Årets sista tävling

Då har tiden alltså slutligen närmat sig årets sista tävling, i Onsala arrangerad av Onsala LGK. Precis som traditionen bjuder så kommer det därför en väderprognos nu några dagar innan. Tävlingen går för övrigt av stapeln lördagen den 13:de september. 

Tyvärr, ni läste helt rätt - en lördag igen!

Jag vet att det finns många människor som även jobbar på söndagar men det är avsevärt fler människor inom såväl vård som handel vilka jobbar på lördagar. Jag har tjatat om detta i åratal så den här gången så tar jag det kortfattat.

Vill man ha så många deltagare som möjligt så måste man sänka trösklarna till tävlingarna.

Så enkelt är det, tyvärr så finns det inga genvägar. Allt handlar om tillgänglighet. En tävling måste ha största möjliga tillgänglighet för att vara attraktiv. Klarar man inte detta, ja då kommer bara de mest hängivna till tävlingarna.

För att nå största bästa tillgänglighet och minska trösklarna så mycket som möjligt så är rätt val av veckodag helt avgörande. Det kvittar hur genomtänkta klasser man har eller hur bra man har ordnat alla praktiska faciliteter - kan folk inte komma för att de arbetar så kommer de inte - så enkelt är det.

Nu över till något betydligt trevligare och för en gångs skull så är detta väderrapporten:

SMHI  - "Sol från molnfri himmel, ca 20 grader varmt och 5 mps vind"

YR  - "Lätt molnighet, ca 21 grader varmt och 3 mps vind"

Acccuweather  - "Uppklarnande väder, lätta moln, ca 20 grader varmt och 4-5 mps vind"

Riktigt strålande höstväder med andra ord. För de som till äventyrs inte har besökt Onsala så är denna klubb känd för välordnade arrangemang och mycket god stämning. Själva tävlingen har tidigare ägt rum i en kohage i närheten av klubbens skjutbana och är känd för att bli hårt utsatt för vind de dagar då tävlingarna äger rum på blåsiga dagar.

En inbjudan med anmälningsformulär kan återfinnas på nedanstående länk.

Länk: http://www.onsalaskytte.se/ftsverige/docs/Onsala_FT_2014-09-13.pdf

Väl mött allesammans!

Höstmorgon!

  En frisk lite kylig luft, klockan är strax innan 9 på lördagens morgon..

För en gångs skull så passade jag på att besöka banan i tidig gryning. Detta eftersom dagen i övrigt var totalt inrutad med diverse sociala åtaganden. Dock så - ett par timmar i arla morgonstund var bara mina och vad finns det för bättre sak att göra med dessa än att besöka skjutbanan? I synnerhet då vädret var otroligt fint. Nästan helt vindstilla, lagom varmt och en sådan där klar och frisk, ren, luft som man bara möter på tidiga höstmorgonar precis i gryningen då dimmorna lättar ifrån fälten.

  Tack vare NO Limit så kan man enkelt ta av siktet för transporten till banan

Dagen till ära valde jag min FX Airguns Elite. En del har då och då hört av sig och undrat varför jag inte skjuter mera med den utan envisas med att ha min förhållandevis simpla Crosman som naturligt förstahandsval när skytte ska bedrivas. Detta beror på intet sätt att jag ringaktar eller inte trivs med Elite utan en stor del av anledningen är helt enkelt att vår skjutbana bara är 50 meter lång. Som ni säkert förstår, inte minst av dagens inlägg, så kräver ett vapen som Elite betydligt större ytor för att komma till sin rätt. Att skjuta med den bössan på 50 meter är ungefär som att skjuta med Challengern på halva sträckan. Dessutom så är Elite betydligt mindre känslig för vind och nederbörd på 50 meter än vad Challengern är på sina motsvarande 25 meter.

  Snart så..

