En intressant lösning...

  The Pellet Pen

Alltid kommer det något nytt, visst har vi en härlig hobby? Här har vi en penna som håller ett tjog diaboler, redo att levereras ur pennan så fort man trycker på bälteshållaren. Fördelen är naturligtvis att diabolerna är säkert förvarade men ändå snabbt och enkelt tillgängliga vid behov. Perfekt för tävling och jaktbruk. 

Det finns ett flertal olika modeller och prisbilden på Ebay är mellan 50-80 kr.

Dianas nya kikarsiktesfästen

  Dianas stora sidospännare är riktigt elaka mot kikarsikten

Länk: http://vimeo.com/104382361

Ännu en fusion!

  Florian Scwartz till vänster och Hugh Earl till höger i samband med affären.

Som om det inte vore nog med försäljningen av Diana så har ännu ett betydelsefullt företag inom vår hobby precis hittat nya ägare. Det är tyska Haendler & Natermann som köper upp Pax Guns UK, mest kända som tillverkare av Defiants miniéprojektiler, The Piledriver mfl.

Ännu en klassisk brittisk firma som får bita i gräset och finna sig uppköpta av utländska konkurrenter.

En bättre breech

  En Crosman Challenger med Crosman Discovery stålbreech.

Idag så fick jag frågan om en annan breech till Challengern. Som de flesta har sett så har Challenger en betydligt längre breech vilken har repetering med ett T-handtag istället för Discoverys mer traditionella repterhandtag på sidan. Anledningen till detta är att man behövde mera längd på breechen bakåt för att kunna bereda utrymme för ett riktigt dioptersikte eftersom Challengern ursprungligen konstruerades som ett renodlat tävlingsvapen av traditionellt 10 M Int-typ.

Challengerns T-handtag har främst fördelen av den längre längden bakåt till ett riktigt dioptersikte samt en totalt ambidextriös och dessutom en mjuk och snabb reptering av straight-pull typ. Själv gillar jag konstruktionen och hittills så har den fungerat helt perfekt för min egen del, på mitt eget exemplar.

Det existerar dock nackdelar...

Till de mer (ö) kända är att låsningen på T-handtaget kroknar. Själva kroppen på T-handtaget (matarpinnen) är nämligen "säkrad" med O-ringar av gummi! Japp, det finns inget annat som "låser" matarpinnen än två små O-ringar som sitter i nedfrästa, ganska grunda, spår hos matarpinnen. Skulle man dra för hårt i T-handtaget så kan man kana över O-ringarna och få driftstopp. Givetvis så kan också samma scenario inträffa om O-ringarna med tiden torkar och blir spröda. Själva matarpinnen har också två små kullagerkulor som ger "hacken" när matarpinnen stannar i sina ändlägen. Challengerns T-handtag har därför fått ett välförtjänt rykte om sig att vara krånglig att demontera, återmontera samt justera in om den behöver renoveras. 

Bortser man ifrån detta så är själva breechen av någon slags lättmetall och dessutom så är den helt anpassad för singelskott, något som i och för sig passar mig själv personligen bra men som inte tilltalar de som vill ha ett magasinvapen.

Lösningen på detta är då att byta breech och då uppstår naturligtvis frågan om Crosmans övriga breechar passar, exempelvis original från Crosman (typ Discoveryns) liksom en uppsjö olika varianter ifrån eftermarknaden?

  Med stock från 2260 monterad

Ja, ungefär kan man nog närmast säga. De passar, men det ser utseendemässigt lite annorlunda ut jämfört med Challengerns originalutförande. Eftersom 22XX och Discoveryns breechar är kortare så uppstår det ett tomrum bakom breechen där Challengerns tub är längre än exempelvis Discoveryns. Förutom detta så får man inte en automatisk anspänning på hammarfjädern då en ny diabol matas in i loppet. Detta kan naturligtvis betraktas både som en för- och en nackdel, beroende på ens preferenser.

Men vad vinner man då?

Jo, till att börja med så kan man få en breech i stål. Många entusiaster föredrar stål framför lättmetall. "-Steel is real", som det brukar sägas. Utformningen är dessutom betydligt enklare och man kan lätt underhålla en stålbreech eftersom den är enkelt att demontera och byta komponenter inuti, exempelvis en matarpinne etc. 

