Airpang

Alla inlägg under december 2014

Av Johnny Ottosson - 6 december 2014 12:00



TX200


En review på TX200


Den var länge ohotad som kung av de precisionsinriktade fjädervapnen men har de senaste åren mött stark konkurrans ifrån Walther med sin LGV/LGU-serie. Fortfarande så är den dock ett tekniskt sett mycket bra vapen och kommer säkert att kunna hitta köpare i många år till framöver.


En hel del dyrare än LGV/LGU men lite mer brittisk trots en tysk pipa och bara detta betyder ju att den automatiskt kommer att tilltala vissa grupper av köpare. Att designen stadigt har gått utför ända sedan MK I påverkar ju inte vapnets rent tekniska egenskaper - en klassisk bössa.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 4 december 2014 18:00



 

Razor BDC

 


 

Kanske något för Field Target också...?


Många har säkert prövat att klistra på olika små lappar på vreden till sina kikarsikten i hopp om att man enklare ska kunna hålla ordning på olika avståndsinställningar. Som de flesta har konstaterat så är detta lättare sagt än gjort och om man väl får till det på ett bra sätt så kan det vara svårt att ändra markeringarna ifall man byter diabolsort eller förändrar vapnets utgångshastighet.


Här kommer en intressant lösning på problemet.


Man ersätter toppen av kikarsiktesvredet med en speciell topp som har fästen för färgade markörer runt hela sin perferi. Dessa markörer kan sedan flyttas på valfritt sätt i takt med att behoven förändras, exempelvis byte av utgångshastighet eller diabolsort. En färg markerar alltså exempelvis 10 meter, en annan 15 meter, en tredje 20 meter osv. 


  Standard till vänster, Razor BDC till höger.


Om man sedan har två helt olika utgångshastigheter på samma vapen (ex 16 & 45J) eller om man använder samma kikarsikte på två helt olika vapen/kalibrar så kan man enkelt köpa extra lösa överdelar till vreden som hela tiden kan behålla sina markeringar. Byter man vapen/effekt så byter man bara toppen på vreden och vips så är kikarsiktet inskjutet och klart. En intressant lösning i kombination med exempelvis FX Unlimited fäste eller Leupold QRW. Ett bra sikte som enkelt kan användas på flera vapen, bara det har två basfästen för siktesfästet och två vredtoppar för kikarsiktet.


Framöver planeras även motsvarande lösning för stora sidohjul till parallaxen. Då kan man enkelt jämföra färgmarkören på parallaxhjulet med färgmarkören på kikarsiktets vred och sekundsnabbt veta att allt är korrekt inställt. Visst finns det underbart många roliga och praktiska tillbehör till vår hobby numera?

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 3 december 2014 13:00




My Sport and Me


  Feinwerkbau Sport


Idag kommer ett gästinlägg ifrån Richard Wellham, England, som tävlade friskt med Feinwerkbau Sport i begynnelsen av Field Target. Berättelsen är därför ett intressant historiskt dokument ifrån någon som var med på tiden då det begav sig i sportens begynnelse. Självfallet så är den också, vilket titeln antyder, även en hyllning till ett av världens bästa fjäderluftgevär. Jag har själv personligen haft en Sport och jag kan inte mer än att hålla med.


"My first encounter with a Sport came when my Uncle Dave bought a .22 example from a classified in the back of the Airgun World. He actually went to buy the export model Vixen that was the subject of the ad but by happy chance, he also returned with a FWB Sport.

 

I can remember comparing the two. The Vixen looked fantastic with its beautifully figured, rounded walnut stock, white line spacers, elegant 22” barrel and sparkling chrome detailing. It really was the ultimate in late 70’s airgun ubercool. By comparison, to my young untrained eyes, the Sport looked like a poor doudy cousin with its plain, almost purple beech stock, plastic trigger, square lines and total lack of bling. Shooting the two at close range confirmed my suspicions. The Vixen had a wonderful trigger and smooth firing cycle where as the sport by comparison, clearly had the trigger from a staple gun and was powered by 'Zebedee' off of 'The Magic Roundabout' (ask your Dad). However, as is often the case, first impressions can be deceptive.

