändå gå sina egna vägar och därmed påverka hela marknaden. 

Man började sin moderna epok med Discovery, som just förmådde att öppna dörren och som var billig nog för att vanliga fjäderskyttar i USA skulle våga gå över till PCP. Sedan följde man upp med Marauder-serien som kombinerade kända (läs, plagierade) koncept med effektiv shroud, ett suveränt avtryckarsystem och ett bra o beprövat magasinsystem med även här ett anständigt pris.

Inga direkt innovationer i sak med andra ord men ändå viktiga vapen eftersom de breddade kundbasen - till gagn för alla aktörer. Att Crosmans vapen sedan är modulära är naturligtvis också en tillgång för att locka de entusiaster som redan har fastnat i airgunnitus. Man kan, liksom hos FX Airguns, bygga nästan vad man vill ifrån en befintlig plattform och till Crosman så finns dessutom mängder med delar ifrån eftermarknaden.

Ser vi sedan på pistolkarbiner så finns det inga andra vapentyper som är lika portabla. Man kan nästan alltid ta med en pistolkarbin, på ett enkelt och diskret sätt. Detta är tillgänglighet! Nackdelarna är naturligtvis att man måste ha låg effekt, ty annars blir skottljudet ifrån de korta piporna olustigt samtidigt som luften tar slut skrämmande fort. 

När vi därefter kommer in på frågan om vad som egentligen är låg effekt så måste man också våga utmana sig själv och sina egna hävdvunna normer - hur mycket effekt behöver jag egentligen och till vilket ändamål behövs effekten?

Effekten ger räckvidden hos ett luftvapen. Ju högre effekt - desto längre effektiv och praktisk räckvidd erhåller man.

Samtidigt så fungerar resonemanget precis som en ekvation, man kan med andra ord även vända på satsen och ställa frågan omvänt - med X antal tillängliga meters skjututrymme, hur mycket effekt behöver jag då?

Svaret på en sådan fråga är naturligtvis högst individuell, beroende på personliga preferenser och omständigheter i övrigt. För min egen del så vill jag ha minst 10 meter och anledningen till detta är att dagens moderna PCP i princip alltid klarar av att lämna otroligt bra träffbilder på såpass korta avstånd. Går jag sedan över 25-30 meter så är det svårt att hitta inomhuslokaler stora nog för att tillåta skytte och man blir då automatiskt utlämnad till vädrets godtycke.

För, ju kraftfullare vapen man har - desto större blir behovet av långa skottytor och ju längre en skottyta är desto svårare blir det att hitta en på ett enkelt och bekvämt sätt, som man kan nyttja när man än önskar. För min del så betyder det att ett avstånd på mellan 10-30 meter är lämpligt. Skjuter jag längre än 30 meter så skjuter jag med största sannolikhet utomhus och ska skyttet då bli meningsfullt och inte alltför slumpartat då krävs då vanligtvis ett tillståndspliktigt vapen med alla dess begränsningar av förvaring, transport samt - inte minst - förvärv.

Ser man sig omkring så tror jag att de flesta entusiaster överlag har lättare att hitta en bra skjutyta som är 10-25 meter lång än en som är längre än 30 meter, då bortsett ifrån att man tar sig för att åka till en regelrätt skjutbana.

Detta för oss tillbaka till frågan om frihet, inte bara frihet ifrån höga kostnader utan friheten av tillgänglighet. Ju mer tillgänglig en hobby är, desto större är möjligheten att man faktiskt utövar den och en hobby som man inte har möjlighet att utöver känns ju i alla fall för mig som ytterst meningslös.

Jag vill kunna skjuta närhelst jag önskar.

Det betyder att jag får anpassa mig till förhållandevis korta avstånd, 10-25/30 meter och om jag accepterar detta så har jag inte heller behovet av kraftfulla vapen, snarare tvärtom. För att kunna hitta balansen mellan svårighetsgrad och meningsfullhet så måste effekten hos vapnet stå i avvägd proportion till skjutytans längd. Det är ju precis lika meningslöst att skjuta 60 joule på 10 meter som att skjuta 10 joule på 60 meter.