  BNM reciever med Weaver kilbas och automatindexerande magasin samt shoudfäste

Vill man förse vapnet med en shroud, exempelvis om man går över 10J eller som FP, så kan man välja en högre breech som skapar ett nödvändigt avstånd mellan tubens överkant och pipans nederkant för detta ändamål. En del breechar är dessutom försedda med Weaverskena upptill, så att man kan få QR fäste till sitt kikarsikte eller om man använder ett annat riktmedel som bara har Weaveranpassning (typ nightvision etc). Slutligen så kan man också välja en BNM-breech med automatindexerande magasin av samma sort som Rapid, Typhoon T12 osv. Möjligheterna är med andra ord stora att anpassa just sin egen Challenger efter egna önskemål och behov.

Det är ju just här som Crosman (liksom Ruger 1022) har sin styrka - det finns mängder av delar på eftermarknaden för att specialutforma den modulära grundkonstruktionen och såväl tillgänglighet som prisnivå på dessa komponeter är i regel mycket god.

Diana sålda!

Den tyska Sport Guns GmbH (GSG) med huvudkontor i Ense, Nordrhein-Westfalen, tar över från och med den 13 oktober, 2014 samtliga 100% av aktierna i DIANA Mayer & Grammelspacher GmbH & Co KG, med säte i Rastatt. 

Mitt eget val

  Crosman Challenger, här i en stock från Crosman 2260

I linje med de senaste inläggens fokus på kostnaden och nivån på olika PCP så ska jag idag redovisa lite hur jag själv resonerade runt mitt senaste vapenköp, ett vapenval som jag vet att många betraktare har förundrats över.

För ett par år sedan så konstaterade jag att jag ville ha ett dedikerat PCP för just 10J. Dels eftersom detta är en spännande tävlingsklass och dels eftersom den här typen av vapen och effektutförande är så otroligt användbart. På alla ytor upp till 30-35 meter så duger de helt perfekt, liksom att de kan användas på 8-10 meter inomhus utan konstigheter. Vidare så är de billiga att skjuta (kaliber 177) liksom snåla på luft, varför man inte behöver släpa med sig handpump eller dykarflaska ut i fält även om man vill skjuta en hel dag.

Jag hade tidigare haft ett på CZ200T, som jag var mycket nöjd med men de var enerverande att fylla eftersom detta krävde att tuben skruvades av och på varje gång, likaså small den en hel del, vilket emellertid inte var något större problem där jag bodde vid den tidpunkten. Anledningen var här ett högt systemtryck, 170-180 Bar. Avtryckarsystemet var jag inte heller helt nöjd med, även om det iofs blev bättre med komponeter ifrån eftermarknaden.

I samband med en flytt så sålde jag av min sista men började ändå direkt fundera på en lämplig ersättare några månader senare när ekonomin hade återstabiliserats.

Eftersom jag hade ett BSA Ultra som var till belåtenhet så satsade jag på ett likadant. Den mindre cylindervolymen torde inte vara något problem med den låga effektnivån men vad jag helt bortsåg ifrån var effekten av den korta pipan och tillika vapnets höga systemtryck (200 Bar). Detta sammanvägt innebar att geväret small riktigt hårt för att vara på "bara" 10 joule. Igenom detta så diskvalificerade den sig också som "trädgårdsbössa" då jag inte hade någon ljuddämpare till den.

Så detta BSA fick lämna skåpet och istället började jag spana runt på vad man kunde hitta istället. Jag hade tidigare ägt en Crosman Discovery som i ärlighetens namn inte sköt speciellt bra men det som jag kom ihåg av den var att den som 10 joule var förbluffande tyst och dessutom otroligt luftsnål tack vare dualfuel-systemet. Efter att ha scannat runt marknaden så landade jag på den synnerligen fula Challengern. Den hade dualfuel och dessutom både ett bra avtryckarsystem samt en riktigt bra matchpipa ifrån Lothar-Walther. Den var dock i dyraste laget (ca 7000 kr) och dessutom vansinnigt ful. Med Crosmans varierande kvalité dessutom så var jag högst tveksam.