 

Both of us fell head over heals for the Feinwerkbau. From the first moment I picked it up it felt right. I wanted the Vixen to be the best. It looked the best by a million miles but after a week of plinking and hunting, both of us were favouring the Sport. It was just incredibly accurate. Mounted with an Original 4x40 scope and using Mount Star Silver Jet pellets it seemed impossible to miss. So Uncle Dave, quite rightly, adopted the Sport and I had to make do with the Vixen - I know - poor old me.

 

Six months later after many early starts and hours wrestling oversize Sunday supplements, I’d managed to earn enough money to purchase a Sport of my own. It was one of the very first mark 2’s and in all honesty it looked very plain. The wood work was featureless and grey, the trigger was now metal but otherwise the same and the firing cycle still made me want to shout ‘Time for Bed!’. But I couldn’t have been happier, it was perfect.

 

My rifle arrived the same year that Field Target took off. The inaugural competition had been held the year before, which Rex Browne had won with a .22 Sport. Inspired by Rex, we’d been practicing all that winter and attended the second heat in the spring of ‘81 which was held somewhere near Leeds. Dave won! He was amazed, the rest of us weren’t. After that we never looked back. For the next 5 years Field Target became our obsession and the Feinwerkbau Sport’s dominion.

 

Compared to some, Feinwerkbau of Obendorf, Germany are a relative newcomer to air rifle design. As makers of the worlds finest target rifles their first attempt to build a ‘sporting’ air rfle was greatly anticipated. First produced in 1973 the Feinwerkbau Sport became available in the UK in 1976 under two different model designations - the ‘124’ being .177 calibre and the ‘127’ being .22. The only other difference between the two models was the calibration of distance on the rearsight. Both were available in either standard (S) or deluxe (D) configurations. Feinwerkbau also produced the model ‘121’, a 6 ft lb model wearing the standard stock made specifically for the German market and the Beeman commissioned ‘125’ which featured a beautiful ‘American style’ sporter walnut stock which was, according to legend, also available in .20 calibre. For me the ‘125’ is one of the two prettiest Sporting air rifles ever made. 

The design spec’ was updated twice. These models were marketed in the UK as the Mark II and, yep you’ve guessed it, the equally imaginatively named Mark III. The Mark II saw the plastic trigger blade upgraded to a cast aluminium version and a new look safety catch. The Mark III featured an excellent, re-modelled stock and a rather unusual muzzle weight fitted with a rather painful nasty surprise that could also be used as a foresight. There is no difference in performance between any mark, (but the early Mark Is are the best). 1982 saw some Mark II grey imports hit the UK, but even these were mechanically fine, the only difference was that these lacked the usual ‘wundhammer’ swell to the pistol grip.

 

The Sport was one of the first air rifles available to be capable of reaching the 12 ft lb legal limit straight out the box. However its power was just an added bonus. The main beauty of the sport is its inherent accuracy. This was due in no small part to the fact that the 124 shared the same excellent choked barrel as the Feinwerkbau 300 Series target rifles. Take a look down a clean 124 bore, and to this day you’ll not see one better.

 

It was an expensive rifle in its day, the reason for this becomes more obvious on close examination. The component parts are made to a standard not seen on any other sporting rifle of the day. All the major components are beautifully machined. Unlike HW's offerings very little on the sport is rolled, pressed or stamped. The breach pin is split to guarantee a constant perfect fit. The barrel lock is a high precision design that uses a hardened steel ball detent. It looks tentative when compared to some of the competition but it produces a totally consistant alignment. In operation, there is none better. Also the breach jaws are equipped with a spring washer to remove any lateral movement, a mod’ now encouraged by tuning houses to improve some other break barrels performance.

