Anspråkslöst roligt !

  Crosman 2240 ger mycket skjutglädje för lite pengar...

Idag så blev det äntligen dags att pröva det senaste nyförvärvet, vår Crosman 2240. Erik passade också på att testa det nya spinnersmålet som vi köpte ifrån Hurricane för ett par veckor sedan. Allting förlöpte till största förnöjsamhet och framöver står nu ett lasersikte och en HiPac på agendan, liksom en stock så att vapnet också kan användas som minikarbin.

  Stoegers nya spinnersmål från Hurricane.

Förutom spinnersmålet så passade vi även på att provskjuta pistolen på såväl en lastpall som en kvarglömd glasflaska. I lastpallen så kunde man skjuta in diabolen i hela dess längd och glasflaskan fick ett hål rakt igenom, till Eriks stora glädje. Den tekniska egenprecisionen kändes helt okej men vi noterade båda att pistolen smäller en hel del.

  Efter ca 25 skott så var pistolen slut på Co2 men det var kul så länge det varade..

Själva fallmålet fungerade helt till belåtenhet. Det var gediget utan att vara klunsigt tungt, kvalitén kändes övertygande. Bra svetsar och raka paddlar i relation till svängarmarna, något som minsann inte är självklar för spinners i budgetklassen. Målet var lätt att ställa upp och stod stadigt trots sin måttliga vikt. Ett bra köp.

Fyllnipplar

  En mycket trevlig och praktisk nippel..

Använder man ett PCP så är det också ofrånkomligt att man måste ha någon form av fyllningsnippel för att förbinda fyllkällans slang till vapnet. I de allra flesta fall så följer en fyllnippel med själva vapnet och denna skruvas då fast i slangens ända. En nackdel är emellertid att olika vapen också tenderar till att ha helt olika nipplar och detta i kombination med att man skruvar fast nipplarna gör det till en lite bökig procedur att byta nippel när man ska fylla olika vapen.

För att förenkla tillvaron i takt med att allt fler entusiaster anskaffar fler olika PCP så har snabbkopplingar mellan fyllkällans slang och de olika nipplarna blivit mer och mer populära. Den absolut vanligaste typen där är den så kallade Fosterkopplingen.

På försättsbilden för dagens inlägg så ser vi en helt ny och genialiskt smart fyllnippel till vapen från FX Airguns - en fyllnippel som INTE skruvas utan som har en ingjuten hane av Foster-typ!

Detta är en helt perfekt lösning om man exempelvis äger en bössa i Typhoon/Cyclone/FX2000-serien och samtidigt också har ett gevär i Royale/Indy/Bobcat-serien. Vanligtvis så har man ju Foster (hona) på slangen och sedan så kör man endera denna direkt in i vapnet (Royale etc) eller så använder man den nya nippeln inklickad emellan (för Typhoon etc). En mycket smidig lösning! Det är ju som bekant så att ju färre skarvar man har i en ledning, desto mindre är risken för läckor och andra problem.

Min egen fromma förhoppning är dock att alla tillverkare på sikt helt går över till Fosterkopplingar överlag så att man slipper de mer ålderdomliga O-ringsnipplarna som diverse PCP producenter har använt de senaste decenniet. En gemensam standard är alltid till gagn för alla.

I avdelningen idiotiska lösningar (läs, brittiska sådana) så vill jag särskilt framhålla BSA. Generellt sett så använder BSA samma typ av O-ringsnippel som FX Typhoon - men betydligt smalare. Så långt inget konstigt, många tillverkare har ju sin egen unika formgivning. Vad som är mera udda är att BSA har två olika längder på en i övrigt identisk fyllnippel! Om man till exempel har en BSA Ultra så kan man inte använda dess nippel till att fylla en R10 ty då är den för kort. Sålunda så måste man, om man saknar snabbkopplingar emellan, skruva av och på två olika men snarlika nipplar för att fylla dessa båda vapen.