Med den insikten så är 16 joule inte aktuellt, förutom det äckliga kletet med tillståndsplikten och allt vad detta innebär så är helt enkelt 16 joule för mycket effekt för maximala skottavstånd på 30 meter. Kör jag på en sådan maximal längd så räcker ett tillståndsfritt vapen på 10 joule gott. Vill jag därefter öka min svårighetsgrad så kryper jag ytterligare ner under 10 joule och kan då se fram emot vinster när det handlar om lägre skottljud, fler skott på fyllningen samt - inte minst - ett mer portabelt format.

Därav en pistolkarbin för everyday use...

Prestanda!

Om man läser faktabladet till Crosman 1701P så uppger man där 450 fps och 50 skott. Frågan är då naturligtvis hur verkligheten ser ut? Hur många skott får man egentligen och med vilken utgånghastighet samt med vilken anslagsenergi? Dessutom, hur ser spridningen ut ifrån skott-till-skott?

Många tillverkare, tanken går här till BSAs fjädervapen och Hatsans PCP, uppger ju regelmässigt värden som befinner sig fjärran ifrån vad en köpare kan förvänta sig i verkliga livet. Är saken likadan för Crosman?

Självfallet så finns det bara en sak att göra för att få reda på sanningen, i alla fall för mitt exemplar - till kronografen!

Jag tänker testa med 8.44 gn JSB Exact eftersom den diabolen är vanlig och i mitt vapen dessutom välskjutande. För att jag ska känna mig nöjd så förväntar jag mig att nå ett bättre resultat än vad Crosman själva uppger. Nu framgår det inte med vilka diaboler som de uppgivna 450 fps gäller så jag utgår ifrån att det är Crosman Premiers Lite. Detta eftersom det är Crosmans egen flaggskeppsdiabol och dessutom i lämplig vikt för 1701s förhållandevis låga effekt.

Räknar jag om 450 fps med 7.90 gn så får jag 3.57 fpe - vilket med 8.44 gn betyder 133 mps (435 fps).

Tyvärr uppger Crosman ingen spridning ifrån skott-till-skott för sina angivna 50 st skott men den spridningen som jag själv känner som acceptabel är 20 fps. Alltså - jag vill se minst 50 skott inom max 20 fps med ett genomsnitt av minst 133 fps (435 fps) för att jag ska känna mig nöjd när jag skjuter 8.44 gn Exact.

Kommer det att kunna uppnås?

Utfallet blev som följande, helt osorterade och obehandlade JSB Exact rakt ur burken:

441, 43, 36, 43, 43, 43, 35, 42, 46, 49 - genomsnitt: 438 fps

447, 51, 46, 45, 53, 48, 47, 51, 49, 49 - genomsnitt: 449 fps

444, 51, 48, 49, 48, 54, 44, 48, 51, 41 - genomsnitt: 448 fps

450, 43, 44, 47, 33, 45, 45, 42, 38, 40 - genomsnitt: 443 fps

445, 45, 38, 36, 41, 31, 33, 33, 39, 37 - genomsnitt: 438 fps

(442, 29, 28, 40, 29, 29, 35, 34, 33, 31)

Högsta värde: 454 fps - 3.88 fpe alltså 5.20 joule - 138 mps

Lägsta värde: 431 fps - 3.50 fpe alltså 4.70 joule - 131 mps

Genomsnittligt värde: 443 fps - 3.70 fpe alltså 5.00 joule - 135 mps

Spridning skott 1-50: 23 fps - 7.01 mps.

