"Varför ska man vara med i en skytteklubb?"

Atherton Indoor Range, England

Tidigare i helgen så fick jag frågan varför man ska vara medlem i en skytteklubb. Egentligen ingen märkvärdig fråga men tänkvärd eftersom det är precis samma fråga som styrelsen i en skytteklubb måste ställa sig själva för att kunna värva medlemmar och växa.

Generellt sett så finns det fyra skäl till att vara medlem i en skytteklubb;

1) Man behöver få ut en vapenlicens..

Licensen har tidigare ofta varit den främsta anledningen till att man söker sig till en skytteklubb. Om man inte bedriver tävlingsskytte i organiserad form så kan man nämligen inte längre få ut någon vapenlicens för målskytte.

2) Man behöver en bra plats att skjuta på...

De som bor i lägenhet eller på andra sätt där man inte har möjlighet att hitta en bra skjutplats har ofta en lösning i en skytteklubbs regi. Här finns en säker, rymlig och legitim skjutplats och då även för tillståndspliktiga vapen.

3) Att tävla känns lockande...

Man tävlar kort och gott. De allra flesta klubbarna som sysslar med vår typ av luftvapen har tävlingar i Field Target. Det finns dock klubbar som också har Hunter Field Target och Benchrest på sina program. Att tävla kan för många människor vara ett rent egenvärde och då är skytteklubben det naturliga navet för verksamheten.

4) Det sociala umgänget...

Kraften av en gemenskap ska inte underskattas. Många gillar helt enkelt att hänga på en skjutbana för att dryfta allt möjligt och omöjligt. En del kan till och med vara så roade av samhörigheten med de likasinnade att de överhuvudtaget inte skjuter där speciellt ofta utan avnjuter endast sällskapet.

Så långt så tror jag nog att de flesta klubbar känner igen sig. Jag skulle nog vilja påstå att i princip alla deras medlemmar har sökt sig till deras verksamhet på grund av ett eller fler av de ovanstående skälen. Som aktivt tävlande så måste man ju vara med en klubb för att kunna tävla, där finns ju inget val, men hur lockar man de entusiaster som inte tävlar eller som inte uppskattar den förhärskande tävlingsformen som klubben bedriver?

Tidigare så har ju behovet av en licens varit en drivkraft att gå med i en klubb och sedan förhoppningsvis "fastna" men i takt med att licenserna blir allt mer krångliga och tidskrävande att få ut så minskar också intresset för att lägga sitt vapen på licens och därmed också ett av skälen till att söka sig till en klubb.

Återstår gör då de två starkaste "korten" för att locka medlemmar i framtiden, en plats att skjuta på samt det sociala umgänget med andra skyttar. Om vi börjar med det sociala umgänget så sker en allt större del av detta på sociala medier, alltså forum, Facebook, Instagram, Twitter och liknande. Människor arbetar på allt mer olika tider och det finns massor med andra förpliktelser i tillvaron som gör det svårt att hitta naturliga tillfällen då alla av en slump träffas på banan samtidigt. För många så är det nog helt enkelt så att man umgås mer med sina klubbkamrater framför skärmen än live framför näsan.

Slutligen så har vi skjutbanan, alltså en plats att skjuta på. I takt med urbaniseringen och det faktum att allt fler människor bor i lägenheter och att våra allt större hus får allt mindre tomter samtidigt som de också byggs allt tätare inpå varann så kommer tveklöst behovet av bra skjutplatser att öka. Här tror jag att skytteklubbar har en möjlighet att suga upp nya entusiaster. Har man bara möjlighet att skjuta, ja - då skjuter man mera. Liksom omvänt. Ju mer man skjuter, desto starkare blir hobbyn och desto mer fast förankrade blir entusiasterna i densamma.

