Nu är det bara plattan kvar..

  Nu i rätt kulör, rätt orange färg på vit bas samt med skyddande matt klarlack ovanpå

Efter att ha lackerat om mitt RAM-mount i rätt kulör på rätt basfärg och avslutat med klarlack så är allt på hamstern färdigt, förutom själva plattan. Mitt val som platta blir en bas som är 15 x 5 cm rektangel av pulverlackerad aluminium som därtill är relativt tunn och lätt, inte minst tack vare sin hålborrning. Plattan är beställd via Ebay från USA och bör anlända om någon vecka eller så. Den totala prisbilden har jag ännu inte klar för mig, men den kommer inte att bli speciellt dyr.

Under själva plattan ska jag sedan fästa ett kontaktmaterial mot underlaget som är halkfritt och mjukt utan att vara fjädrande. Jag funderar här på att pröva med tvåtums "grepptejp", alltså sådan tejp som man har på kanterna av tappsteg för att inte slinta i steget. Jag vill hitta en som är sträv utan att vara "sandpapprande" och som inte är damm/smutssamlande liksom lite tjock utan att svikta. Vi får se vad jag kan rota fram. 

Notera den smarta spärrfunktionen  

Se också hur genialisk själva konstruktionen egentligen är när man studerar den i detaljerna. De två halvorna sitter ihop med en skruv i mitten. Asymmetriskt placerad mellan halvorna finns också en spiralfjäder. Det hela ser inte så anmärkningsvärt ut men tanken bakom den här lösningen är inte dum alls. Man kan alltså, igenom att använda vingmuttern, släppa på skruven så att fjädern särar på halvorna.

Eftersom fjädern sitter som den sitter så innebär detta att i den ena ändan så behåller fästet greppet oförändrat medan den andra ändan öppnar sig till och med såpass mycket att fästet kan släppa ifrån en fästkula. Rent praktiskt så kan alltså plattan sitta stadigt fast och i önskad vinkel samtidigt som man snabbt och utan verktyg kan ta loss hela fästet ifrån vapnet. När man sedan återmonterar fästet så hamnar plattan automatiskt helt rätt.

Ju mera jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att det ju är precis så här en hamster ska vara konstruerad. Varför ska en hamster nödvändigtvis sitta helt fast utan att vara justerbar överhuvudtaget? Varför ska inte en hamster lätt kunna demonteras utan verktyg när den inte behövs längre? En hamster bygger ju vikt och tar utrymme på skenan för andra tillbehör, exempelvis en bipod eller likande. Hur katten tänker tillverkare som ännu håller på med de traditionella hamstrarna?

En blåsig kväll...

  Notera kulan under förstocken för min nya hamster..

Idag så begav jag mig av till banan för att skjuta lite över 40 meter, trots att det blåste en hel del här på västkusten. Dessutom så var vinden tilltagande och kombinationen av 10J (175 mps JSBH), ett relativt långt avstånd och dessutom blåst är inte helt optimal, om jag säger så.

Jag sköt 4 tavlor med 10 skott vardera på detta avstånd och samtliga är redovisade här nedan, i tur och ordning:

  Här verkar allt helt okej, en flyer stack av ner till vänster.

  Fortfarande hyfsat centrerat men man kände hur vinden drog i träffarna..

  Nu tilltog vinden och träffarna drar märkbart av till höger..

  De två sista skotten tog även lågt, här hade jag bara ca 70 Bar kvar i tuben..

Den tavlan som saknas på bilden är 5 x 5 skott på en 5x5-tavla som jag sköt med först, annars så har vi en hel fyllning här, från 135 Bar ända ner till 70 Bar. Totalt sett så är jag annars väldigt nöjd med min billiga (6000 kr) amerikanska plastbössa från Crosman. Ut till 40 meter så kan jag knappast klaga på den tekniska egenprecisionen, även jämfört med dyrare vapen på samma effeknivå. Det är förluffande hur långt man faktiskt kan klara sig med ett vanligt licensfritt vapen i kaliber 177.