 

The only parts on the rifle that, on face value, disappoint are the pressed steel safety catch and the plastic trigger blade on Mark Is. However, it is the design of the safety catch that determines the method of manufacture, not penny pinching. It’s still very well made although it can be problematic now, the tang that engages the safety spring and the folded ‘ears’ at the back being subject to metal fatigue.

 

The Sport can also suffer from one major mechanical defect but luckily it is visible. The breach detent eventually wears to the point where it ceases to function. As there are no longer spares available this is now a problem. One solution is to rebuild it with weld and re-machine to the correct profile.

 

The much maligned trigger unit is really quite remarkable. The release isn’t as light as the excellent Weihrauch rekord unit, but it is a very clever, incredibly compact design for a genuine two stage unit. It’s this compact size that enables the trigger to be positioned in the perfect place for the average hand, there’s no need for a set back trigger here. Correct adjustment results in a positive, creep free two stage unit with a clean 2.5lbs break. The trigger has a single adjusting screw, this is turned anti clockwise to reduce the release weight. However when it is wound out too far the crisp two stage pull transforms into one long, indistinct, squeeze - the ‘staple gun’ effect. Some might call this a ‘surprise break’ which, by many target shooters, is considered to be desireable. There’s a definite knack to using the trigger set this way but once mastered the results can also be excellent.

 

The metal work is finished to a high standard as is the woodwork although this can be disappointingly plain, apart from on very early Mark I models. The stock is fitted to the action by one retaining bolt at the back and two angled bolts at the front. These angled fixing bolts enable the action to be pulled down, tight into the stock. It’s just another a small detail that brings another small advantage but all these small advantages all add up. However it does mean that if the stock screws are loose, even just a quarter turn, accuracy will suffer.

 

With the right ammunition the FWB Sport is capable of startling accuracy. Anything bigger than 10mm, off hand, at 30 metres was considered disappointing - better was expected. 30 years ago they were very pellet sensitive, mainly because the quality of ammunition in those days, in a lot of cases, was poor. To get the best results then we had to chase new dies. As a new pellet was released they were perfectly made, but as the production run increased the dies that made the pellets wore, the head sizes shrank, became elliptical and group sizes increased dramatically. These days I find H&N Field Target Trophy are excellent and as good a choice as any.

 

As good as it is, the Sport does have its faults. For a start it doesn’t suite everyones shooting technique. Why that is I really couldn’t guess but some of the best shots of that earlier era couldn’t get the best out of them. For example, Terry Wheeler, a brilliant shot and FT national champion that competed using a Original 45, tried the Sport on numerous occasions but it just didn’t work for him. For these unlucky few, the devotion the FWB Sport creates amongst its fans will always remain a mystery.

 

It can be a very unforgiving rifle, expect no mercy. On a bad day, it will magnify your errors and punish them. The key to getting the best out the rifle is to let it do what it wants, don’t fight it. I’ve always found that the most successful position to adopt is the original field target sitting position. Try to lean into the rifle, elbows resting on knees, rifle resting in the palm of your forehand. Just let the rifle lie in your hand, don’t restrain it at all. Your trigger hand should be relaxed on the pistol grip and try to keep as much weight as you can off the cheekpiece. Let your crosshairs float over the target and gradually increase the trigger pressure. This technique also transforms well into the standing position but it can be a pig of a rifle to shoot well when prone.

 

As field target became more competitive so did the equipment. New rifles came and were assessed but none, until the arrival of the HW 77, could match with the Sports ‘tack driving’ accuracy. The only option therefore was to improve the FWB. Many hours were invested, experimenting with the transfer ports size and shape, piston heads materials and configurations, improving bearing surfaces, changing the pistons weight and stroke lengths. No stone was left unturned. However, the amount of real world return for all this effort was very small.