Här har också luftskyttet som koncept en stor fördel över exempelvis krutvapen. Vi kan skjuta inomhus, något som är sällsyntare än hönständer för krutskyttar. Det finns ytterst få inomhushallar för krutvapenskyttar med lite längre avstånd inom rimliga köravstånd ifrån de flesta av oss. Då halva året är vinter så betyder vårt klimat att vi oftast är hänvisade till att skjuta på helger eller enstaka lediga veckodagar under den bistra årstiden. Inte sällan då dessutom hackandes tänder i bister snålblåst under hot om snö och regn.

Som de flesta förstår och inte minst jag själv som numera åtnjuter följande förmån så är det en underbar situation att ha möjlighet att bedriva sitt skytte inomhus, skyddad ifrån mörker, kyla, vind och nederbörd.

  Inomhusskytte är ett under av bekvämlighet..

Komfort och tillgänglighet är därför två nyckelord som kommer att känneteckna den framtida framgångsrika skytteföreningen. Historiskt sett så har mycket av klubbarnas fokus legat på tillståndspliktiga vapen, och detta är helt naturligt eftersom dessa hade den absolut största delen av alla tävlanden i sina led. Nackdelen med detta, förutom planerna att stryka ur 45J ur Field Targets reglemente här i Sverige, är att man också har varit tvungna att tillse så att skjutbanor uppfyller de krav som myndigheterna ställer på dessa. Krav som inte sällan är skapade med betydligt kraftfullare krutvapen i tankarna.

Skiftar man istället nu fokus över på de allt populärare licensfria vapnen under 10 joule så kan man bryta sig fri ifrån alla dessa konventioner och hitta lämpliga skjutplatser på ett betydligt friare sätt. Kan man pyssla med så skrymmande och till synes utomhusbundna aktiviteter som exempelvis Gocart inomhus så borde även detsamma vara möjligt med skytte? Vi har ju mängder med klubbar som skjuter Int 10M inomhus så varför skulle man inte kunna skapa en klubb som även pysslar med andra tävlingsformer på ett likartat sätt?

Kreativt tänkade och dito problemlösning krävs emellertid. Att köpa eller ens hyra en lagom stor inomhuslokal exklusivt för vår typ av luftvapenskytte skulle bli tokdyrt, speciellt när man inväger kostnader för värme, el och alla andra kostnader. Den enda rationella lösningen är att "köpa in sig" i tid hos någon annan verksamhet. Att alltså utnyttja den tid som övriga verksamheter i den tänkta lokalen inte utnyttjar.

Här får man tänka i vida banor, allt ifrån strukturerade idrottshallar till kulvertar/källargångar eller rena industifastigheter. Kanske en bondes maskinhall? En uppställningshall för fritidsbåtar och husvagnar vintertid? Faktum är att det finns förvånasvärt många uppslag om man tänker efter och vågar tänka till lite utanför lådan. Jag tror att en centralt placerad byggnad, inom 2-3 mils avstånd ifrån en större stadskärna, skulle kunna vara en riktigt bra magnet för många av de skyttar och blivande skyttar som inte skjuter så mycket som de egentligen önskar på grund av tids- och platsbrist. En bra inomhushall med god tillgänglighet tror jag skulle kunna vara ett riktigt bra "försäljningsargument" både för den lokala klubben och för vår hobby som sin helhet.

En annons ifrån lokalblaskan (Kungälvs-Posten) idag 140812

Som synes så behöver man ibland inte ens själv leta upp lokaler utan de annonseras ut, till ett relativt rimligt pris dessutom. Är man 5-6 st stycken och hyr två timmar en regnig och blåsig novemberkväll så landar ju kostnaden här på 25 per person och det kan ju kanske vara överkomligt? I alla fall en av hallarna man utannonserar plats i här ovan lär vara minst 60 meter eftesom man tävlar i 60 meter löpning där. Den borde fungera perfekt för en skyttekväll på 50 meter med 10J, eller hur?

Startlistan till tävlingen i Laxå!

