Airpang

Alla inlägg under oktober 2014

Av Johnny Ottosson - 8 oktober 2014 18:00



 

Value for money?

 

 

Walther LGV - en riktig prisvinnare!


Igår så fick jag frågan av en entusiast - med tanke på det senaste blogginlägget - om vad dessa marknadens bästa fjädervapen egentligen kostar. Kostnader är ju alltid intressanta och den absolut största skillnaden i kostnad finns faktiskt beroende på i vilken marknad som inköpet sker, detta har länge varit en given sanning.


En gammal tumregel är att brittiska luftvapen köper man i England och tyska luftvapen köper man i Tyskland.


Den som däremot köper sina vapen lokalt, med alla förmåner som detta innebär av support och tillgänglig knowhow ifrån en lokal handlare, får också betala saftigt för detta - det här är nu något som precis alla fantaster "vet".


Men är det verkligen så?


Idag så ska vi kolla lite på ett par typexempel och resonera lite runt kostnadsbilden för fjädervapen i allmänhet och de dyrare dylika i synnerhet.


Vårt första exempelvapen är en Air Arms TX200 ifrån BAR, England. Tyvärr så befinner sig BAR i en svacka och har för ögonblicket ingen transportör som kan ordna leveranser utomlands och problem av den här typen har då och då under åren uppstått. Endera så var det krångel med PCP på grund av att de har tryckkärl (även då dessa sänds tomma) men just nu verkar man ha krångel eftersom den nuvarande transportören inte vill skicka skjutvapen överhuvudtaget. Man håller dock på att leta upp en ny transportör så förhoppningsvis så kommer detta att lösa sig framöver, exporten är ju viktigt för BAR och inte minst hit till Sverige. 


Baspriset på nyss nämnda bössa med bokstock är i skrivande stund £389 och till detta kommer en konvertering till 10 joule som betingar £15. Slutligen så måste man också lägga till en frakt som hamnar på £28 (senaste leverantörens debitering). Summa summarum: £432, vilket med dagens växelkurs blir 5288 kr.


Köper man den däremot i Sverige av en prisvärd handlare (Hurricane) så kostar den 4995 kr.


Hupp! Självklart så ska även Tobbe ha betalat för frakten, räkna med ett par hundralappar där och vips så hamnar man på exakt samma summa eller till och med något lägre. Detta trodde ni inte väl? Visst, Hurricane är kända för att ha bra priser men billigare än en privatimport ifrån det land där det aktuella vapnet tillverkas - visst överraskar det?


Men kan man inte tjäna pengar på en egen import numera eller vad händer?


Jodå, låt oss nu räkna lite på en Walther LGV Master. Nu handlar vi ifrån Tyskland och den tänkte leverantören blir Sportwaffen-Schneider. Här har jag också handlat mycket igenom åren, såväl CZ som HW och Diana. Nyss nämnda LGV kostar €359 och till detta kommer frakt på €39. Någon kostnad för strypning behövs inte eftersom dessa vapen har 7.50 joule istället för 16.30 joule som bössorna ifrån England. Summan blir €398 eller i svenska pengar 3812 kr.


Vad vill då våran svenska handlare i Vittsjö ha?


Jo, där betingar en likadan bössa 5250 kr - en nätt liten skillnad på 1438 kr + frakten ifrån Småland.


Här fanns det alltså en rejäl hacka att tjäna. Sammanfattningsvis så gäller det alltså att ha ögonen öppna och kolla runt. Vissa vapen är väl värda att köpa hemma i Sverige. De kanske inte är speciellt mycket dyrare samtidigt som de är krångliga att komma över utomlands (typ Crosman) på grund av restriktioner och/eller höga frakter. Andra vapen kan man däremot spara tusentals kronor på igenom att privatimportera ifrån en annan marknad inom EU.


Så, en LGV för 3800 kr eller en TX200 för 5000 kr?


Jag gillar Air Arms och så även TX-serien men 1200 kr känns som en rätt ordentlig skillnad. I skenet av detta så hade jag nog satsat på LGV, som ju är en mycket prisvärd och ofta i Sverige väldigt underskattad modell. Tar vi exempelvis en helt vanlig HW95 så kostar den 3200 kr och ska man då dessutom lägga in ett tuningkit för att nå samma nivå som LGV så handlar det där om minst 6-800 kr vilket lägger dem på ungefär samma nivå, bortsett ifrån att LGV även har syntetlager under spännarmen.