 

As with any sub 12ft lb springer, the single biggest efficiency gain to be made is by fitting the piston head correctly. A piston with a parachute seal should glide easily under its own weight but refuse to move forward when a finger is placed over the transfer port. To fit a seal attach it to the piston and spin it at high speed. This is best done on a lathe. Use some emery paper to remove material from the side of the seal, taking care not to round the leading edge. Remove small amounts at a time and check the fit frequently, as it’s all to easy to go to far and end up with no seal at all. There is no need to polish the air chamber as if it’s too smooth it will wont hold lubricant. Over zealous polishing can also produce a tapered or elliptical compression chamber, if this happens you will need to get expert (read expensive) help.

 

Add to this a good quality 27/28 coil main spring to quicken the lock time (these days I find either Steve Pope or Jim Maccari springs to be excellent), a top hat and piston sleeve to damp spring vibration, lubricate the piston with a light moly’ grease and the spring with a heavey moly or Maccari Tar and that’s really all that needs to be done to improve the firing cycle.

 

You will need a spring compressor to work on the Sport as the standard spring has a lot of preload and fitting the cross bolt that holds the assembly together is very tricky even with the new shorter spring in place. It’s very easy to cross thread the bolt as the trigger housing it fits into is made from a soft alloy. Make certain you chronograph the rifle on completion as they can easily exceed the legal limit.

 

Another useful mod’ is to fit a locking grub screw to the breach bolt as this has a tendency to unscrew itself each time the rifle is cocked. A 3mm one does the job but you need to use a specialist tip drill bit as the breach pin is very hard.

 

I like a short barrel on a Sport. This is a tricky operation though, as it needs shortening from the breach end to save the barrel’s excellent choke. Beware short barrel examples with a flattened crown and no visible means of fitting a foresight.

 

It’s also worthwhile checking the breach seal, just put some talc on the breach and fire a round. If there’s a puff of talc the seal is compromised.

 

For five years the Sport dominated Field Target competitions winning 4 of the first 5 national titles. Sadly though, nothing lasts forever and 1986 saw its position superceeded by the cheaper, easy going, horribly brilliant HW77K. Feinwerkbau launched the half hearted Mark III to counter this new challenge but the less said about that effort the better. The success of Walther rifles and the new breed of Italian pneumatic pistols meant that Feinwerkbau were busy defending their core ISU market and I think they took their eye of the ball here.

 

The Mastersport in its ultimate FTS incarnation continued to cling on to be competitive for a little while but it was still much harder to shoot, maintain and was much more expensive to buy than the equivalent 77. At the same time for me, working in the airgun industry eventually turned what had once been my passion into a torment and as the FWB finally vanished from Field Target and competitive airgunning, so did I.

 

I had some fantastic times with that little rifle, and wherever life has taken me since, the one air rifle I have never been without has been my FWB Sport. The first creative director I worked under gave me some very good advice on day one out of art college. He said that any design was not finished until you have removed the last element that is not absolutely necessary. The FWB Sport embodies this philosophy with a purity of line that maybe even Frank Lloyd Wright would have appreciated. It was designed with imagination and discipline, built with pride, and was universally admired and appreciated.

 

There are a few machines that transcend the mere function they are designed to fulfill. It’s not just what they do, it’s also the way that they do it. They have a unique character that engenders an admiration from the people that use them to the point that they become iconic. The Supermarine Spitfire is one such machine, as is the Fender Stratocaster and Mercedes 1937 Silver Arrow. Compared to these examples, the Feinwerkbau Sport is clearly very incidental but in its own field, I believe it is the equivalent.

 

And yes, without doubt my image of the Sport is coloured with a great big dollop of nostalgia but it’s nostalgia built on the rifles achievements, its past glories in that brief moment in the early 80’s when it was without peer. Surely if there is one airgun from that era that deserves iconic status, it has to be the this wonderful little rifle - the Feinwerkbau Sport."

Av Johnny Ottosson - 2 december 2014 17:00



 

 

Två populära val - o lite alternativ...


Air Arms S410 (foto: Air Arms)


Om man ska välja ett bra vapen i mellanprisklassen runt 7-9000 kr för såväl rekreativt skytte som tävlingsbruk i Field Target utan att vilja ta steget upp på ett rent tävlingsvapen så är det ganska många som förr eller senare överväger Air Arms S410 eller FX Airguns Royale 400.