Så kom jag då till att pröva modellen i verkligheten då en annan entusiast hade privatimporterat ett exemplar ifrån USA och jag kunde direkt konstatera att modellen hade en otrolig precision samtidigt som den gick tyst och hade ett betydligt bättre avtryck än vad jag hade vågat hoppas på. Här kunde jag hitta ett tyst vapen med många skott på fyllningen samt med riktigt bra pipa och avtryckarsystem, nu gällde det bara att rent mentalt acceptera resten och inte minst prislappen.

Efter att ha undersökt marknaden för en privatimport så satsade jag slutligen på att stödja en lokal handlare och konstaterade där att Caboom var billigast vid tidpunkten. Då jag emellertid brukar handla mina vapen av Hurricane så hörde jag istället med Tobbe och visst var det inga problem att matcha konkurrentens pris där inte. Det blev därför affär och strax så var en splitt ny Challenger på väg upp till mig ifrån Smålands djupa skogar.

Så, vad fick jag då för mina pengar?

Pipa och avtryckarsystem har vi tidigare berört, avtryckarsystemet är imponerande och det bästa av de som jag har på mina egna vapen. Pipan är sannerligen second to none - detta är med marginal den absolut mest välskjutande 177-pipa som jag någonsin har ägt! Nästa trevliga detalj är ventilsystemet som både är tyst, luftsnålt och därtill oerhört jämnskjutande. Med 60 skott inom 20 fps maximal spridning direkt ur burk med låg vikt (7.33 gn) och klen kaliber (.177) så finns det absolut inget att klaga över, inte ifrån ett självregulerande system i alla fall. Tuben är bara 135 cc stor och maxtrycket blott 135 Bar.

  En syntetstock kan med fördel lackeras om..

Nästa kategori egenskaper är inte lika tilltalande. Visserligen så är hela vapnets mekanik helt i metall men passningen är lite sisådär, förvisso bättre än Discoveryn men inte mycket högre än för ett BSA. Samma sak gäller blåneringen som är både tunn och matt men avsevärt bättre på själva pipan än på övriga komponenter. Stocken är tung och rejäl med en solid känsla men ändå i plast. Vapnet fick sedemera ett rejält lyft när jag utrustade den med en trästock ifrån Crosman 2260 istället. Den största nackdelen är den integrerade lufttuben som utgör själva stommen i vapnet. Den är relativt komplicerad att byta/ersätta när den dagen kommer eftersom alla andra komponenter sitter fast i densamma. 

Crosman är som de flesta vet mest kända för enkla och billiga vapen, inte sällan Co2-drivna. Det är inget av de tyngre varumärkena här i Europa där fabrikatet inte har samma folktraditionella ställning som i USA. De låga prisbilderna överlag gör att sammansättningen ibland blir lite sisådär på dessa vapen. Fondprodukter i Karlstad är för närvarande generalagent och de gånger då jag tidigare har haft bekymmer så löste man detta igenom att ta motsvarande del ifrån ett annat fabriksnytt vapen eftersom man inte hade något reservdelslager som täckte den aktuella komponenten. Challengern däremot har inte krävt några reservdelar (ännu) utan har överlag fungerat helt klanderfritt. De delar som är gemensamma med 22XX-modellerna kan man enkelt, billigt och snabbt köpa över Ebay.

Konstruktivt sett så är detta ett ganska så basalt vapen. De detaljer som skiljer den ifrån många andra PCP är dualfuel-konceptet liksom att modellen är totalt ambidextriös. Stocken (både plast och trä) är liksidig och repeteringen med sitt T-handtag kan användas lika bra för vänster- som högerskyttar eftersom mekaniken är av typen straight-pull.

Sammanfattningsvis så får man inte så mycket till PCP för under 6000 kr idag och i synnerhet inte om man har krav på praktisk precision och nyckelegenskaper som pipa och avtryckarsystem. Att kunna tävla och placera sig bra i EM för Field Target med ett sådant vapen när det gäller dessa egenskaper tycker jag är bra värde för pengarna, vilket en annan svensk entusiast har lyckats göra. För min del duger det gott med den konceptuella tanken, att få en matchvapenmekanik inuti en vanlig stock med ett nästan helt konventionellt utseende.

Ett enkelt, traditionellt PCP som är lätt att leva med på grund av låg ljudnivå och stora mängder skott på en fyllning tillsammas med en suverän praktisk precision var vad jag fick och i skenet av kostnaden för denna så är jag i alla fall hittills mer än nöjd med den affären.