Andra tillverkare ifrån ö-riket har helt andra besynnerliga lösningar. Visserligen så har Air Arms två olika generationer av fyllnipplar på sina vapen men priset för den bökigaste lösning är ändå Theobens uråldriga förfarande på Rapid-serien. Där måste man skruva loss tuben och sedan skruva på en separat nippel på själva tuben innan man kan fylla densamma. Därefter ska nippeln demonteras och flaskan återmonteras. Idag är detta ett väldigt tidskrävande och bökigt sätt men på den tiden då Rapid kom (tidigt 1990-tal) så var dessa lösningar faktiskt inte helt ovanliga.

Tack och lov för att utvecklingen har gått framåt.

Förbud eller valfrihet?

På forumet så kan man även fortsättningsvis läsa att debatten mellan huruvida klassen 45J ska fortgå eller inte fortsätter. Själv tycker jag att den börjar bli en smula märklig. Nu förefaller den ha fastnat i ett resonemang om huruvida en "elitgrupp" vill "förbjuda" den här klassen eller inte.

Då förespråkarna till en klass för 45J uppenbarligen talar sig varma för valfrihet så hoppas jag också att de respekterar att klubbarna själva avgör vilka klasser man vill bjuda in till? 

Vill en klubb inte bjuda in till en klass på 45J i sin tävling så måste ju även detta vara valfritt, liksom deltagarens personliga beslut att delta eller inte. 

Vad som sedan sker är att arrangörsgruppen, som har kontakt med förbundet, i frågan om vilka klasser som ska ingår i tävlingsformen, sannolikt kommer att sätta sig ner och hantera frågan i god demokratisk anda igenom att rösta om saken inför nästa säsong - precis som inför vilket regelrelaterat beslut som helst.

Gången är ju som bekant sådan att de som är medlemmar i en SvSF-ansluten klubb har en rösträtt i sina egna årsmöten och utser en representant till arrangörsgruppen. Där påverkar den individuelle medlemmen frågan om vilken hållning som klubben ska ha till regelfrågor (som effektklasser). Sedan fattar arrangörsgruppen ett beslut i frågan. Detta är inte märkligare än något annat beslut vilket som helst som fattas i en demokratiskt styrd folkrörelsesport.

Det resultat som det sedan blir, det får vi alla ödmjukt acceptera.

Slutligen så vill jag lyfta på hatten för alla de som är engagerade i sporten och som presenterar det faktum att klassen 45J kommer att bli ifrågasatt på arrangörsgruppens möten i framtiden. Igenom att skapa den dialogen på forumet så är man ingalunda "bråkmakare", "separatister" eller liknande utan bara bra representanter för en växande hobby som på ett vettigt sätt informerar om att det kan komma en förändring framöver - i form av ett demokratiskt fattat beslut.

Detta måste ju vara betydligt bättre än att den stora massan (som inte bryr sig om att följa sina eventuella klubbars inre arbete) inte upptäcker eventuella förändringar innan dessa blir ett faktum. Att det sedan finns en "svans" av icke klubbanslutna som enbart bajsar ur sig åskter i brist på bättre sysselsättning och därvildlag endast bidrar till att sprida förvirring är bara att beklaga.

Vill man påverka? Gå med i en klubb och engagera er! Orkar inte? Då är frågan inte tillräcklig viktig för er för att eran åsikt förtjänas att tas på allvar. Hur sedan fristående klubbar gör, det är helt upp till dessa och deras egen inre angelägenhet. De är fristående och står då fria (som benämningen antyder) att utforma precis vilka tävlingar som helst på precis vilket sätt de än önskar.

Sedan så är det upp till oss alla att välja i valfrihetens namn till vilka tävlingar vi vill åka. Antingen SvSFs eller de fristående klubbarnas eller bådadelarna.

Valfrihet är härligt!

Så här i eftervalstider...

 
  Istället för att bli dasspapper...

Nu när valet har ägt rum och då vi har blivit dränkta i olika valbroschyrer som nu är tämligen värdelösa så gäller det att hitta på något vettigt med dessa. Grillen är ju inställd så behovet av tändpapper har därför minskat dramatiskt. Tyvärr så är papperskvalitén snarare åt det hållet som talar om friktion istället för absorbation så inte ens till toapper duger dessa.