Själva skyttet är inte så avancerat, man håller rakt på och det mest spännande som kan inträffa är om träffbilden inte är en enhålsgrupp utan bara består av två små grupper tätt, tätt inpå varann. Jämför med 40 meter så har jag bara 6 klick upp till rakt på vid 50 meter - eller omvänt, om jag ställer bössan rakt på vid 50 meter så går jag en mildot ner så ligger jag rakt på i princip hela vägen ifrån 10-55 meter. Kaliber 25 med JSB King mellan 920-935 fps är helt enkelt otroligt fackskjutande.

  NO Limit är absolut pålitligt repetativa och håller zero trots att man tar av och på dem.

Andra tankar som slår en när man sitter och skjuter är varför man överhuvudtaget skulle slösa en licens på motsvarande vapen med kaliber 22. Jag har haft några PCP med kaliber 25 och full effekt (ex. Lonestar, Elite) och jag har även haft motsvarande med kaliber 22 (ex. Royale, FX2000), alla ytterst välskjutande i sin kaliberklass men jämfört med kaliber 25 så är det min bestämnda erfarenhet att kaliber 22 inte har något som helst att hämta.

  Med 250 Bar så kan man skjuta en stund

Visst, kaliber 25 drar mer luft och har dyrare ammunition men den skillnaden är trots allt tämligen marginell och i synnerhet så om man jämför med vad man får ut av mellanskillnaden.

"Once loaded and ready, the 25 have both the supreme accuracy and a huge power to tap in order to reach out and touch everything below 25 lbs and within 100 yards with authority - it will just nail it on the spot, as simple as that."

- Jim Chapman, American Airgunhunter (om .25 Royale)

På ett sätt så kan man ibland sitta och skratta lite för sig själv när man skjuter. Projektilbanan och den praktiska precisionen är så totalt annorlunda att man häpnar jämfört med min vanliga 10J/177. I synnerhet så under ogynnsamma yttre omständigheter som väder och vind.

  Kvarttumsdiaboler är stora och här är en skara uppradade, redo att skjutas...

Efter att ha satt ihop vapnet med sikte, placerat ut måltavlor och laddat upp så började jag att skjuta på 50 meter med lite olika förstoringsgrader. För skoj så prövade jag att skjuta en tavla med maximalt (X 15) förstoring men resultatet blev märkbart sämre än med min vanliga förstoring (x 9) så jag skruvade snabbt tillbaka nedåt igen.

  Kolla storleken på transferporten..

Jag sköt en 5-skotts inskjutningstavla på det "nya" avståndet (50 meter) då siktet tidigare var ställt på 40 meter och detta gick helt utmärkt. Därefter blev det en 10-skottstavla på 50 meter och slutligen en 25-skottstavla på samma avstånd. Resultatet blev väl ungefär vad jag förväntade mig och detta då levererat på ett totalt odramatiskt sett. Elite skjuter förhållandevis tyst, man har visserligen ett mycket dovt och påtagligt kvävt "boff" vid själva avfyrningen liksom ett synnerligen påtagligt sus när kvarttumsdiaboeln ilar igenom lufthavet. Själva anslaget dämpas effektivt av sandvallen men stora mängder sand skvätter upp och bara efter 4-5 skott så har man ett hål stort som en tennisboll i sanden utav den rena kraften ifrån anslaget av de stora diabolerna.

  Nu så..

Bortsett ifrån detta så har även vapnet en påtaglig rekyl, till skillnad ifrån klenare vapen med kaliber 22 och runt 45 joule. De tyngre diabolerna och den betydligt större kraften gör sig tydligt märkbara igenom en lätt men mjuk rörelse i vapnet vid avfyrningen. Detta är inget som stör egentligen utan som bara närmast på ett subtilt sätt förstärker känslan av ren, rå kraft.

  Banan, sedd ifrån 45 meter och upp mot paviljongen..

Det är med andra ord inte svårt att förstå hur kaliber 25 på så kort tid snabbt har kommit att dominera ibland långhållsjägarna på platser som USAs ökenstater eller stäppområden där pålitlig praktisk precision, lång räckvidd och god skotteffekt är de mest önskade egenskaperna. Få andra vapen torde vara mera lämpade för att fälla förhållandevis stora mål på avstånd mellan 80-120 meter än FX kollektion av vapen i kvartstumskalibern.