Detta är två vapen på ungefär samma prisnivå och med ungefär samma målgrupp, men ändå två helt väsensskilda konstruktioner. Gamla S410 har sina rötter tillbaka till de första S300 ifrån mitten av 1990-talet där Royale-serien dök upp på marknaden först 2008. Givetvis så har båda modellerna utvecklats och förbättrats avsevärt igenom åren ända sedan dess så man kan alltså med rätta presentera dem som två mycket mogna produkter.


Om vi börjar med själva grundkonstruktionen så består S410 av en lufttub som också utgör själva stommen i vapnet. Ovanpå denna skruvar man sedan fast ett halvblock (en ”överhalva”) med tillhörande pipa. En Royale består av ett helblock till vilken man skruvar fast en separat lufttub och därtill själva pipan. Att byta tub är därför enkelt på Royale och man kan välja lite olika tubstorlekar efter behov. På S410 så måste man däremot byta hela vapnets själva stomme om man vill ersätta eller förändra tuben. Behovet av att byta tub uppstår vanligtvis av tre olika skäl; 1.) man tappar vapnet och skadar tuben, 2.) man vill ändra tubens volym eller 3.) tuben har helt enkelt tjänat ut och måste ersättas med en ny. Livslängden på en tub varierar men man bör nog betrakta 10-15 år som den yttersta gränsen under bästa tänkbara förhållanden.


Båda vapnen har ett snarlikt magasinsystem med automatindexerande magasin, en skillnad är dock att Royale repeteras med en modern sidelever där S410 har en äldre och traditionellt brittisk lösning av typen ”dörrhandtag Volvo PV” som sitter baktill på lådan.  Vilket man föredrar är till stor del naturligtvis en ren smaksak men rent tekniskt sett så brukar alla vapen med långa matarpinnar drabbas av en viss ”byrålådeeffekt” om de inte hålls väl smorda, likaså tenderar repeterrörelsen att bli lite mera yvig och inexakt jämfört med om repeterhandtaget sitter på mitten av matarpinnen.  Här har sidolevern en klar fördel igenom sin geometriska utformning som tillåter en distinkt repetering med en ytterst liten kraftinsats.


  FX Airguns Royale 400 (foto: AoA)


Undertill så har vi avtryckarsystemen och det är inga fel på någondera, för FX så finns det en extra fördel eftersom vapnet (mot tillägg) kan förses med ett riktigt matchavtryck. En udda detalj är att Royale numera är försedd med en repeterbar fartomställare, vilket saknas på S410. Visserligen så har också Air Arms fartomställare på vissa andra modeller men dessa är inte repeterbara utan helt steglösa, ungefär som instrumentbelysningen på en bil. De omställare som sitter på vapen ifrån FX Airguns däremot har distinkta klick och byter man hastighet och tillbaka igen så hamnar man faktiskt på precis samma fart. Sedan om fartomställaren har något värde i verkligheten för den enskilde användaren är en helt öppen fråga, själv så använder jag dem aldrig utan kör alltid på full effekt.


Piporna är också två saker som skiljer de båda modellerna åt. FX Airguns använder en egentillverkad Smoothtwist-pipa där Air Arms köper in tyska matchpipor ifrån Lothar-Walther. En vanlig fråga är vilken som är bäst. I min erfarenhet så har pipor varit det som har skapat absolut minst besvikelse hos mina egna vapenköp igenom åren. En bra pipa är helt enkelt en bra pipa oavsett vem som tillverkar dem. Visst, Hatsans och Crosmans egna pipor vet jag av egen erfarenhet kan vara högst mediokra men alla pipor som jag har ägt ifrån Smoothtwist, BSA, CZ eller LW har alltid presterar på ett sätt som har haft mig mer än nöjd - oavsett på vilket vapenfabrikat som dessa har varit placerade. 