Någon som däremot inte är lika nöjd och glad är en känd profil som på ett forum lite teatraliskt beklagade sig över läget i landet med följande fras;

"Några få förstör för många andra som gillar att skjuta luftvapen, träffas och ha gemensamt intresse."

Man kan med andra ord lugnt säga att vederbörande inte gillar anslutningen till SvSF, kraven på legala vapen, tävlingslicens och skyttekort. Men - det finns hopp! För vet ni vad? Precis som MartinW förkunnade på bloggen här någon dag tidigare - det finns absolut ingeting alls som hindrar den som är missnöjd att själv arrangera en egen tävling eller träff och personligen stå som ansvarig skjutledare för densamma.

Vilken härlig frihet! 

Det ena hindrar ju inte det andra, det är bara till att arrangera på. Dessutom så tycker jag att det känns som att rätt många gärna skulle vilja tävla utanför SvSF så varför inte? Bara att arrangera en tävling alltså!

Blir det ingen tävling?

Så snopet, kan det kanske vara som så att de som gnäller mest också är de som sällan eller aldrig varken arrangerar eller deltar i någon sådan själv? 

Så egendomligt....

Pest eller kolera?

Det har diskuterats en hel del de senaste dagarna om huruvida det var bra av oss att ansluta oss till SvSF eller inte. En del menar att det var nödvändigt, andra att det var bra och en tredje grupp anser att det var ett direkt dåligt beslut.

Idag ska jag presentera min syn på det hela.

Om vi inte hade anslutit oss till endera så hade vi inte kunnat få ut licenser.

Sedan 2000 så krävs ett föreningsintyg för att få ut en licens på luftvapen. Här i Västra Götaland så var det totalstopp på licenser 00-05 så vi fick i praktiken vårt krav på föreningsintygen från 05 och framåt. På 1990-talet så krävdes inte detta utan då skrev man bara "Enskilt Målskytte" som "Ändamål" på den vanliga ansökan så kom licensen på Posten. Hade vi valt att stå oanslutna så hade vi fått nöja oss med att skjuta licensfria 10J.

Om vi hade anslutit oss till Svenska Jägarförbundet.

Min äldsta nuvarande luftvapenlicens tog jag ut 2006 och då igenom Sv Jägarförbundet via Kungälvs Jaktvårdskrets. På den tiden så var praxis att man var tvungen att på något sätt styrka tillgången till en tävlingsbana och gjorde man bara detta (med hjälp av föreningsintyget) så fick man ut sin licens. Då SJF forfarande har "Fallmålsskytte för luftgevär" i sin reportoar inom Jaktstigsskyttet så kan man fortfarande få ut en licens på detta sätt i vissa län, dock inte Västra Götaland. Här kräver man att sökanden aktivt tävlar med vapnet i en klubb som uttryckligen har den här tävlingen på sin agenda och att man dessutom kan påvisa sitt deltagande på ett antal tävlingar. Kruxet är att såvitt jag vet så bedrivs inga tävlingar numera (rätta mig om jag har fel) i SJFs regi och då faller hela möjligheten att söka licens på detta sätt.

Vi valde att ansluta oss till Svenska Skyttesportförbundet.

SvSF har Field Target som en av sina skytteformer enligt ett internationellt regelkoncept via WFTF. Man har akrediterat ett antal klubbar för skytteformen och dessa har igenom sitt medlemskap som klubb i SvSF en förskrivningsrätt för föreningsintygen. Så långt så är allt vattentätt. Här finns inget utrymme för tolkningar, juridiskt sett. Ställer bara klubben upp med ett föreningsintyg åt sökanden så ska en licens gå igenom - märk väl EN licens. Vill man ha ytterligare licenser så kan det bli krångligare, i alla fall i vissa län såsom Västra Götaland. Här måste man igenom tävlingsmeriter (ännu bara deltagande) visa att man är en aktiv skytte och att man regelbundet deltar på ett flertal olika tävlingar varje säsong. Det vapen man söker på bör också på något väsentligt sätt skilja sig ifrån det man redan har. Även om det lokalt kan vara krångligare än vad det ska vara så är ändå SvSFs licensväg "säkrare" att använda än SJF.