  Inskjutningstavlan på 50 meter, 5 skott - 6 klick upp ifrån 40 meter

När jag hade förbrukat ungefär halva min fyllning på diverse papptavlor så gick jag över till att massera olika spinners på varierande avstånd. Det enda mål jag skonade var Gamofällmålet eftersom jag av erfarenhet vet att ett sådant lite inte tål speciellt många träffar innan fälltungan är bakåtböjd eller försedd med en massa konkava kratrar. Spinners är alltid kul, de snurrar som besatta och man hinnar ladda om i god tid innan de slutar rotera mellan träffarna.

  Notera hålet i sanden bakom dessa fem skott..

Efter denna session så var det dags att bege sig hem igen, till en verklighet av arbetsdag hos bostadsrättsföreningen liksom en kräftskiva på kvällen. Dagen därpå skulle bestå av trädgårdsarbete, familjedag på Bondens Dagar samt veckohandling mm. Inte så många andra möjligheter till varken skytte eller arbete med bloggen med andra ord. 

  Sedan 10 skott i rask takt över dessa 50 meter

Som ni säkert kan förstå av dagens redogörelse så finns det inte så mycket utmaning med att skjuta Elite på den här korta banan. Man träffar rätt mycket där man siktar och de valbara avstånden som känns meningsfulla att använda är bara 40 och 50 meter. Med Challengern däremot så skjuter jag oftast 30 meter men jag kan också utmana både mig själv och vapnet igenom att skjuta såväl 35, 40 och 45 meter om jag så önskar. Att exempelvis skjuta 45 meter med 10J/177 är en veritabel utmaning som saknar motsvarighet för Elite på en såpass kort bana.

  Utsikten mot mål på 50 meter avstånd och med 9 gångers förstoring.

Lite grovt räknat så har Elite en förmåga som är ungefär dubbelt så god i avstånd räknat som Challengern. Det är alltså ungefär lika svårt att skjuta Challenger på 20 meter som Elite på 40 meter osv. Egentligen så borde man alltså ha en 100 metersbana för Elite för att kunna få samma utmaning i skyttet som Challengern kan ge vid 50 meter. Man kan med andra ord säga att banan är ungefär 20-30 meter för kort jämfört med vad som borde vara optimalt för det här vapnet.

  Utfallen - 25 skott i följd över 50 meter

Avslutningsvis. Har ni inte prövat att skjuta ett PCP med kaliber 25 och full effekt så gör det! Om inte annat för att få perspektiv på saker. Ett varningens ord är dock att man lätt blir "fast" och böjar fundera över närliggande kalibrars existens. Visst, tävlar man (i den snart utdöende) klassen 45J i Field Target så är kaliber 22 ett bra val men om man nu inte gör det så är, som sagt, ett val av kaliber 22 före kaliber 25 för mig totalt obegripligt. 

Kaliber 25 ger helt enkelt så otroligt mycket mera..

Lirare i lingonserien?

Igår så fick jag frågan om varför jag är mera positiv till Crosman när jag alltid är så negativ till Hatsan. Båda dessa varumärken anses ju vara ungefär likvärdiga, relativt billiga vapen (på ont och gott) som saluförs av samma agentur och som därtill förefaller vara riktade till ungefär samma målgrupp.

Så, var finns skillnaden?

Om vi börjar med själva företagen så är Crosman luftvapen. Just luftvapen (här inkluderar jag BB-guns och Co2-vapen likväl) har alltid varit Crosmans rena kärnverksamhet. Visserligen så har man även tillverkat en del andra prylar igenom åren (paintball, airsoft, bågskytte etc) men luftvapen har ändå alltid varit huvudverksamheten. Hatsan däremot är en krutvapentillverkare som igenom tillfälligheter kom över en färdig luftvapendesign (Axsor-konceptet från gamla Webley & Scott) och som beslutade sig för att slå mynt av detta. Man saknar alltså helt luftvapenkulturen i huset, vilket Crosman har haft sedan starten 1923.