Detta är en bössa som kommer att leva med mig länge framöver...

Vad får ett PCP lov att kosta?

Det finns idag fabriksnya PCP på den svenska marknaden för allt mellan 3500 kr till nästan 30.000 kr, ett ganska så rejält spann. I denna enorma prisskillnad så frågar man sig därför lätt, vad är rimligt att betala och för vad betalar man?

Generellt sett så finns det fyra olika egenskaper som avgör prisbilden:

Tekniska egenskaper

Estetiska egenskapar

Varumärkesvärdet

Mervärden

De tekniska egenskaparna är de primära grundfunktioner som avgör hur bra vapnet skjuter. Till det viktigaste hör pipa, avtryckarsystem och ventilsystem/drivkälla. Varumärkespipor och precisionsbyggda avtryckarsystem kostar pengar, liksom finavstämda ventilsystem. Här får man hålla ögonen öppen som spekulant på vad man får och om tillverkaren möjligtvis har varit dumdristig nog att spara in tillverkningskostnad på dessa fundamentala nyckelkomponenter.

Estetiska egenskaper är materialval, passning, finish och övergripande kvalité. Här finns allt ifrån varumärkeskomponenter som exempelvis tryckkärl och stock till hantverksskicklighet och detaljomsorg. Här finns normalt sett inga delar som påverkar vapnets tekniska egenprecision men väl så komfort och utförande, liksom i vissa fall även säkerhet i fråga om tryckkärlen (tuberna).

Varumärkesvärdet är tillverkarens anseende och renommé liksom dennes sociala status. Man brukar här även innefatta garantier, syn på goodwill, möjligheter till service, nivån av andrahandsvärde, kult och klassikerstatus liksom rykte (förtjänst, likväl som oförtjänt). Kort sagt fabrikatets "mjuka" värden/egenskaper.

Hårda mervärden är finesser och attribut som särskiljer fabrikatet och/eller modellen ifrån andra likvärdiga produkter på marknaden. Huruvida dessa mervärden är faktiska mervärden, alltså sådana som konkret tillför något för den unika köparen kan i sig självt och i sak vara högst subjektivt. Finesser här ska vara ovanliga och konkreta, exempelvis semiautomatisk repetering, dual-fuel och liknande. Inte "vanliga" finesser som är mainstream (manometer, quickfill).

Som vi kan se här så "fördelar" tillverkaren vanligtvis sina tillgängliga resurser lite ojämnt över dessa fyra kategorier, i syfte att hålla ner prisbilden då ett lågt pris i sig självt är en stor tillgång. Ju bättre och mer påkostad varje kategori här är - desto dyrare blir slutprodukten.

Om vi tittar på två distinkt olika exempel så ska vi se lite på skillnaderna.

Crosman Discovery  

Vi börjar med lingonserien och Crosmans Discovery. Här har Crosman valt egenproducerade pipor istället för att köpa in dessa ifrån en utomstående och specialiserad piptillverkare. Man använder istället pipor som är gemensamma med sin produktion av Co2-vapen, vilka ligger i den lägre prisklassen. Resultatet är att vissa pipor blir usla, andra till kostnaden acceptabelt bra. Ett fåtal faktiskt riktigt bra - men man vet nästan aldrig innan man har prövat. Även avtryckarsystemet är tagit ifrån förhållandevis billiga Co2-vapen och tillverkat i plast. Dugligt, men knappast bra. Ventilsystemet är kanske den detalj av de tre tekniska nyckelegenskaperna som faktiskt är bäst utformat, Disoverys har i allmänhet förbluffande jämna utgångshastigheter men de är i gengäld inte direkt luftsnåla.

Kollar vi på de estetiska egenskaperna så får man förvisso en trästock men sannerligen enklaste tänkbara utförande av betsad "hardwood". Blåneringen är minst sagt skiftande och lövtunn. Passningen är typiskt amerikansk där saker sällan sitter helt symmetriskt. Bara en sådan sak som att använda stjärnskruv (!) vid sammansättningen av mekaniken signalerar helt klart var Crosman lägger ribban på den här produkten - lågt! En taktil bedömning avslöjar snabbt att konstruktionen är sammansatt på ett kostnadsbesparande sätt med generösa toleranser, vilket ger en lite racklig känsla.