Bortsett ifrån licensproblematiken så erbjuder även SvSF en ansvarsförsäkring för klubben och den av klubben utsedde skjutledaren som skyddar mot det ekonomiska ansvarstagandet som kan dyka upp om det sker en olycka vid en tävling. Detta är en stor fördel både för den enskilde deltagaren och inte minst för den som är ansvarig vid en tävling.

Slutligen så blir man medlem av en "internationell familj" så tillvida att man nu också kan tävla internationellt i Field Target mot tävlanden ifrån andra länder. Jag tror att det stora flertalet aldrig kommer att utnyttja den här möjlighten men finns, det gör den.

Så, bara guld och gröna skogar att vara med i SvSF då?

Icke då! Problemet med SvSF är att man i gengäld ställer motkrav på både klubb och enskild deltagare. Först av allt så vill man ha pengar, klubben betalar en avgift, vilket i förlängningen drabbar medlemmarna i klubben, och den enskilde måste dessutom betala en tävlinglicens. Räkna alltså med ca 400 kr (100 kr extra i klubbmedlemskapsavgift för att klubben är med samt 300 kr för tävlingslicensen), därutöver så vill man ha 20 kr per start/klass i tävlingarna. Skjuter jag 4 tävlingar i två klasser per säsong så betalar jag alltså 560 kr till SvSF per år. Det är en smula kostbart för en försäkring som, för de flesta, redan täcks av andra fritidsförsäkringar.

Sedan så ställer man krav på Sportskyttekortet ("Grönt Kort"). Här är tanken att den enskilde ska genomgå en "säkerhetskurs" som orienterar denne om elementär vapensäkerhet och som dessutom presenterar den aktuella skyttesporten. I teorin är detta en riktigt lysande idé men i praktiken så är kursen fullständigt värdelös! Sjäva provet är ett skämt och kursen är minst sagt ytlig i fråga om vapensäkerhet. Många säkerhetsmoment som är synnerligen viktiga för vår skytteform (hantering av tryckluft etc) saknas fullständigt och hela kursen är 100% riktad mot utdöende krutskytteformer som "Fältskytte" och liknande. Till de förmildrande omständigheterna hör att kursen är billig (50 kr) och varar länge (livet ut) samt medför att man får ett snyggt och prydligt plaskort. Någon förberedelse inför provet behövs inte heller, en normalbildad person kryssar sig igenom de fåtal frågor som finns med alla rätt och en gäspning.

Efter att den initiala chocken hade lagt sig (var det så här man tog ett Skyttekort!?) så har jag väl på ett pragmatiskt sätt resignerat i frågan. Gör det (ta kortet) så är det gjort men förvänta dig inte att det kommer att tillföra ditt liv något väsentligt - något överhuvudtaget snarare. Själv häpnade jag över att den här nivån av "utbildning" meriterar någon att få ut en vapenlicens för exempelvis en 6.5x55 bangevär men detta är i sak inte min huvudvärk. Vill man vara lite elak så kanske den här "utbildningen" också är skälet till att SvSF har ett såpass bra försäkringsskydd..

Sammanfattningsvis så är det inget större problem att tävla under SvSF paraply. Tramsreglerna som tidtagarur etc skippade man på den senaste tävlingen och förhoppningsvis är väl detta något som försvinner helt framöver överallt. Skyttekortet må vara skrattretande men det är billigt, snabbt och enkelt gjort - en engångsgrej därtill. Att däremot behöva betala en massa pengar utan att få något konkret tillbaka känns däremot mera surt.

Hade man haft en relevant utbildning så hade detta kunnat motivera kostnadsbilden eller om SvSF på något sätt hade ställt upp bakom vår tävlingsform, exempelvis i frågan om licensansökningar, så hade detta också varit en förmildrande omständighetet. Just nu känns det mest som att SvSF har utnyttjat vår utsatthet för myndigheternas juridiska övergrepp och då också passar på att pungslå oss ordentligt för sitt "besvär".