Därför så var det en stor glädje när en god vän presenterade följande lösning på problemet med överflödigt valmaterial - måltavlor! Att öva på fristående skytte konsumerar stora mängder papper så varför inte spara in på de dyrbara färdigfabricerade måltavlorna till förmån för några improviserade dito?

Eftertankar i slutet av säsongen..

Field Target som fenomen kan man uppenbarligen diskutera hur länge som helst, något som inte minst är tydligt på vårt svenska luftvapenforum där debattens vågor alltid går höga. Hur har då säsongen varit 2014 och vilka lärdomar kan man dra inför den kommande säsongen?

Till att börja med så har deltagarantalet varit lågt men stabilt. De tävlande som gick med in förefaller också ha hängt med igenom hela säsongen. Däremot så saknar vi många ansikten ifrån tiden innan SvSF som har valt att lämna. Antalet nytillskott förefaller emellertid vara mycket sporadiska och tillväxttakten detta år är långsam. Det ska bli spännande att se hur många av de nya ansiktena som vi trots allt kommer att återse nästa säsong.

Trots det mediokra deltagarantalet så har tävlingarna som sådana kännetecknats av hög kvalité, i alla fall de tre tävlingar som jag själv har haft förmånen att besöka. Tyvärr så missade jag två tävlingar som jag tänkte delta i. En tävling krockade med en stor familjeangelägenhet och en som drabbades av regn (RM i Laxå). Trist, men inget som man råder över.

De gångna tävlingarna har arrangerats allt bättre, man börjar nu ta hänsyn till Troyervärde och sätter inte längre ut målen hipp som happ i skog och mark. Detta har dock tydliggjort problemen med de olika klassernas vitt skilda maximieffekter, allt ifrån licensfria 10 joule till de stora kanonerna på 45 joule. Just dessa sistnämnda har ju blivit allt mer omdiskuterade i takt med att säsongen förlöpte.

Förutom rena sakargument av typen att målen blir skrot så har allt fler - glädjande nog - kommit till insikt om att den här typen av vapen egentligen inte har så mycket med Field Target som sport att göra. Mot bakgrund av detta så faller också de flesta kreativa lösningarna på effektproblemet (spinners etc) sig platt.

Field Target ÄR helt enkelt inte hög effekt och spinners, Field Target är måttlig effekt och fallmål av plåt.

Mycket handlar alltså om känsla och deltagarnas egen subjektiva uppfattning om vad de egentligen pysslar med, eller vill pyssla med. För Field Targetfantasterna så är Field Target inte en skytteform liksom vilken som helst som kan förändras i takt med tycke och smak eller lokala förhållanden. För dessa entusiaster så är Field Target snarare en absolut tävlingsform och inget annat!

Man spelar alltså inte fotboll med händerna, ty då är det inte fotboll längre..

Sedan kan man tycka vad man vill om Field Target som skytteform och det finns mängder med saker i den skytteformen som jag själv inte uppskattar. Därmed så är det inte sagt att jag vill förändra dessa, eftersom det då inte hade varit Field Target längre. 

Visst, man kan diskutera klasser fram och tillbaka och att ha en klass för 10 joule ÄR en praktisk nödvändighet för att sporten överhuvudtaget ska kunna existera på ett vettigt sett i Sverige. Sett ifrån detta perspektiv så är 10 joule i mina ögon ett acceptablet avsteg ifrån den riktiga förlagan. Att däremot skjuta vapen med 45 joule är inte detsamma. 

Som så många andra kloka människor redan har konstaterat så kan man naturligtvis arrangera helt andra tävlingsformer eftersom det trots allt är kul också med effektstarkare vapen. Inget fel i detta - men blanda inte in det i Field Target. Det är då inte Field Target längre utan bara...något annat.