Sammanfattningsvis så kan man säga att Royale objektivt sett är ett betydligt modernare och tekniskt sett bättre - men dyrare - vapen än S410. Därmed så är det dock inte sagt att Royal nödvändigtvis också alltid är det bättre valet för den enskilde vapenköparen. Till att börja med så kan man förvärva en S410 för 6295 kr. Önskar man valnöt så är priset +1000 kr vilket betyder 7295 kr. Detta ska då jämföras med Royale för 8995 kr (valnöt) - en skillnad på 1700 kr. Om valnöt och magasin inte är nödvändigt utan man klarar sig med singelskott och bokstock så kan en vanlig S400 köpas för 5395 kr. Det är 1900 kr under S410 valnöt och 3600 kr under Royale. Tänkvärt för den som överväger en Air Arms - är magasin och valnöt värt 1900 kr och är en Royale verkligen 3600 kr "bättre" för ett 10/16J/.177-vapen?


  Typhoon US - det smartaste valet?


Tittar man på alternativ ur FX Airguns lineup så kan exempelvis Typhoon T17 US vara intressant. Här handlar det om 6095 kr vilket är 1200 kr mindre än motsvarande S410, båda med magasin och valnöt. Trots detta så ingår shroud i priset, vilket saknas på S410. Ett mycket prisvärt val om man måste ha magasin/valnöt. Utan magasin så betingar motsvarande vapen 5295 kr, fortfarande valnötsstock. Vill man ha valnöt men är inte så noga med magasin så blir den modellen, Typhoon Match valnöt, helt rätt. Svårt att hitta ett billigare valnötsvapen av vettig kvalité.

Av Johnny Ottosson - 1 december 2014 20:00


 

Pistolkarbiner - vinterns vapen

 


FX Airguns Ranchero (foto: AoA)

  


Under de senaste åren så har karbinvapen blivit populära, inte minst i England. Förutom riktiga karbingevär (typ BSAs Ultra) så förekommer det också en rad pistolkarbiner. Gemensamt för dessa är att de är baserade på rena luftpistoler som därefter har försetts med små gevärskolvar för att skapa en typ av minikarbiner.


Här har olika tillverkare valt lite olika vägar och med varierande goda resultat. Den enklaste varianten är den som Crosman tillämpar på exempelvis 2240 eller 1377 som då förses med en lös axelkolv typ 1399. Mer sofistikerade varianter är vår inhemska FX Airguns Ranchero som inte bara har en ditmonterad kolv utan istället en helt komplett liten stock som ersätter pistolgreppen. När det gäller vapnets konfiguration så är vissa modeller i strikt luftpistolsutförande där andra förses med exempelvis lite längre pipor och/eller shrouds.  


Så, är dessa vapen något att ha då?


Det beror på, kan man säga. Liksom de flesta andra vapen så har de konkreta för- och nackdelar och huruvida den här typen av vapen passar den enskilde köparen beror nu naturligtvis på hur denne kan förhålla sig till dessa. Generellt sett så vinner man fördelar av ett ofta betydligt mindre format än även ett litet konventionellt karbingevär. Pistolkarbiner är små, korta och lätta. Ibland så är de även delbara och därför högst transportabla, vilket inte minst kan vara en stor fördel för den som transporterar sitt vapen med kollektiva färdmedel. Det mindre formatet och den lägre vikten är självfallet också en tillgång för den som ska bära omkring vapnet mycket, exempelvis en skyddsjägare som på fots vandrar runt ett större skyddsobjekt/område.


Tittar vi på nackdelarna så finns två genomgående nackdelar som nästan alltid förekommer hos vapentypen – korta pipor och små lufttuber. En kort pipa är alltid en nackdel för ett PCP. Man får ett högre skottljud och man får en lägre effekt. Så enkelt är det. Om man har ett tillståndsfritt vapen så är kanske bristen på effekt ingen nackdel då man ju ändå har ett tak för effekten att förhålla sig till, men för den som har vapnet på licens och avser att skjuta på längre distanser så måste den korta pipan tas med i beräkningarna inför detta.