Dessa bakgrunder präglar naturligtvis respektive verksamhet. Hatsan är ett ungt (grundat 1976) företag med 95% av produktionen på export och med sitt största fokus mot sin kärnversamhet - hagelgevär. Crosman är ett gammalt företag med största försäljningen på hemmamarknaden med fokus på luftvapen och den amerikanska bilden av luftvapen. Det är en bild som till stor del bygger på barn & ungdomar, låga priser, tradition, användarglädje och konventionella amerikanska värderingar.

Det Crosman har gjort under senare år är att man har flyttat över en del fokus mot äldre luftentusiaster, något som exempelvis argaste konkurrenten Daisy inte har valt att göra. Här har man valt två vägar, dels vill man tillverka prisvärda inhemska PCP för att stjäla marknad ifrån dyrare importvapen (Marauder-serien, Disco-serien etc) och dels vill man tillverka modulära vapen för de som gillar att meka och modifiera sina vapen (22XX-serien). Man vill komplettera och bredda sitt sortiment för att succesivt komma bort ifrån "Daisyvapen" som mod 760 mfl vilka ger sämre marginaler och som reducerar varumärkesvärdet.

Deras produkter blir förvisso dyrare men då den nya kundgruppen är mera köpstark och med andra referensramar när det handlar om kostnadbilden, man jämför mot Euro-vapen, så anser dessa ändå Crosmans nya och mer påkostade vapen som prisvärda eller till och med billiga. 

Hatsan å sin sida säljer i princip vad som helst som ger pengar och luftvapen är bara en liten (om än växande) bisyssla i verksamheten. Man kan nog säga att Hatsan är ett företag i ungefär samma linje som Gamo eller Evanix där Crosman lägger större vikt vid långsiktighet snarare än expansion.

Tittar vi sedan på vapnen så har Crosman satsat på stabila modulära plattformar som till stor del är skapade av entusiaster för entusiaster och man har valt en mycket tidlös och traditionell design. Enkla konstruktioner som ägaren själv förväntas kunna underhålla och vid önskemål också modifiera. Hatsan sköter sitt sortiment lite mera med vänster hand och hoppas att reklamen om produkterna, snarare än produkterna själva, ska locka till köp. Man har en generös användning av (billiga) syntetmaterial och häftiga namn på många detaljer samt en krigsvapendesign som man ska hoppas tilltala de kunder som egentligen vill ha ett krutvapen men som ändå måste "nöja" sig med ett luftgevär.

Tekniskt sett så är vapnen också byggda runt lite olika grundfilosofier. Crosmans vapen är ofta välskjutande, inte minst med LW eller GM pipor, avtryckarsystemen är vettiga och vapnen är överlag genomtänkta skapelser. Det som ofta är mindre bra är finish och passning. Hatsans vapen är överlag ett steg billigare byggda, på alla plan. Visst kan även ett Hatsan skjuta bra, i synnerhet med LW-pipa, men precis allting är påfallande billigt byggt - tyvärr också vitala delar som avtryckarsystem, ventilmekanismer osv. Om en märkespipa är bra att ha på Crosman, så är den snarare nödvändig på en Hatsan, typ.

Slutligen så lider båda vapnen av prissättningen. Båda dessa fabrikat är riktigt dyra i Sverige. Hatsan är iögonfallande dyra med tanke på att de tillverkas inom EU och är byggda för att vara billigare överlag. Crosmans priser tar (förutom importören) också stryk ifrån växelkurser samt tullavgifter från USA. Inte heller blir saken bättre av att etablerade varumärkestillverkare (FX Airguns, Air Arms) har riktigt billiga men ändå otroligt prisvärda basmodeller i sina sortiment som inte är mycket dyrare. Då främst modeller som S400 och Typhoon-serien. Dessa vapen är som regel betydligt smartare val än både Crosman och Hatsan här i Sverige.

Vill man ändå ha exempelvis en Crosman så får man motivera prisbilden med att man uppskattar de speciella finesser som fabrikatet är ensamma om att erbjuda, exempelvis Dual Fuel med lågt systemtryck som ger mängder med skott på fyllningen och en påfallande låg skottljudsnivå. Är inte sådana egenskaper viktiga så är varken Hatsan eller Crosman speciellt genomtänkta val jämfört med FX/AA - såvida de inte kan privatimporteras till betydligt lägre priser.