Själv gillar jag exempelvis Hunter Field Target men den tävlingsformen existerar ännu inte i Sverige. Därför får jag personligen ta konsekvenserna av detta och ta mina HFT-byggda vapen till Field Target för att göra det bästa av situationen då detta är det närmaste "min" sport som jag kan komma här på hemmaplan. 

Gör jag så så respekterar jag fortfarande grenen Field Target men jag kan ändå skjuta i den form jag själv vill. Samma sak gäller för Benchrest till vilket jag har min Elite. Där finns det förvisso tävlingar men alldeles för långt borta i nuläget. Till skillnad ifrån min Ultra och min Challenger så kan jag emellertid inte ta min Elite till Field Target utan då får jag helt enkelt gilla läget och acceptera att jag för närvarande inte kan tävla med den överhuvudtaget.

Gillar jag inte detta, då får jag starta något eget själv.

Onsalas hösttävling !

  Vinnarbilden

Så har då Onsalas sista tävling för året förlöpt och det hela blev en mycket trevlig tillställning med ovanligt god uppslutning samt acceptabelt bra väder, kanske inte lika bra väder som progonserna hade förutsagt men succesivt bättre ju längre dagen förlöpte. Morgonen däremot så rätt tveksam ut. I Ucklum, som ligger ca 10 mil norröver, så hällregnade det vid avfärd och blygrå moln låg över Onsalahalvön vid ankomsten. Sedan släppte det emellertid och vädret blev bara bättre och bättre. Huvudsaken var ju att vi fick upphåll hela dagen. Vinden var ifrån början lugn men ökade allteftersom.

Som vanligt så erbjöd Onsala LGK en välarrangerad tävling i naturskön miljö. De enda fadäserna var ett krånglande fallmål liksom närgångna kor och långsam resultatredovisning - i samtliga fall kända problem sedan tidigare tävlingar.

  En mycket naturskön miljö hos Onsala LGK

Totalt så bjöd tävlingen på 29 stycken startande, vilket nuförtiden måste betraktas som rejält många. Vi ska nu titta lite på utfallet i de olika klasserna, i fallande ordning efter antalet deltagare:

PCP 10J

Med 7 st deltagare så var detta den tätaste klassen med flest deltagare. Vinnaren noterade 26 poäng av 44 möjliga poäng. Anledningen till att man inte hade 45 poäng var att ett mål ströks. Själv förlorade jag en särskjutning om vinnarplatsen och hamnade på andra plats. Tredjepristagaren tog 25 poäng. Jag sköt min Challenger och medtävlarna om pallpriserna sköt Air Arms S400 MPR. I övrigt hade vi tre Typhooner och en Bobcat i klassen.

Fri klass 10J

Denna klass mönstrade in 6 deltagare och räknar ju poäng på ett lite annat sätt. Segraren fick 53 poäng, andrapristagaren 50 poäng och tredjepristagaren 44 poäng. Samtliga tre i topp sköt FWB-300, i övrigt PCP. Ett kul och udda inslag var en Hatsan Galatin med kaliber 25 (!).

PCP 16J

Vår internationella klass lockade också 6 stycken deltagare. För första gången så hade vi alltså fler deltagare i 16J PCP än hos PCP FP! Tänkvärt. Segraren sköt suveräna 42 poäng, på andra plats 40 poäng och tredje plats 39 poäng. Förutom en FX Royale FT på andra plats så sköt de fyra främsta platserna Steyr. Vi hade en Walther näst sist och ännu en Crosman Challenger sist. 

Fjäder 10J

Feinwerkbau 300-klassen (samtliga sköt detta fabrikat och modell) vanns på 33 poäng jämfört med andrapristagaren och tredjepristagarens 24 poäng. Totalt deltog 4 skyttar.

PCP FP

Gamla kungaklassen förde en tynande tillvaro men dominerades som vanligt av vapen från FX Airguns. Segraren erövrade 32 poäng före andrapristagaren med 29 poäng och tredjepristagaren på 26 poäng. De tre pallpriserna togs av FX Airguns Elite, FX Airguns Royale och slutligen en FX Airguns Cyclone. Även här 4 deltagare.