Det högre skottljudet kan tämjas med hjälp av en shroud men med shrouds så måste man alltid vara vaksam på den aktuella shroudens legala status – alla shrouds är ju tyvärr per juridisk definition inte alltid tillståndsfria


Går vi över till tuben så får man också här tänkta till lite innan man handlar en pistolkarbin. Hög effekt gör att luften går åt fort och har man då dessutom en liten tub så blir det inte så många skott skjutna mellan fyllningarna. En lösning kan naturligtvis vara att transportera med en buddybottle för att fylla över med kontinuerligt, under skyttets gång. Pysslar man med skyddsjakt så behöver man ju kanske inte så många skott att tillgå och då kan ju ett tiotal räcka gott och väl för uppgiften. Som alltid så har man ju här en fördel av ju lägre effekt man plockar ur vapnet.


Som ni säkert har förstått av artikeln hittills så är pistolkarbinen till stor del den specialiserade skyddsjägarens specifika vapen. Här är ljudnivån endera inget problem eller ett problem som ändå kan lösas legalt, antalet skott spelar ingen praktisk roll men fördelarna av det blygsamma formatet är oerhört värdefulla. I skenet av detta så är pistolkarbinen ett riktigt bra val. Som regel så är skottavstånden måttliga, de optiska riktmedel som används är endera lågförstorande eller av typen rödpunkt och vapnets tillgängliga effekt tillräcklig för uppdragen.


För oss andra då?


Kanske inte ett lika optimalt endavapensval. Min personliga uppfattning är att man nog måste värdesätta det lilla formatet mycket högt för att kunna acceptera nackdelarna med främst skottljudsnivå och det ringa antalet skott på fyllningen. Men talar vi om ett andra eller tredjehandsvapen och man har ett specifikt behov - javisst!  


Intressanta modeller på marknaden..


Vi har ju Rancheron, som i grunden delar mekaniken med den nu tämligen åldersdigna Cyclone-serien.  Historien har visat den här konstruktionen som stabil och oöm men också relativt komplext konstruerad med mängder av interna smådelar. Till fördelarna hör fartomställaren och en löstagbar rostsäker aluminiumtub. Detta vapen har också en (måttlig effektiv) legal shroud som standard.  Ammunitionsmatningen sker igenom det klassiska revolvermagasinen, billiga och robusta. Ett smart vapen i sin kategori, men också en smula kostbart.


  Crosman Woods Walker (foto: Crosman Corp.)


Crosman har en lång tradition av pistolkarbiner och tillverkar numera sin Marauderpistol i en version som kallas Woodswalker och som har blivit mycket populär i USA. Tyvärr så har modellen en integrerad stål tub som är svårare och dyrare att ersätta vid skador eller när den har gått sin livslängd ut.  Likaså använder man förhållandevis känsliga automatindexerande magasin av Theoben Rapid-typ. I övrigt en modell som har blivit väldigt uppskattad och som har ett gott rykte. Dessvärre så är den omotiverat dyr på den svenska marknaden, liksom de flesta vapen som är tillverkade i USA, och därtill så har den en shroud vars juridiska status förmodligen är en smula tveksam i Sverige.


Modell 1701 Silhouette 


Som man kan se så har Crosman det absolut bredaste sortimentet i den här kategorin av vapen. Detta beror naturligtvis på deras breda sortiment av luftpistoler som med hjälp av den klassiska 1399-stocken kan byggas ihop på en lång rad olika sätt. Förutom tråksvart så kan man ju dessutom numera få dessa vapen i såväl kamuflage som kolfibermönster. Vill man inte ha Co2-vapen (22XX-serien) eller pumpvapen (13XX-serien) så finns även lite olika modeller som PCP. Förutom den förhållandevis potenta och jaktinriktade Marauder Woods Walker (se ovan) så har man också två intressanta modeller med kaliber 177, för den som föredrar lite måttligare effekt med tonvikten lagd på tavel- och precisionsskytte.