Favoritfjäder?

Whiscombre - luftvärldens motsvarighet till bilarnas Duesenberg...

En av dagarna tidigare i veckan så fick jag frågan om vilket fjäderluftgevär som jag skulle vilja äga. En följdfråga var också varför jag inte skriver så mycket om fjädervapen på Airpang. Sålunda så kommer dagens inlägg att behandla just detta - fjädervapen.

Jag har till stor del lämnat fjädervapen bakom mig på grund av de allt bättre och smidigare PCP som finns på marknaden numera, detta trots att jag faktiskt uteslutande har skjutit fjäder under en lägre tid av min "karriär" än vad jag har skjutit PCP. Man kan nog med fog påstå att jag känner mig "mätt" med alla de olika aspekter som fjädervapen kan erbjuda, på gott och ont.

Som jag ser saken så är de största nackdelarna med fjädervapen att de tyvärr dels är svåra att skjuta bra med och att de dels tenderar till att vara stora och tunga, i synnerhet så i relation till deras (jämfört med PCP) måttliga effekt. Därtill så är de inte sällan arbetskrävande att spänna med en stor och yvig rörelse inför vartenda skott.

I detta perspektiv så är PCP betydligt smidigare, man tar bara med bössan och ett antal skott så kan man skjuta utan att behöva fundera på om det var skytten eller vapnet som missade. Likaså som man inte behöver göra avbrott i skyttet hela tiden för att spänna upp mekanismen. Dessa skillnader ökar sedan i takt med att effekten hos vapnen stiger. Ska man däremot undvika dessa nackdelar, främst då svårskjutenheten, så får man satsa på ett semi-rekyfritt luftvapen, något som det tyvärr inte finns så många utav på marknaden. Gemensamt för dessa är dessutom att de tenderar till att vara ännu större och tyngre än sina stumt kostruerade motsvarigheter.

Mest känt och populärast torde Feinwerkbaus 300-serie vara. Detta är ett mycket kompetent vapen som förutom semi-rekylfriheten dessutom har en kort anspänningsrörelse, tack vare sidospännarmekanismen, samt ett riktigt bra avtryck och dito vapenpipa. Effektmässigt sett så ligger det rakt på vår licensfria gräns. De nackdelar som jag ser med den här modellserien är främst hög vikt, klunsigt format samt att mekanismen sitter halvlös i stocken för att kunna röra sig och därmed absorbera rekylen. Bortsett ifrån detta så har modellen det mesta och ligger nära min vision om ett fjädervapen som jag kunde tänka mig att äga.

Vill man ha mer effekt så finns motsvarande koncept hos Diana 54 & 56 som fungerar på samma sätt, med samma nackdelar i fråga om format/vikt och "lös" mekanism. Effekten är givetvis betydligt högre men avtryckarsystemet simplare och utan en matchpipa på samma nivå som FWB, även om den duger för de flesta skyttars behov. För stationärt skytte där effekt och räckvidd är centrala så blir dessa modeller rätt men som allroundvapen så hade jag unvikt dem. Detta trots att jag i grunden gillar Dianas charmiga stora sidospännare.

En annan lösning om man önskar ett rekylfritt fjädervapen är att titta på de få "äkta" sådan som finns. Alltså fjädervapen som igenom konstruktionen hos sin mekanik snarare än mekanikens upphängning är rekylfria. Fördelarna med dessa är att mekaniken är fast samtidigt som vapnets tillbehör (främst kikarsiktet) också skyddas ifrån rekylen. Det är alltså inte bara skytten som isoleras ifrån densamma.