Fjädervapen 16J

Med blott tre tävlanden så var samtliga deltagare säkrade en pokal redan ifrån start. Att man ändå blev såpass många var på grund av att en tävlande deltog med en FWB-300 på 10J. Segraren sköt otroliga 38 poäng och stod därmed för tävlingens absolut bästa prestation, därtill men ett konventionellt fjädervapen i form av en HW97k. På andra plats hamnade FWB-300 med 22 poäng vilket delades med tredjepristagaren som också sköt HW97k.

Fjädervapen FP

En enda deltagare som sköt 21 poäng med en SAG 1000. Mer finns inte att säga om den mest meningslösa klassen. Första och sista plats blev det.

Junior

Två grabbar sköt 177 Typhoon, en fick 49 poäng och en 39 poäng.

  Daniel sköt bra med sina båda FWB-300

Sammanfattning

Klasserna för 10J drog totalt 25 startande, 16J lockade 9 startande och FP hade totalt 5 startande. Ifrån detta så kan man konstatera att 10J är våra absolut viktigaste klasser och att 16J förefaller växa. Det omvända gäller för FP och anledningen är att flera FP-skyttar nu sadlar om till 16J. Viktigt är emellertid att vårda de som skjuter 10J eftersom dessa kommer att utgöra sporten i framtiden när licenser till 16J kommer att bli allt svårare att få ut. Att bara betrakta 10J som en "instegsklass" vars enda berättiganden är att utgöra en intressestartare för 16J tror jag är utomordentligt fel. De tillståndsfria klasserna har utan tvekan ett stort egenvärde.

  Olika fallmål, det till vänster var svårt att observera i sin gråa kulör...

Mina egna reflektioner

Den här tävlingen var intressant på många sätt. Dels så körde alla 45 mål, vilket uppskattades av alla och envar. Det är en lagom mängd mål för att göra en tävling meningsfull för den som bara har ett vapen med samtidigt som man kan hinna med två vapen också om man disponerar sin tid väl. Dels så kan vi tydligt se hur populär klassen för 10J är numera. Nu gäller det att sänka trösklarna ytterligare för att etablera den här klassen ordentligt.

   Tävlingen avslutades med särskjutningar..

Ett sätt att göra detta är att vidta följande åtgärder för klassen 10J

* Göra som i HFT - rekylfria vapen i en klass och rekylerande i en annan (oavsett drivkälla)

* Sänka trösklarna - lägre startavgifter, inget krav på Skyttekort eller tävlingslicens

* Full legitimitet - samma poängsystem, lika många mål och pokal/medaljutdelning som övriga klasser

Den första punkten är egentligen inte egendomlig. Tävlingsresultaten här talar sitt tydliga språk - de som tävlar med semirekylfria fjädervapen har ungefär samma poäng som motsvarande PCP. Det finns inget skäl att separera dem ifrån PCP baserat på prestandan. När det gäller den andra och tredje punkten så är vi tillbaka på att sänka trösklarna och bredda sporten så att den får påfyllning av utomstående utifrån.

  En del stationer stipulerade fristående skytte

I framtiden så kan jag se fyra klasser:

* 10 joule (oavsett vapentyp), inget skyttekort, ingen tävlingslicens, inget klubbmedlemskap, lägre startavgift

* 16 joule PCP, internationell klass, med skyttekort, tävlingslicens, klubbmedlemskapskrav etc

* 16 joule fjäder, internationell klass, icke rekylfria/semirekylfria fjädervapen, med all formalia som ovan

* 10 joule junior, som 10 joule ovan fast med en generösare poängberäkning

  Kul med fler kvinnor som tävlar..

Gör man detta, vilket innefattar att man stryker FP-klasserna, så tror jag att man är bred nog för att attrahera såväl nybörjare som de entusiaster som väljer att köra 10J. Samtidigt så har man internationella klasser enligt en internationell layout och därtill en juniorklass även ungdomar. Som en extra bonus så försvinner problemen med sönderskjutna mål och bekymmer med banläggningen.