Idag kom startlistan på de föranmälda deltagarna ut och det visar sig att man har fått intresse ifrån inte mindre än 19 stycken tävlanden - mycket gott. Med lite tur så kan man kanske få in några spontanbesökare också, trots det förväntade vädret, och komma förbi förra tävlingens 25-tal tävlanden, det är ju trots allt ett RM. 

Länk: http://www6.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_618179/cf_69694/Start_ordning_RM_2014_ver_140811.PDF

Av de fyra klasserna på licens så ser det ut som följande;

PCP FP - 4 st

Fjäder FP - 3 st

PCP 16J - 6 st

Fjäder 16J - 3 st.

För 10J så har man tre klasser;

PCP 10J - 5 st

Fjäder 10J - 3 st

Fria klassen 10J med 3 deltagare.

Som det ser ut nu så kommer den verkliga trängseln att finnas i FT-klassen No 1 - 16J PCP.

Här mönstrar man in hela 6 deltagare och frånsett PCP 10J med 5 deltagare och PCP FP med 4 deltagare så är detta de enda klasserna som inte kommer att ge siste man i klassen en pokal...

Man får se det positivt, överlever sporten så kan det bara bli bättre o det lär inte bli någon större väntetid på stationerna.

Tävlingen i Laxå

Efter semesteruppehållet så drar nu tävlingarna igång igen. Först ut står Laxå, därefter Fuxerna och sist Onsala. Som traditionen bjuder så kommer här en väderprognos inför den första tävlingen, i Laxå söndagen den 17:e augusti.

Prognoserna ser i nuläget ut på följande sätt:

SMHI:  "17 grader varmt, ihållande regn och ca 6 mps växlande vind"

YR: "16 grader varmt, ihållande regn och ca 4 mps växlande vind"

AccuWeather: "18 grader varmt, täta regnskurar och ca 11 mps vind"

I nuläget, o vi ska tänka på att 7 dagar är långt för en väderprognos, så ser det alltså ut att bli utmanande förutsättningar för tävlingen. Rejält blött och blåsigt. Blåsten är kanske inte så stort problem just där då många stationer står i tät skog men att tävla i hällregn är aldrig en humörhöjare.

Det i nuläget förväntade usla vädret kan dessutom komma att påverka deltagarantalet, som ju inte på årets tidigare tävling i Laxå var speciellt imponerande, trots att man då hade absolut perfekta väderbetingelser med härlig värme, strålande sol och nästan vindstilla förhållanden.

Förhoppningsvis så kommer i alla fall några entusiaster att trotsa elementens krafter och bege sig dit.

Ammunitionstest utomhus

  Nej, det är ingen djungel - det är en skjutbana...

Idag blev det lite utomhusskytte för att försöka särskilja de tre kandidater som hittills har presterat bäst inomhus. Eftersom blåsten börjar inverka utomhus så sköt jag här på 30 meter istället för 40 meter som jag gör inomhus.

  Under helgen så har jag även finputsat infällningen av manometern och betsat till de slipade ytorna..

Jag sköt 2 x 10 skott med varje sorts diaboler, totalt 60 skott. Samtliga är redovisade nedan. Först ut blev JSB RS (vänster) samt JSBH (höger). Förvånande nog så gick RS bättre än JSBH utomhus, det trodde jag sannerligen inte. Enligt väderprognosen så var det idag 3 mps vind, vilket kändes rimligt som jag uppfattade saken.

  Imponerande bra av RS, ren slump eller finns det ett mönster?

Efter RS vs JSBH så sköt jag även Crosman Premiers (7.90) och det gick inte lika bra. Detta sammanvägt med den här diabolens kostnad och finish gör att jag nog avskriver dem som kandidater nu och går därför vidare framöver med bara de båda JSB.

  Lite väl yviga för min smak, såväl inom som utomhus..

  Nu dröjer det ett tag innan jag kan få tid att besöka skjutbanan igen...

Ännu en kväll inomhus..

  Först en tavla som verifierar att allt är okej, då givetvis med JSBH i nuläget..