Tittar man sedan på enklaste, billigaste tänkbara fjädervapen med rimlig kvalité och vettiga egenskaper så heter detta Weihrauch HW30S och kostar i runda slängar 2000 kr. Skyfflar man in ett tuningkit där så är vi uppe runt 2800 kr eller en tusenlapp under en LGV.


Vill man istället ha en underspännare för att helt matcha TX-serien så får man hosta upp 4020 kr för helt nya LGU som med frakt hamnar ca 700 kr under en TX200. Ett bra köp där? Kanske inte lika självklart tilltalande som LGV eftersom den är en femhundring dyrare än denna men ändå lite pengar sparade jämfört med TX200.


Walther har med andra ord börjat få ett sortiment som är väl värt ett närmare beskådande, om man gillar fjädervapen. Mycket vapen för pengarna och under 4000-5000 kr är helt rätt med tanke på de allt billigare och bättre PCP som börjar komma ut i lågprissegmentet.




ANNONS
Av Johnny Ottosson - 6 oktober 2014 19:00



 

Dagarna är räknade...


  En härlig hösthelgkväll...


I söndags kväll så begav jag mig ut till banan, förmodligen på en av de där sista riktigt härliga helgkvällarna innan vintern kommer med mörker, regn och kyla. Visserligen så blir det mörkare fortare nu och visst blir det kallt så fort solen går ner men denna afton så låg temperaturen faktiskt stabilt över 18 grader under hela sessionen. Härligt!


  Lite udda träffbilder, eller hur?


För skojs skull så satte jag upp en tavla på 25 meter och testade lite olika skjutpositioner på denna. Längst upp till vänster så har vi sittande med fullt stöd i form av min lilla vetekudde. Högst upp till höger så har vi squatting, en stabilare ställning än vad många tror - om man bara tränar in den.


I mitten så är det stående, helt fristående. Som de flesta vet så är detta bra mycket svårare än vad man tror och jag trodde själv aldrig att jag skulle få till fem såpass bra träffar på det avståndet.


Nere till vänster så har vi sedan sittande på rumpkudde i F/T-ställning, också en hyfsat stabil skjutposition. Slutligen, nere till höger så har vi knästående skytte med ett knä i marken. Även denna en ganska svår ställning att bemästra.


  Underbart med lite sol kvar på kvällen.


Analyserar vi utfallen så ser vi att sittande med fullt stöd givetvis är stabilast med den minsta träffbilden. Squatting och F/T-ställningen gav ganska snarlikt resultat på dessa 25 meter, på ett längre avstånd så är min känsla att F/T-ställningen blir bättre. Den är också mer pålitlig när underlaget inte är helt jämnt.


Att det är svårt att skjuta bra helt fristående var inte så överraskande men jag var mer förvånad över hur dåligt det gick med knästående, det är en vingligare ställning än vad man lätt tror. 


  Efter de olika ställningarna så blev det 25 skott på 30 meter..


  Slutligen 25 skott på 25 meter - skillnaden till 30 meter är större än man tror..   

 

Nu blir det mer och mer en successiv övergång till skytte inomhus. Hösten och vintern betyder att man inte kan skjuta utomhus när man kommer hem ifrån jobbet. Återstår gör helgen men detta är dagar som året runt är fullt av sociala åtaganden och under den kalla årstiden så är vädret än mer opålitligt och ofta helt otjänligt för skytte.

 

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 2 oktober 2014 09:00




Best Springer 16J



En modern fjäderbössa för 2010-talet..  


Med anledning av en diskussion på luftvapenforumet (misstänker jag) så fick jag en fråga i frågelådan om det bästa vapnet för 16J samt tänkbara alternativ till detta. Jag utgår här ifrån att frågeställaren underförstått exkluderar rena matchvapen på 10J, även om dessa har visat sig vara förbluffande framgångsrika i just vår klass för 16J när det gäller fjäderluftgevär.


Låt oss därför börja med att se på vilka grundkrav man bör ställa på ett sådant vapen, innan vi fördjupar oss i vilka exakta fabrikat och modeller som kan vara aktuella.


Bra pipa


En bra pipa är en självklarhet. För att vara säker på att erhålla en sådan så hade jag i första hand valt ett vapen som använder en varumärkespipa, alltså en pipa som är tillverkad av en specifik pipmakare med gott rykte - exempelvis Lothar-Walther. Alternativet är att välja en vapentillverkare som har gott renommé för pipor som är tillverkade av dem själva, "in house" så att säga - typ CZ.