  En del stationer var riktigt långa om man skjuter 10J

Förvirring i bloggosfären !

Idag kom jag i kontakt med en läsare som jag lite vårdslöst hänvisade till Airguns of Arizonas blogg. Efter ytterligare ett samtal, ett smula förvirrat sådant, så kom läsaren till insikt om att AoA har två bloggar och inte en. Något som givetvis inte alls är självklart. Jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig oklart här.

Nåväl.

En tanke slog mig sedan, det kan ju vara fler som har missat detta båda mycket läsvärda bloggar så därför kommer de båda här som länkar i dagens inlägg - mycket nöje:

Den vanliga bloggen: http://www.airgunsofarizona.com/blog/

Bloggen om jakt: http://www.airgunsofarizona.com/hunting/

Amerikansk sammansättningskvalité?

Så, då har dagen äntligen anlänt då något egendomligt inträffade med min Challenger. Skjuter man lågprisvapen så har man ju alltid en slags mental beredskap på att något konstigt kan inträffa. Ännu så hade inte detta skett men nu i helgen slog oturen till sist till.

När jag satt och sköt så ramlade det plötsligt ut en skruv ur vapnet!?

En jätteliten stoppskruv visade det sig vara vid närmare besiktning och det var en enorm tur att jag satt vid skjutbordet på klubben för annars så hade jag överhuvudtaget aldrig märkt det. Nu uppkom problemet, var hör den hemma? Försiktigt så repeterade jag vapnet, o det fungerade utmärkt. Sedan sköt jag och det gick också bra. Det enda jag kunde notera var att avtryckarbladet kändes en smula slappt så min misstanke riktades genast mot avtryckarsystemet.

Jodå, efter en nogrann studie så hittade jag ett passande tomt hål. Avtryckarsystemet på Challengern är relativt komplext och innehåller en lång rad inställningsmöjligheter. Man kan ställa in avtryckarvikt samt draglängd på såväl första som andra steget liksom stopp för overtravel etc - inställningar som sköts via små, små stoppskruvar. Tyvärr så är tillgängligheten av dessa skruvar inte den bästa. För att komma åt skruvarna, med undantag av själva avtryckarvikten, så måste man ta loss varbygeln. Denna kan i sin tur inte demonteras med mindre än att man tar loss stocken. Det blir en hel del skruvande med andra ord bara för att sätta dit en enda lite justerskruv.

Som den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg så tog jag bort en "spärrfjäder" i avtrycket som begränsade hur lätt avtryck man kan få. Denna sitter i mekanismen av två anledningar, dels amerikanska konsumentskyddslagar och dels minsta tillåtna avtryckarvikt i en speciell tävlingsgren. När man sedan tar bort den här fjädern så kan man ställa avtryckarvikten betydligt lägre och när jag ändå hade justerskruvarna tillgängliga så passade jag på att testa gränserna för inställningsmöjligheterna. Sagt o gjort.

Resultatet?

Man kan lugnt säga att avtrycket blev lätt, för att inte säga rent nervöst. Nu går det inte längre att "vila" fingret på avtryckarbladet utan så fort man nuddar bladet så går skottet. Trots detta så är det (hittills) stabilt pålitligt utan att släppa skottet vid hantering av vapnet i övrigt. Säkringen fungerar dessutom helt utan anmärkning. Rent tekniskt sett så är det alltså inte några praktiska problem med att ha avtrycket inställt såpass lätt men frågan är hur jag egentligen trivs med det över tid? Det kan ju vara skönt att (som tidigare) ha ett första steg som man kan lägga an med för att sedan bryta skottet med när andrasteget går in. Nu är avtrycket bara hyperlätt rakt på.

Nu är inställningen i alla fall gjord och jag ska utvärdera den och mina preferenser under tävlingen i Onsala, kommande helg. Alla skruvar är dessutom säkrade med mild Loctite för att motverka att jag ska tappa bort någon av dem ifall de ånyo skulle lossa någonstans.