Som synes så var mitt exemplar i princip spot-on mina förväntningar. Spridningen blev lite högre än önskat men då får man ändå betänka att diabolerna är helt tagna på slump rakt ur burk och både osorterade och otvättade/smorda. Själva serien bestod av 60 st skott, de sista tio satte jag inom parantes och de är inte medräknade i nyckelvärdena på slutet. Effektmässigt sett så hamnade jag lite högre än förväntat, vilket förmodligen beror på att även små drivkällor med måttlig effekt och kort pipa gynnas av tyngre diaboler. Tydligen så kom jag in en bit upp på kurvan vid 3000 Psi, vilket endera kan betyda att mitt ex har ett något högre starttryck eller att tuben värmdes något av fyllningen precis innan mätningen och därmed svalnade till ett verkligt tryck något under 3000 Psi. Marginalerna är ju små när man har en så liten tub.

Totalt så verkar jag alltså kunna magasinera energi för ca 250 joule i min blott 45 cc stora lufttub. Räknar man om detta så bör det betyda 25 skott på 10 joule eller 17 skott på 15 joule, förutsatt att jag kan stämma av drivkällan korrekt i förhållande till effektuttaget. 

De som har prövat att öka effekten har dock konstaterat att spridningen ökar, vilket är logiskt eftersom drivkällans effektivitet minskar i relation till effektuttaget och de som noterade 16-17 skott på drygt 15 joule fick också en spridning på mellan 30-35 fps igenom dessa skott.

Nästa steg blir att försöka bestämma vilken vettig räckvidd vapnet har på den här effekten...

Att välja ut de bästa diabolerna..

  Fem olika sorter på 14 meter, delvis inomhus - 5 skott för varje diabolsort

Idag så blev det till slut dags för att pröva den praktiska precisionen lite lätt. En underbar dag på västkusten med 18 plusgrader och mycket liten, knappt märkbar, vind. Denna gång sköt jag av tidsbrist hemmavid, 4 meter inomhus som övergick till 10 meter utomhus. Träffbilderna är inte centrerade.

Först så började jag med 8.44 gn 4.52 mm JSB Exact och den gruppen blev helt godkänd. Nästa grupp var 7.33 gn JSB RS 4.52 mm och även där fanns inget att klaga på. Till skillnad ifrån hos Challengern som skjuter betydligt bättre med RS än Exact så förefaller det vara lika vilket med 1701 - precis som träffbilderna visar.

Träffbilden i mitten var Qiang Yuan, de kinesiska handsorterade matchdiabolerna ifrån den röda asken som jag köpte via eBay för några månader sedan. Här presterar de bättre än hos Challengern men inte lika bra som JSBs domes. Men - åter igen - de är egentligen inte avsedda för den här typen av skytte utan bara 10 meter och inomhus.

Nästa grupp var Crosmans egna 7.90 gn Premier Lite och de sköt riktigt fint. Tyvärr gick ett skott off men det var helt och hållet mitt eget fel och jag kände direkt när jag avfyrade att det skottet kommer att gå fel. Rent subjektivt så kändes de riktigt bra och jag kommer definitivt att utforska dem närmare på långhåll - i detta fall på 25-30 meter inomhus.

Slutligen så blev det 7.50 gn Defiant och de sköt inget vidare tyvärr. Tre träffar tog emellertid tätt så de ska ändå få visa sin förmåga på längre avstånd framöver. Den diabol som jag är allra mest spänd på är naturligtvis 8.44 gn JSB Exact Premium som jag beställde ifrån utlandet den 25:e februari och som jag fortfarande väntar leverans utav. Tanken här var ju att vara först ut i landet med att pröva dessa men det sket sig grande. Leverantören där har hittills inte direkt imponerat med sin leveranstid, även om diabolerna i sig själva var billiga.

Förutom 25-30 meter inomhus för att vaska fram bästa diabolval så kommer jag även att köra en klassisk tvåtest, något som jag själv är mycket nyfiken på och road utav. Tidigare så har jag ju alltid skjutit tvål på 30 meter men den här gången så kommer det att bli på 15 meter. Halva avståndet och halva effekten. Tror ni att en förhållandevis mjuk 8.44 gn JSB Exact förmår att leverera genomslag rakt igenom en hårdtvål på 15 meter med blott 5.00 joule...?