Bra avtryck


Ett bra avtryckarsystem är också synnerligen väsentligt för att få fram en riktigt bra fjäderbössa. De två mest kända är CD och Rekord ifrån Air Arms respektive Weihrauch. Det finns dock mindre kända avtryck som är riktigt bra, exempelvis Walther LGV/LGU samt Feinwerkbau 124N.


Drivkällan


En bra drivkälla ska ge önskad anslagsenergi på ett så mjukt och rekylmilt sätt som möjligt. Detta har visat sig vara svårare i praktiken än vad man först tror. Ju mer effekt ett fjädervapen ger, desto större blir ofelbart rekyleffekten. Till detta så kan tillverkaren förhålla sig på två sätt, endera så mildrar man rekylen eller så isolerar man skytten (o helst även kikarsiktet) ifrån densamma. Den sistnämnda metoden har varit populär på matchvapen med lägre effekt och då vapnets egenvikt inte är lika problematisk som för Field Target då skytten förväntas bära runt vapnet i skog och mark. Idag är det i praktiken bara Dianas stora sidospännare som erbjuder den här teknologin hos vapen som (med bred marginal) klarar 16J.



Weihrauch HW77 


Tyvärr så finns det inte nu något specialbyggt vapen för 16J som erbjuder semirekylfri konstruktion, såsom gamla Air Arms TX200SR. Anledningarna till detta är två, prisbilden och efterfrågan. Fjädervapen är priskänsligare än PCP och dyra fjädervapen har en mycket liten marknad. Ett fjädervapen börjar bli distinkt svårsålt bortom 6000 kr eftersom de då korsar prisbilden med billigare PCP så i princip alla bättre fjädervapen ligger under den här prisnivån. Ett PCP däremot kan lätt kosta allt mellan 6000 kr till dryga 20.000 kr och ändå hitta köpare i entusiasternas skara.


Vidare så finns det också tekniska nackdelar med semirekylfria vapen. Om de har mekaniken upphängd i en släde så måste slädens rälslängd stå i proportion till uttagen effekt och desto längre rälslängd desto känsligare blir rälsen för att mekaniken rör sig i rätt slaglängd. En del serier av Diana 54 har periodvis haft bekymmer med att mekaniken har nypt halvvägs bak och då genererat en viss rekyl samtidigt som att mekaniken inte har kunnat återställas till rätt läge inför nästa skott. En bra precision vid tillverkningen här är nyckeln till framgång men detta påverkar naturligtvis också vapnets pris. De vapen som är rekylfria eftersom de motbalanseras har mer dimensionsmässiga bekymmer, ju tyngre och snabbare pistong desto tyngre måste även motvikten vara för att neutralisera korrekt och en tung motvikt gör ofelbart hela vapnet tyngre.


Tyvärr är det nog så att i nuläget så får vi lämna semirekylfriheten bakom oss om vi önskar ett optimalt 16J-vapen.



En legend i luftvärlden - TX200  


Förutom semirekylfria vapen så har konventionella fjädervapen allt mera utmanats av gas- och luftfjädervapen. Kan detta vara ett bra alternativ? Själv så är jag mycket tveksam. Visserligen så slipper man fjäderresonans och liknande missljud men rekylen brukar vara tämligen vass och detta är naturligtvis inte gynnsamt för den praktiska precisionen. Detta bekymmer försvåras också av att de flesta tillverkare av gasfjädervapen tyvärr frestas att ta ut lite extra hög effekt ur sina konstruktioner då det i sig själv är ett säljande argument. Man offrar så att säga lite skjutbarhet för att få ut lite mer effekt - precis tvärtom mot vad som är önskvärt för ett tävlingsvapen i Field Target.


Återstår gör konventionella stumma vapen med stålspiralslagfjäder.


En teknologi som både ökar den praktiska precisionen och den positiva subjektiva känslan av att skjuta fjädervapen är de konstruktioner som har syntetslagrade komponenter inuti själva drivkällan. Här var Air Arms tidigt ute med sin TX-serie och konceptet har nu fått efterföljare i konkurrenten Walthers senaste lineup. Dessa konstruktionslösningar gör det möjligt att isolera fjädervibrationer och oönskade pistongrörelser samtidigt som man behåller den konventionella spiralslagfjäderns progressiva effektutveckling, vilken är mycket gynnsam för praktisk precision.


Ska vi nu vara lite konkreta och titta på de modeller som kan vara aktuella för nyss nämnda kriterier så finns det säkra kort i form av TX-serien och kusinen Pro Sport från Air Arms samt nya Walther LGV/LGU. Frånser man syntetlagringar så kan man också ringa in HWs 77/97-serie samt Feinwerkbau 124N. Det är dessa sex grundkonstruktioner som idag utgör eliten av konventionella fjäderluftgevär som kan köpas fabriksnya över disk.