Idag blev det ytterligare en kväll med inomhusskytte. Ämnet för kvällen var att testa ett par andra olika sorters diaboler i min Challenger som jag inte har kunnat pröva under pålitliga och likvärdiga omständigheter tidigare och med geväret ställt på just den effekt som det ska ha nu framöver.

Då jag hade haft bössan med mig i bilen hela dagen så var den förbluffande varm när jag plockade fram den. Visst, det blir alltid otroligt varmt i en bil som är parkerad utomhus, men jag trodde att insyningsskyddet över bagaget och själva vapenväskan ändå skulle isolera mot lite värme. Men faktum är att jag kunde klart se på manometern att trycket var en hel del högre än när jag fyllde bössan dagen innan och dessutom så drabbades jag av mirage (värmedaller) i kikarsiktet när jag sköt den första tavlan, innan riggen hade svalnat till den omgivande temperaturen. Ett sådant fenomen har jag inte upplevt tidigare, fascinerande.

Träffbilden blev därför lite sådär, 18 mm över 40 meter med tio JSBH. Först ut av de sorter som skulle prövas denna kväll var Defiant, en diabol som med 7.50 joule och på 25/30 meter tidigare har presterat vapenbäst.

  Detta gick sannerligen inget vidare - 33 mm betyder tack och hej för den sorten..

Resultatet blev totalt nedslående och visar vad jag alltid har sagt, en diabol som presterar bra i en given hastighet och på en typ av avstånd behöver inte alls prestera speciellt bra i en annan hastighet och på andra, oftast längre, avstånd. Nu var det dags att gå vidare till en "jaktdiabol", Predator Pellets. Diaboler för jakt måste väl i alla fall kunna uppvisa en bra praktisk precision - eller hur?

  Endera träffade den här, endera träffade den där och landade gjorde de på 58 mm

Här blev resultatet riktigt uselt. Förmodligen för låg effekt för att diabolerna ska flyga bra och kanske även för långt avstånd för dess formgivning i den här kalibern. Troligtvis en kombination av bådadelarna. Tänk sedan utomhus när vindens nyckfulla verkan ligger på - detta är ingen diabol som i alla fall jag hade velat jaga med, ens om det vore lagligt här i Sverige. Kanske en diabol för andra vapen, men inte för detta. Inte som den fungerar nu i alla fall.

Nästa diabol blev av det beryktade fabrikatet Gamo, ett varumärke vars status i lingonserien förmodligen endast överskuggas av Hatsan när det gäller kassa produkter som fungerar uselt..

  TS-10 är fortfarande en av de bästa produkter som Gamo har tillverkat - 23 mm

Jag är som ni vet ytterst sällan imponerad av Gamos produkter och aldrig imponerad av Hatsans dito men TS-10 är tillsammans med deras fallmål det bästa som Gamo någonsin har skapat i kategorin förbrukningsprylar till luftvapen. När jag hade min toktrimmade Typhoon så sköt jag TS-10 med 320 mps och de träffade riktigt bra, endast slagna av JSBH (som ju var helt nya på den tiden). Riktigt hänförd var jag då och dagens test visar att TS-10 fortfarande kan leverera. Nu är 23 mm för uselt jämfört med övriga sorter jag har testat hittils (JSBH & RS) men ändå respektabelt för att vara en Gamo-produkt. Det är sällan jag rekommenderar något från Gamo (o aldrig något från Hatsan) men TS-10 är värt att testa, speciellt om man har en 177 med hög effekt. Jag hade inte alls blivit förvånad om TS-10 hade klarat topp-tre till min Challenger om den hade gått på 16J eller mera.

Nu dags för världens mest nyckfulla diabol - Crosman Premiers Lite!

  Älskad av vissa, hatad av många - här riktigt acceptabel med 29 mm (9/10=17mm)

Prems Lite brukar vara antingen eller, de skjuter underbart eller totalt uselt. I just min Challenger på 10J så har de potential, den saken är säker. Visserligen så är 29 mm inte bra men studera kärnträffen och bortse ifrån flyern. Att lägga nio av tio på 40 meter med 17 mm är tillräckligt bra för att den sorten ska få "gå vidare" tillsammans med JSBH och RS till mer nogranna studier.