Istället för att hänga upp en rekylerande mekanism i en "släde" inuti stocken så har dessa "äkta" rekyfria vapen en utbalanserad mekanik som igenom sin uppbyggnad balanserar bort rekylen och "nollar" massakrafterna som fjädervapnet genererar. I allmänhet så fungerar detta på så sätt att man har två pistonger som synkront rör sig mot eller från varann varvid rekylkrafterna neutraliseras. Nackdelen med dessa konstruktioner är att mekaniken blir mera komplex och vapnen därmed betydligt svårare att serva/reparera. Mest kända torde GISS-systemet från Dianas gamla matchvapen vara, liksom Wiscombes magnifika skapelser.

Det är nog här jag hade trivts bäst i fråga om fjäderluftgevär numera, bortskämd av PCP som man har blivit. En av mina favoritvapen är Dianas underbara lilla 72, ett fantastiskt vapen för precisionsplinking eller minisniping/tavelskytte hemmavid på mindre ytor eller inomhus. Här finns en kort presentation av detta lilla guldkorn:

http://airpang.bloggplatsen.se/2010/11/27/4025829-sma-och-sota/

Whiscombre däremot, är ungefär lika sällsynta som hönständer, och numera närmast värda sin egen vikt i guld. Jag har haft förmånen att skjuta med ett sådant vapen en enda gång (hittills) och det var en synnerligen minnesvärld upplevelse. Vapnet ägs av en entusiast i Norge och jag vill minnas att han, på den tiden (runt milleniumskiftet), betalade £1500 + diverse extrautrustning. Ett rent klipp idag med facit i hand. Den senaste Whiscombre som jag såg säljas i England såldes för £3000 (!) och i USA så anger man $8-10.000 för en dylik. Totalt så tillverkades det bara 416 st kompletta vapen.

Smidig som ett bilbatteri, med passning och finish som en Rolex och en stock, visuellt sett inte helt olik instrumentbrädan hos en Rolls-Royce, av enastående fransk valnöt så gör en Wiscombre djupa intryck på alla och envar bara igenom sin blotta uppenbarelse. När man sedan sätter bössan i ett skjutstöd och placerar en stående tiokrona på kikarsiktes toppratt samtidigt som man skjuter av en 16 gn .22 JSB med 938 fps och myntet står kvar - då brukar de flesta häpna! Det är bara Wiscombres fjäderluftgevär som jag har upplevt detta hos.

Magnifika pjäser men med ett så ringa antal och med en såpass häftig prislapp att de aldrig kommer att vara aktuella som fjädervapen för min egen del. Ska jag nu slutigen knyta ihop säcken så hade nog Diana 72 eller FWB 300 Junior legat mig närmast som tänkbar inköp för den händelse att jag av någon anledning skulle införskaffa ett fjädervapen ännu en gång. Vi får väl se vad framtiden bär med sig..

Mervärden...

Idag så har de allra flesta PCP en utsökt praktisk precision, i de flesta fall till och med betydligt bättre än vad de allra flesta skyttar kan förmå att utnyttja. Samma sak gäller även med driftsäkerheten, så länge ägaren låter bli att modifiera (oftast fultrimma) eller själv "serva" sitt vapen på ett mindre framgångsrikt sätt. Våra vapen är alltså både bra och pålitliga och detta gör att den tillverkare som vill stå ut ifrån mängden på något sätt måste kunna erbjuda ett mervärde. Dessutom helst ett helt unikt eller nytt sådant. 

I takt med att allt billigare och enklare vapen dyker upp ifrån tidigare oetablerade varumärken för PCP, jag tänker då exempelvis på Walther R8 och Gamo Coyote mfl, som direkt konkurrerar med priset och det faktum att det är nya och spännande modeller, så måste etablerade tillverkare på något sätt svara upp. Man måste alltså leverera mervärden.

Även basala, för att inte säga simpla, budgetvapen av idag klarar normalt sett enkla krav på vettig precision och driftsäkerhet. Så vill man att kunden ska öppna plånboken för ytterligare lite pengar så krävs det också att man som tillverkare även kan leverera något mera och ännu bättre om det dessutom är något som är billigt att skapa samt därtill värdefullt för kunden. Den större konkurransen gör det alltså möjligt för oss kunder att söka och efterfråga små detaljer som tillverkarna skapar åt oss för att vi ska välja just deras produkter.

Vad är då mervärden?