Generellt sett så finns det alltså äldre modeller som är konventionellt byggda, till detta räknar jag även 124 då den är en remake på FWBs guldkorn ifrån 1970-talets glansdagar. Dessa har varit i produktion under lång tid och är genuint beprövade samt försiktigt finslipade igenom decennierna.


Weihrauchs 77/97 har varit med länge, de är prisbilliga och de är erkänt kompetenta. Bra pipor, utsökta avtryckarenheter och anständig byggkvalité till rena budgetpriset för den här kategorin vapen. Till nackdelarna hör avsaknaden av syntetlagringar samt att de är något mera svårmekade.

 

Feinwerkbau 124N


Helt nya Feinwerkbau 124N anses i de första knapphändiga testerna ha ett utmärkt avtryckarsystem och de pipor som Feinwerkbau tillverkar kan man aldrig skoja bort. Är det något som FWB är riktigt vassa på så är det pipor! Deras myriader av OS/VM-tecken och andra meriter har inte anlänt gratis och definitivt inte utan att man har levererat pipor av yttersta klass. En entusiast i USA som var i kontakt med fabriken i Tyskland uppgav att de påstår att nya 124s pipa är "likvärdig eller bättre" än de pipor som satt på 300-serien senast då FWB tillverkade fjädervapen. End of story. Tyvärr så förefaller drivkällan vara en smula högt trimmad för 16J liksom att man har en helt konventionell konstruktion på drivkällan utan syntetlagringar. Detta behöver i sak inte vara någon nackdel men i dag är det inte heller någon fördel. När det gäller pipa, avtryckarsystem och passning/finish så kommenderar FWB alltid respekt och det ska bli spännande att följa den här modellens entré på marknaden. Bock i kanten dock för avsaknaden av riktiga rekylhål ovanpå cylindern.


Air Arms TX-serie beskylls ofta för att vara en copycat på HWs 77/97, något som jag alltid har varit tveksam till. När Ken Turner skapade den här serien så fanns det avsevärda förbättringar jämfört med 77/97s konstruktion så jag anser nog att modellserien förtjänar sina egna meriter. Det mest slående är att finish/passning och övergipande kvalité är minst ett halvt pinnhål högre än HWs dito, dock till en högre prislapp ska nämnas. Under skalet så är skillnaderna än större. Man har syntetlagringar, man har en avsevärt mera lättmekad konstruktion och man har en centrerad transferport bara för att nämna några väsentligheter som skiljer fabrikatens modeller åt. Den legendariska TX-serien har nu under drygt 20 år visat sig vara Field Targets primärvapen i fjäderklasserna och självfallet inte utan anledning. Ett solitt val vilket även kan sägas om kusinen Pro Sport och dess lite mer krutvapeninspirerade formgivning.


 

Walther LGV


Helt nya på banan i den här klassen är Walthers LGV och LGU, en pipspännare respektive underspännare som är konventionellt byggda men med all modern teknologi. Två mycket spännande och lovande modeller. Liksom Air Arms så har man syntetlagringar, man har matchpipor och man har riktigt bra avtryckarsystem. Prisbilden är ungefär motsvarande Air Arms, en del under Feinwerkbau men märkbart över Weihrauch. Rent spontant så känns det som mycket vapen för pengarna och kanske allvarligare konkurrenter till Air Arms än Weirauch framöver.


Vilken hade då jag valt själv?


Jag gillar HW77 men tyvärr så har tiden sprungit ifrån den. Ett kanonvapen - 1983, men trettio år gått och konkurrenterna har både kommit ikapp och förbi. En uppfräschning av konceptet i form av HW97 för femton år sedan har inte direkt lockat mig, detta eftersom 97 alltid har stått i skuggan av den mer kompetenta TX-serien. Weirauch förändrar ytterst sällan sitt fjädervapensortiment och den allra senaste helt nya konstruktionen torde ha varit den vanryktade HW57 som kom för lite drygt ett decennium sedan. Nu är det hög tid för lite nya modeller, inte bara allt fulare laserskurna stockar, utan helt nya konstruktioner allt igenom. TX200 och LGU har lagt ribban och kastat handsken, nu väntar vi...