Med halva tanken förbrukad (50 skott) så tänkte jag fortsätta med en "duell". Tio skott vardera mellan ledande JSBH och CPL, eftersom den sistnämnda kändes såpass lovande.

  Här föll CPL ut med 20 mm jämfört med JSBH som levererade 23 mm.

Som sagt, CPL känns mycket lovande och ska definitivt utforskas ytterligare. Slutligen efter 70 skott och en skenande klocka, som ju alltid uppstår när man skjuter, så blev det dags för den sista tavlan. Då träffbilderna hade dragit lite åt höger, vilket i sak är ointressant för jämförelsetester mot träffbilder, så besökt jag mig för att klicka till en centrering och lägga mina sista tio skott med JSBH för att verifiera att allt är okej efter skyttet med alla de olika diabolerna. För skojs skull så ritade jag av en gammal 50-öring som målbild.

  Träffbilden blev 16 mm jämfört med 50-öringen som är 19 mm i diameter med 10 skott.

Tanken gick onekligen till FX Airguns gamla träffbildsgranti då man lovade ett magasin (8 skott) inom ytan av nyss nämnda 50-öring på 50 meter med ostrypta vapen. Förmodligen så menade man utomhus under vindstilla eller i alla fall väldigt goda förhållanden. I skenet av detta så känner jag mig nöjd med ovanstående träffbild, förvisso bara över 40 meter och dessutom inomhus men med bara 10J..

Hunter Field Target

Back to basic..

Här i Sverige så råder det ofta en viss förvirring runt Hunter Field Target, en tävlingsform som ofta förväxlas med Field Target och som dessutom har haft en tidigare svensk "hemkokt" version under de tävlingar som skedde hos våra olika klubbar innan ett formaliserat Field Target reglemente antogs.

Med anledning av detta så blir dagens tema HFT - Hunter Field Target.

Skälet till att HFT uppstod var som en slags motreaktion på de allt mer specialiserade vapen som krävs för att bedriva Field Target, inte minst i frågan om synnerligen kostbar och avancerad optik för avståndsberäkning av avstånden till målen. Man ville helt enkelt "back to basics" och gå mot Field Targets ursprungstanke - dess själva själ - med grundidén att vara en simulation av småviltjakt med luftvapen ungefär som Lure Coursing är för de som bedriver vanlig Coursing med sightdogs.

Det finns med andra ord ett antal skillnader mellan HFT och FT som har format dessa båda sporter till vitt skilda dicipliner, även om de kan vara skenbart snarlika för en utomståeende betraktare. Idag ska jag gå igenom de viktigaste punkterna steg-för-steg.

Klasser och vapen

Maximalt tillåten anslagsenergi är 12 fpe, precis som hos FT. En stor skillnad är dock att effekten inte alls är lika viktig i HFT som i FT eftersom skottavstånden är kortare, maximalt skottavstånd är exempelvis bara 75% av motsvarigheten i FT. I övrigt så får vapnet vara fritt  utformat, förutom att man inte tillåter en "hook" till bakkappa och att höjden mellan pipans centrum och förstockens lägsta punkt inte får vara större än 150 mm, vilket innebär att stora hamsters inte kan användas. Själva tävlingen består av fyra klasser:

Open class - rekylfria vapen med kaliber 177 och 20

Recoiling class - vapen som har märkbar rekyl (fjädervapen), oavsett kaliber

Class 22 - rekylfria vapen med kaliber 22 eller 25

Junior - skyttar (med valfria vapen ovan) som är 9-16 år gamla

Då HFT är ett stort fenomen i exempelvis England (9 nationella tävlingar med ca 200 deltagare i varje 2014) så delar man ibland upp Junior i två undergrupper, 9-13 år respektive 13-16 år. Från och med den dag man fyller 17 år så kan man inte längre skjuta i Junior utan hamnar då i någon av de övriga tre klasserna, beroende på vapen. Likaså förekommer det även andra undergrupper som Ladies, speciellt för kvinnliga skyttar, och Team Cups, med teamskytte.