I de mjuka värdenas värld så är Crosman ett fabrikat mest känt för billiga BB-guns och Co2-vapen i lägsta prisklass. Kanske ett steg över Daisy men sannerligen inget jättekliv. Varumärket är väl kanske inte direkt skamfilat, som Hatsan, men ingen entusiast lär höja på ögonbrynet om en köpare av Crosmans produkter beklagar sig på ett forum över att något ramlar isär utan anledning på det nyinförskaffade vapnet.

Tittar vi slutligen på mervärden så finns Crosmans suveräna dual-fuelkoncept. Dessa vapen är lätta att pumpa eftersom de kräver ett lågt systemtryck precis som att de ger enorma mängder skott ifrån en dykarflaska ifall man fyller på detta sätt. Likaså är skottljudet (relativt sett) lägre, liksom att man naturligtvis också har möjligheten att köra denna modell på bulkmatad Co2 (om någon nu skulle komma på den idén i praktiken). I övrigt så är det tunnt på mervärden.

Som man kan förstå av den här korta karaktärsredovisningen så är Discoveryn ett billigt vapen och det låga priset kan ju mycket väl, för den individuelle köparen som vet vad denne köper, få spekulanten acceptera den spartanska standarden i skenet av det superlåga inköpspriset.

Låt oss nu vända på slanten och titta på ett modell i en annan prisklass - Daystate Air Wolf

The Air Wolf !

Här köper man in piporna ifrån Lothar-Walther och man betalar dessutom för bästa tänkbara vara. Avtryckarsystemet är elektroniskt och självfallet fullt justerbarat, något som också gäller för drivkällan vars ventilsystem också styrs elektroniskt tack vare en inbyggd batteridriven dator. Resultatet är 130 skott inom 20 fps ifrån 500 cc med kaliber 22 på full effekt -  ca 890 fps med 21.10 gn Baracuda. Den typen av prestanda hittar vi (ännu) inte hos något form av helt mekanisk drivkälla.

På den rent estetiska fronten så är stockarna tillverkade av Minelli och givetvis av valnöt. Lufttuben är endera Luxfer eller som tillval tuber i äkta kolfiber - lätta och otroligt starka. Finish, passning och sammansättningskvalité för närmast tankarna till äldre brittiska lyxbilar. Perfektion är ofta ett överord, men här ligger det inte sanningen långt borta..

Daystate har på många sätt en särställning världen över och anses ofta som världens bästa sporting airguns. Följdaktligen så har man också en stor och synnerligen lojal svans av fans som lever och dör för just fabrikatet. Självfallet så finns även ett eget forum och de allra flesta entusiaster betraktar Daystate som något utöver det vanliga, något som också reflekteras av modellernas andrahandsvärde på begagnatmarknaden.

Unikt för Daystates MCT-modeller är egentligen hela konstruktionen som sådan, den här typen av avancerad elektronik finns inte hos något annat fabrikat överhuvudtaget inom den kategori vapen som Air Wolf tillhör. Denna unika position skapar mycket av modellens magi.

Resultatet är ett vapen som säljer bra trots en prislapp på över 20.000 kr på svensk mark.

Billig mot dyr?

  Crosman Discovery

Fjädervapen mot PCP har varit en nästan lika klassisk diskussion som vilken kaliber som är bäst. Idag ska vi titta på en lite annan jämförelse, ett dyrt och påkostat fjädervapen vs ett billigt PCP - viket är egentligen det bästa köpet om man vill köpa sin första bössa? Självfallet så vänder vi på pengarna så mycket vi kan och tar då erkänt prisvärda Walter LGV mot marknadens billigaste PCP, Crosman Discovery. Vilket ger mest vapen för pengarna?

Walther LGV har vi nyligen berört i bloggen, ett toppmodernt fjädervapen med en mycket rimlig prislapp som rent allmänt anses vara synnerligen välskjutande. Med bokstock så betingar den ifrån Tyskland 3800 kr. Väljer man att ta den på licens så anges den kunna leverera upp till 23 joule, men de flesta testrapporter berättar om en något lägre anslagsenergi i verkligheten.