Jag har haft flera TX200 och detta är tveklöst mycket bra vapen, visst - de är tunga och visst är pipan ifrån Tyskland, liksom stockarna ifrån Italien men detta är ändå ett brittiskt fjädervapen, ett äkta brittiskt fjädervapen. Vi talar inte om ett spanskt BSA eller ett turkiskt Webley & Scott utan detta är fortfarande genuina saker. Ett TX förmedlar alla de egenskaper som man i positiv mening förknippar med brittisk vapenkultur, för luftvapen så är detta helt klart en Aston-Martin snarare än en Austin Allegro för att knyta an till ännu en döende del av brittisk industri. Kort sagt, är vapnet väl betalat så är resten nedförsbacke, ett säkert köp som ytterst få blir besvikna över. Kanske lite mainstream för Field Target, javisst - men detta är ju naturligtvis inte utan anledning. En given toppkandidat ur mitt perspektiv. Kusinen Pro Sport är jag däremot kallsinnig inför, visst är det ett minst lika bra vapen men designen påminner alltför mycket om ett krutvapen i min smak. Ett luftvapen ska i min värld vara ett luftvapen och inte kunna misstas för en simpel krutbrännare. Tyvärr så har TX-serien (o PS) blivit allt fulare för varje generation men sådan förefaller den allmänna utvecklingen vara bland fjäderluftvapen med modetrenden av laserskurna stockar i pråliga mönster. Less is more!


Feinwerkbau Sport är en legend. Nu vet jag att en del inte förstår modellen men de som gör detta, de kan aldrig förtränga den. Många namnkunniga entusiaster (Beeman, Gaylord mfl) dyrkar modellen och detta vapen har en både stor och obrottsligt lojal skara fans över hela världen. FWBs pipor har vi redan berört, second to none, avtryckarsystemet på gamla 124 var bra men lämnade ändå en del att önska med dagens mått mätt så det kan bara bli bättre. Finish och passning är erkänt starka sidor. Det jag däremot inte gillade med den gamla modellen var att meka med den, förhoppningsvis så är nya 124N betydligt bättre i detta avseende. Det jag känner mest oro för är drivkällan, har man en gång vant sig vid fjädervapen som har syntetlagringar så vill man inte vara utan. Vem vill egentligen höra ett Twaaang varje gång man skjuter ett vapen som kanske landar runt 7000 kr? Inte jag i alla fall. Med tanke på prisklassen så vill man ju inte heller lägga ytterligare ett par tusen på tuning för att den ska vara lite skönskjutande som en TX är redan ur kartongen. Formgivningsmässigt sett så har man behållit den slanka designen men varför har man inte en snyggare lösning på de öppna riktmedlen? O vart tog FWBs klassiska rembyglar vägen? Här känns konceptet halvfärdigt. Dags för en De Luxeversion snart, med lite kortare pipa, med rembyglar och med en riktigt fin valnötsstock? Idag så känns tyvärr 124N lite för halvfärdig och lite för dyr jämfört med de övriga konkurrenterna i den här ligan.


Återstår gör nu Walthers LGV/LGU. Hade jag valt en underspännare så hade jag satsat på ett säkert kort, vilket i sammanhanget hade inneburit en TX200. Prisskillnaden är helt enkelt för liten för att motivera LGU jämfört med en såpass erkänd och kompetent konkurrent. Modell LGV däremot, den är mera unik. Dessutom så gillar jag bytvapen, de är på något sätt mera fjädervapen för mig. Saken blir knappast sämre av att LGV därtill har ett riktigt bra piplås, en underskattad finess som mest är känt ifrån gamla Webley & Scott Omega (vila i frid) och HW35. Liksom TX-serien så har man syntetlager inuti samt ett avtryckarsystem med bra rykte. Nackdelar då? Tja, ful till att börja med. Det jag retar mig mest på är utformningen av säkringen liksom plastdetaljer som inte hör hemma på den här typen av vapen. Bortsett ifrån detta så upplever jag den som klossig. Visst, den väger 4200 gram vilket är en ansenlig vikt men man hade åtminstonde kunnat försöka att maskera vikten med lite snitsig formgivning (se 124N). I övrigt så finns det inte så mycket att anmärka på, den är som sagt tung men det kommer med konceptet och är oftast snarare en fördel än en nackdel när det handlar om praktisk precision. Därtill så är den dyr för att vara fjädervapen men inte oförskämt dyr (se 124N) utan ligger i paritet med konkurrenterna och tangerar smärtgränsen för vad en fjäderbössa får kosta innan den förlorar försäljning jämfört med ett PCP.


Mycket talar nog för att jag själv faktiskt hade valt en LGV, i så fall en Master Ultra för 5300 kr. Då får man den prydliga pipvikten samt en trästock (av bok).

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se