Optiken

Här finns den utrustningstekniskt sett största skillnaden mot FT. Grundregeln är att kikarsiktet inte får röras efter det att tävlingen har påbörjats, tills dess att den avslutas. Skytten måste alltså igenom hela tävlingen ha precis samma inställning för parallax och förstoring respektive inställningar i höjd och sidled. Detta innebär att ett dyrbart kikarsikte med jätteförstoring och mycket nogrann parallax inte blir någon fördel. För att kompensera för olika avstånd så får man helt enkelt hålla över eller hålla under. Godkända hjälpmedel till detta är endast kikarsiktets riktmedel, alltså själva hårkorsets utformning (ex Mildots).

Skjutpositioner

Som skytt så kan man välja mellan tre olika skjutpositioner, om inte den aktuella stationen stipulerar en enda specifik ställning. De tre godkända positionerna är liggande, stående och sittande. Den sistnämnda på ett sådant sätt att stjärten inte vidrör någonting (ex marken, ens egen vad etc). Vid sittande skytte så får maximalt tre kroppsdelar vidöra marken, två fotsulor och ett knä. Likaså måste vapnet hållas (eg stödjas) med båda händerna, man får alltså inte vila vapnets förstock i armvecket (sk. "FT-ställning"). Den som ligger och skjuter få inte vila någon del av vapnet på underlaget, endast nederdelen av bakkappan får vidröra marken. För stående skytte så gäller två fotsulor i marken och upprättstående skjutställning.

Banan

Tävlingsbanan består av 30 st fallmål, på valfritt antal stationer. Varje station har minst en "Peg" ("pinne") som måste vidröras av skytten med någon kroppsdel när skottet avlossas, likså måste vapnets avtryckare vara bakom pinnen sett i längdsriktningen mellan pinne och mål. Maximalt skottavstånd på en station får som längst vara 41.10 meter bort och inget fallmål får stå närmare en peg än 7.30 meter. Träffzonerna på fallmålen varierar mellan 15-45 mm i diameter. De minsta träffzonerna, upp till 19 mm, får stå maximalt 25 yards bort och omvänt så får bara 45 mm träffzoner användas på avstånd bortom 40 yards. Frånsett detta så finns det ett förhållandevis detaljerat reglemente för banläggarna på exakt vilka mål som får stå var, liksom storleken på deras träffzoner och i vilken ställning som de ska få lov att beskjutas.

Poängberäkning

Poäng kan erhållas på två sätt. Att träffa fallmålet utan att det faller kallas för "plating" och ger 1 poäng. Lyckas man träffa fallmålet såpass bra att det faller så får man istället 2 poäng. Den som helt missar målet får 0 poäng. Det totala antalet poäng sammanräknas sedan till en stege.

Detta var lite kort om den här tävlingsformen. Det ska bli spännande att se framöver om den, liksom Field Target, kan vinna intresse hos oss entusiaster även här hemma i Sverige.

Äntligen!

Till sist så testar Paul Capello en BSA!

En tusenkubikare..

  Swifts adapter för rejäl kapacitet..

När jag kikade in i mitt lilla hobbyrum så kunde jag konstatera att jag har två 500 cc flasktuber liggande samt en extra stock. Ett perfekt utgångsläge för att göra ett lite udda bygge på min gamla Elite. Det som krävs är en adapter som tillåter dubbla flasktuber samt en del modifiering utav en stock. Med tusen cc luft så borde man få nära 200 skott med lite drygt 50 fpe med kaliber 25. Förvisso ett tyngre och naturligtvis klunsigare vapen men vilken kapacitet!

  Visst vore det ett spännande bygge?