Discoveryn är en av marknadens billigaste PCP och ett enkelskotts Dualfuel-vapen baserat på den enklare Co2-bössan Crosman 2260. Trots denna anspråkslösa bakgrund så har modellen gott rykte för att vara välskjutande och lätt att leva med. Eftersom det är ett PCP så måste man naturligtvis också komplettera den med en fyllkälla, så här får man räkna till från 500 kr (beg handpump) och uppåt. Förutom att Dualfuel hjälper till att hålla ner nivån på skottljudet så innebär det också att vapnet blir förbluffande enkelt att handpumpa på grund av systemets låga maxtryck på blott 135 Bar. Online ifrån en handlare i Sverige så kan man köpa Discoveryn för 3495 kr (ink frakt).

Så, ett fjädervapen för 3800 kr mot ett PCP för 3500 kr - vilket ska man välja?

För att kunna börja i rätt ända så måste vi först avhandla frågan om effekt och tillhörande licensstatus. En av de mest grundläggande skillnaderna mellan de båda drivkällor som dessa vapen representerar är just deras förmåga att utveckla anslagsenergin hos projektilerna. Enkelt uttryckt så ju mer effekt man önskar få ut, desto enklare sker detta hos ett PCP relativt fjädervapnet. Vill man skjuta 10 eller 16 joule så finns det ingen större skillnad, båda vapnen kan hantera den här effekten rent praktiskt. Skjutbarhet återkommer vi till.

Om man däremot vill ha ut full effekt, man kanske avser att använda vapnen till skyddsjakt eller skytte på långa avstånd, ja - då är skillnaderna desto större. Med kaliber 22 så kan vi räkna med kanske i bästa fall 22-23 joule hos Walther där en Discovery lätt levererar över 35 joule. Här har PCP helt enkelt ett brutalt övertag.

Nöjer vi oss med upp till 16 joule så har Walther en mycket god skjutbarhet för att vara ett fjädervapen. Visserligen så finns det en rekyl, men den är lätt att hantera även för ovana fjäderskyttar och situtationen underlättas dessutom av ett riktigt bra avtryckarsystem samt vapnets höga vikt (4200 gram). Skjuter vi Discoveryn så upptäcker vi snart att detta vapen i praktiken nästan helt saknar rekyl. Visserligen så är avtyckarsystemet mediokert jämfört med LGV men den relativa frånvaron av rekyl uppväger med god marginal detta. En Discovery är lätt att skjuta bra med även för en helt ovan skytt.

Om vi däremot pressar konstruktionerna maximalt och pumpar ut över 20 joule på LGV och mer än 35 joule hos Discoveryn så blir skillnaden i konstruktion klart påtaglig, trots att LGV är ett synnerligen snällt och förlåtande fjäderluftvapen att hantera. Bössan blir helt enkelt "sprattig" och betydligt mer krävande för den som vill ha ut så bra träffbilder som möjligt. Problemet här är tvåfalt, ofta vill man ju ha hög effekt på långa avstånd och långa avstånd är ju i sig självt svårare att träffa bra på..

Bortser man ifrån skyttens beskymmer att träffa rätt så utsätts också kikarsiktet för helt klart större prövningar ifrån ett fjädervapen på runt 20 joule än hos ett PCP på nästan det dubbla. Handlar det om över 16 joule så får alltså fjädervapnet svårt att konkurrera i fråga om effekt och skjutbarhet.

  Walther LGV

Men, har inte fjäderkonstruktionen några uppenbara fördelar då?

Jovisst, ett av de mest påtagliga hör man direkt när man avlossar dessa vapen och i synnerhet på full effekt. En Walther har ett knäppande behagligt avfyrningsläte, det hörs men det stör inte. Ljudet är mekaniskt positivt och distinkt angenämt. Discoveryn däremot...BOOOOM...blir det ungefär. PCP smäller hårt, högt och rått. Ingen i närheten kan undgå att höra ett PCP på 30-40 joule som avlossas helt odämpat. Knallen kan näst intill väcka döda och hörselskydd är varmt att rekommendera. Många konventionella fjädervapen har mekaniskt skrammel, skrap och twang vilket helt saknas hos Walthern. Detta för att det man hör blir själva skottljudet, något som dock inte låter farligt eller elakt utan mer som ett traditionellt fjädervapen ifrån barndomen. Discoveryns skottljud däremot kan lätt misstas för en 22LR av någon utomstående.