Modell 1720T "Field Target" är en 177-motsvarighet till Woods Walker men utan magasin och med LW-pipa..


Den första av dessa är en tavelversion av Woods Walker som togs fram med amerikansk "Pistol Field Target" i tankarna. Här har man enkelskottsrepetering istället för Woods Walkers magasinsystem och man har även bytt ut sin "in house"-pipa mot en riktig Lothar-Walther. Effekten är också hög, drygt 750 fps. Förutom ett relativt stort format och en (för licensfri gräns) för hög effekt så innebär också kraftuttaget att antalet skott på fyllningen blir relativt blygsamt, ca 40 st så har modellen också samma typ av shroud, vilken tyvärr är juridiskt tveksam i Sverige på grund av dämpelementen (typ fjädrar & brickor). Detta vapen har inte heller dual-fuel systemet.


      Avtryckarsystemet inuti 17XXX-serien är INTE detsamma som i den vanliga 22XX-serien...


Alternativet till 1720 är lilla 1701 mycket intressant för den svenska marknaden. Den här modellen skapades ursprungligen som Silhouette snarare än Field Target och har ett måttligare effekuttag (ca 450 fps) vilket i gengäld betyder ca 75 skott på en fyllning (30 fps spridning) varav 55 "bra" skott (18 fps spridning). Förutom det stora antalet skott så blir naturligtvis också mynningsknallen lägre när effekten inte är lika hög och detta är speciellt intressant eftersom 1701 helt saknar shroud. Här finns alltså inte det eventuella juridiska problemet med Crosmans olika shrouder samtidigt som effekten ligger helt rätt för vår lagstiftning och den tänka ägarens behov av en diskret, litet och smidigt vapen för inomhusskytte under vinterns långa mörka kvällar samtidigt som man inte ger avkall på den praktiska precisionen. Detta då tack vare matchpipan ifrån Lothar-Walther och det förbättrade avtrycket relativt 22XX-serien. En nackdel är dock att också denna modell saknar dual-fuel vilket betyder ett fylltryck på 200 Bar.


  Effekten i en Crosman 1701 med CPL om 7.90 gn = 4.80 joule genomsnitt (137 mps)


Men hur låg effekt är då egentligen acceptabelt och användbart? De flesta entusiaster brukar ju tycka att 10J är på tok för lång effekt i sak och här snackar vi om ett vapen som ligger på ungefär hälften av den licensfria nivån. 


Kan man göra något meningsfullt av detta?


Självklart! Först och främst så måste man betänka användningsändamålet - skytte inomhus. Ofta har man då inte tillgång till några större avstånd och i synnerhet inte om man skjuter inuti sin egna bostad. På sådana platser så är 8-12 meter betydligt vanligare än avstånd bortom 20 meter. Har man emellertid möjlighet att, som jag, skjuta innefrån och ut ifrån sitt boende så kan man i bästa fall nå ännu lite längre. Generellt sett så brukar dock den här typen av vapen fungera bäst på maximalt 25 meters avstånd och ju kortare, desto bättre.


För att åskådliggöra saken lite tydligare så har jag dragit upp en lite graf på mätningen ovan på nyss nämnda 1701:


   Inskjuten på 20 meter med effektiv räckvidd inom en enkona mellan 6.00-22.50 meter


Som man kan se på kurvan ovan så kan man få förbluffande lång räckvidd ur så pass måttlig effekt som 5.00 joule. Eftersom man dessutom företrädelsevis skjuter inomhus så behöver man inte heller tänka på sidvind och andra störande faktorer. Ett tänkt användningsändamål på räckvidder ut till 20 meter är som synes inga som helst problem.


Är man inte avskräckt av den låga effekten så återstår prislappen. Med ett förbättrat avtryckarsystem och en matchpipa från Lothar-Walther så är lilla 1701 naturligtvis inte speciellt billig. I USA så ligger den mellan $320-360 och därtill så får man (om så önskas) köpa det bakre riktmedlet separat eftersom det inte längre förefaller ingå i priset på själva vapnet. 

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se