Ett paradexempel är shrouden. En shroud är billig för tillverkaren samtidigt som den ger en konkret fördel för kunden, i vissa fall så kan den faktiskt vara totalt köpavgörande. Alla som har testat ett PCP på full effekt med kort pipa och eller grov kaliber vet skillnaden och inser värdet av en riktigt bra shroud. Skillnaden kan många gånger vara himmelsvid. Det är med andra ord ingen slump att de flesta tillverkare idag erbjuder shrouds endera som tillval eller som standard för några eller de flesta modeller i sina sortiment. Andra exempel kan vara mer påkostade utföranden (stockar med gummifinish eller 3D-mönster) eller små detaljer och finesser (fartomställare, manometer).

Vad tillverkaren i det längsta försöker undvika är märkeskomponenter ifrån varumärkesstarka underleverantörer.

Det finns också två goda skäl till detta. Dels så kostar dessa komponenter (stockar från Minelli, pipor från LW, flasktuber från Luxfer etc) rejält med pengar, vilket måste tas ut mot kund. Det gör vapnen svårare att sälja och ett högre pris på vapnen ställer också ett högre krav på vapnet i sin helhet. Toleransen mot oönskade avvikelser minskar, även på detaljer som inte underleverantören levererar (ex finish på blånering, passning på vapnet etc). Sedan så minskar även lönsamheten på vapnen. I den bästa av världar så vill ju tillverkaren framställa vapnet så billigt som möjligt men samtidigt kunna sälja det så dyrt som det bara går. Detta försvåras om underleverantörens komponenter är för dyrbara att köpa in eftersom vinstmarginalen sjunker drastiskt. 

Nästa bekymmer är att man kommer att ha precis samma komponenter som alla andra tillverkare och man reducerar därmed sitt eget varumärke till endast en slags sammansättningsverksamhet. Förutom att alla kör med "samma grejer" så blir man också mera utsatt, skulle underleverantören få brist eller problem med kvalitén så drabbas man direkt.

Som säkert förstår så gäller det att lösa ekvationen igenom att dels erbjuda mervärden som kostar så lite som möjligt och samtidigt bygga upp egna subvarumärken för egenproducerade detaljer så att man blir så oberoende som möjligt av de leverantörer som också andra aktörer utnyttjar. Då får man både unika produkter som man kan ta bra betalt för samtidigt som man har kontroll över tillgången på alla komponenter själv.

Någon som förstod detta tidigt och som verkligen har maximerat möjligheterna här är givetvis FX Airguns. Där försöker man tillverka så mycket som möjligt lokalt, av egna små underleverantörer i närområdet. Likaså har man utvecklat även mer avancerade komponenter (tryckkärl, pipor) som är unika för just sin egen verksamhet. En del har dessutom fått rena egennamn just för att understryka sin unika status med tillhörande fördelsegenskaper ("SmoothTwist" etc). 

I framtiden så kommer vi sannolikt att se ännu fler exempel på samma tankesätt. Modulära konstruktioner, egenuppfunna nyckelkomponenter och ett fokus ifrån tillverkaren bort ifrån saker som är dyra att köpa in och som har en begränsad tillgång (ex valnötsstockar). Likaså tror jag att ju fler "kända" aktörer som ger sig in i lågprismarknaden (Walther, Gamo) desto svårare får utpräglade lågprisvarumärken (typ Hatsan) att klara sig, i alla fall på den förhållandevis köpstarka marknaden i Europa. I USA däremot, där kan det ofta vara enklare att få upp bra volymer men där möts man i gengäld av inhemska konkurrenter med samma prisbild.

Varumärkesstarkare tillverkare (BSA, Air Arms etc) kommer troligtvis att försöka blir mer modulära och samtidigt försöka bygga bort sitt beroende av unika underleverantörer med nyckelkomponenter av premiumtyp. Det har ju varit en fantastisk utveckling de senaste 15 åren ifrån en handfull olika vapen till en handfull olika tillverkare med totalt hundratals olika modeller och versioner på marknanden. Framtiden kommer att bli mycket spännande att följa.