Om man däremot skjuter på lägre effekt, upp till 16 joule, så är skillnaden mellan vapnen mindre men den finns dock fortfarande alltid kvar. Det är först när man kommer ner till 10 joule som ett PCP (märk väl inte alla) kan bli trädgårdsvänlig. Här har Crosmans vapen en stor fördel jämför med konkurrenterna på grund av sina låga systemtryck. Dualfuelkonceptet gör vapnen märkbart tystare i skottljudet än konventionella PCP på 200+ Bar. Nere på 10 joule så är LGV utomordentligt tyst och denna goda egenskap är inte heller mycket sämre på 16 joule.

Som man ser här så finns det alltså tunga styrande faktorer till respektive vapenval. Har man inte möjlighet till ljuddämpare så är Discovery synnerligen högljudd om den går på över 10 joule. Detta slipper man hos Walther men i gengäld så har denna relativt blygsamma prestanda bortom 16 joule.

Så långt de tekniska skillnaderna mellan konceptet PCP och fjädervapen, men resten då?

Jo, finish, passning och övergripande känsla av kvalité är kanske inte direkt enastående på Walther men ändå ljusår bättre än Discovery där det sannerligen är tydligt att man har valt att spara in på just detta. Funktionellt sett så är det naturligtvis inga problem med Crosmans vapen men hela konstruktionen är ganska "amerikanskt" sammansatt. Så inte Walther, här gäller den tyska skolan. Dock inget överdåd utan jämförbart med Diana, HW och liknande. Alltså inte samma klass som Theoben och Air Arms men ändå fullt acceptabelt.

 Rent fysiskt så är skillnaderna desto större, LGV väger som en afrikastudsare (4200 gram) och nästan ett och ett halvt kilo tyngre än Discovery, som närmast framstår som smäcker vid en jämförelse. Crosman har valt en liten (135 cc) lufttub vilket bidrar till vapnets slanka utseende. Nackdelen är självfallet sparsamt med skott på fyllningen, ca 15 st om vapnet ger 35 joule. Skott på fyllningen är av naturliga skäl inget som man behöver fundera på när det gäller fjädervapen, där kan man räkna med precis samma prestanda skott för skott igenom hela sessionen.

En fördel som båda vapnen har gemensamt är dock att de är färdiga att använda direkt ifrån fabrik. De är båda utrustade med bra öppna riktmedel och Walthern behöver inte heller någon tuning för att bli njutbar, något som är fallet med de flesta andra fjädervapen på marknaden. 

Vilket hade jag själv valt?

Jag har sedan länge lämnat fjädervapen bakom mig. Visst, det finns riktigt bra fjädervapen på marknaden som jag lätt hade kunnat tänka mig att äga; som nya - Diana 54/56, LGV/LGU, TX-serien, HW30S etc, liksom vapen som nu har utgått ur produktion; Beeman C1, BSA Supersport (UK), Webley & Scott Omega, AA PE samt den ikoniska Feinwerkbau Sport. Dock så kan ett bra PCP leverera allt som dessa vapen förmår (utom då naturligtvis fjädevapenkänslan) på ett smidigare, bekvämare och mycket effektivare sätt.

Kör man ett vapen på hög effekt (över 10J) så har PCP styrkan i skjutbarheten och en överlägset hög anslagsenergi. Detta är ju en etablerad "sanning" sedan länge. Vad många däremot inte tänker på är hur bekvämt det är även med PCP på låg effekt. De största problemen med PCP (ständig luftfyllning, hög skottljudsnivå) försvinner då och istället så har man en underbart hög skjutbarhet och dito praktisk precision.

I skenet av detta så hade jag gått på PCP varje gång valet finns mellan dessa två olika drivlinor. Självklart så avspeglar sig också detta i min privata vapengarderob där det finns 3 PCP men bara 1 fjädervapen.

Här är lite länkar från VarmintAir om just Discoveryn "i fält", precis som LGV en av marknadens mest underskattade och prisvärda vapen:

http://varmintair.typepad.com/varmintairs_blog/2012/06/the-benjamin-discovery-pcp-isnt-expensive-but-the-hunting-fun-i-have-with-this-gun-is-priceless.html

http://varmintair.typepad.com/varmintairs_blog/2012/06/benjamin-discovery-22-just-getting-back-to-basics-and-a-reminder-of-my-original-benjamin-pump-from-b.html