Min uppfattning är helt enkelt att SvSF är "ljumma" och "gillar läget" på tok för mycket för min smak. Att läsa deras husorgan är en stilla västanfläkt jämfört med exempelvis en tidning som "Jakt & Jägare". Nu är jag ingen större vän av de inavlade flanellbukarna som med snusen sprutande ur munnen vrålar ut sitt besinningslösa hat mot vargen i var och varannan mening men att driva opinion - det kan de! Dessa tokstollar hörs och syns och vågar såväl att påverka som att ifrågasätta. SvSF däremot verkar vara nöjda och mätta. Att lugnt lunka mot avgrunden känns mera som detta förbunds melodi.

Detta är inte en strategi som jag gillar eller har lust att bidra till rent ekonomiskt men - nu har man inget val och vill vi öka oddsen för att få vår sport att överleva myndigheternas övergrepp så måste vi tyvärr hänga med...

Air Comfort

  Lätt, mjukt och formbart..

Eftersom rumpkudde numera är standard på tävlingarna så tänkte jag berätta lite om min. Liksom de flesta andra i Fuxerna SG så har vi direktimporterat kuddar ifrån England. Detta är samma kudde som Hurricane saluför men vi fick möjlighet att välja andra färger än tråk-svart och dessutom försåg vi dem med prydliga emblem tillsammans med våra namn.

Det som återstod för oss att ordna var själva fyllningen, de levererades nämligen helt ofyllda. Exakt vad vi valde att fylla dem med varierade. En del satsade på styrenkulor men själv så valde jag luft. Närmare bestämt luftpåsar. Vi har en slags små luftpåsar på jobbet som man lägger i kartonger för att skydda varorna. Dessa har visat sig vara helt perfekt (o miljövänliga) att ha som fyllning i kudden.

Förutom att kudden blir synnerligen lätt (det är ju 90% luft i kudden nu) så isolerar luft perfekt, luftpåsarna absorberar inte heller fukt och de formar sig sedan skönt efter både stjärt och underlag. Slutligen så gör påsarna kudden stabil, innehållet "rinner" alltså inte runt inuti som kan vara fallet med plastkulor och liknande. Prismässigt sett så är de därtill helt gratis - vilket ju inte är fel heller.

En tanke...?

Efter mitt inlägg om tävlingen i Laxå och det lilla "kryphålet" som finns i regelverket om olika vapen i olika klasser så noterade jag ett stort antal kommentarer till inläggen. En reflektion som jag gjorde, inte minst runt det sistnämnda inlägget, var att många vill skjuta mycket med ett enda vapen. Man har alltså inget intresse av att släpa runt ett flertal vapen på tävlingarna men man vill å andra sidan inte bara ha med en enda bössa om det innebär att man får skjuta lite men vänta mycket. Samtidigt så har sporten i Sverige ett problem med deltagarantalet, något som blev plågsamt påfallande på Laxå-tävlingen.

Inspirerad av den kreativa tolkningen av vapenvapenval och klassindelning så började jag fundera i samma banor - finns det någon förändring som man kan göra, som inte stör regelverket men som ändå kan locka fler deltagare och dessutom adressera problemet med behovet av många vapen för att slippa mycket dötid under tävlingsdagen.

Min tanke var då - varför inte skjuta mer än en gång i den önskade klassen?

Nu kan jag inte regelverket i detalj men det finns väl inget som säger att man bara får/måste skjuta en gång i samma klass? Det enda jag kan hitta är att man bara får använda sitt vapen i en enda klass, inget om antalet gånger man kan skjuta i den aktuella klassen? Som jag förstår saken, med reservation att jag inte har lusläst reglerna, så är väl vår praxis om en gång per klass och tävlingsdag närmast bara en kutym sed? Rätta mig alltså om jag har fel.

Låt oss då leka lite med tanken.

Säg att man kunde skjuta två rundor med sin bössa i samma klass. En effekt vore ju då att man skulle kunna klara sig med en bössa och ändå skjuta en hel dag utan problem, i alla fall om man väljer en klass med 45 mål. En annan effekt är att om man bara räknar den bästa rundan som sitt resultat så höjer man också nivån och får en tightare, mera spännande, toppstrid om placeringarna då en eller ett par misslyckade stationer inte spelar lika stor roll som vid en enda runda. Kan man alltså på ett sådan enkelt och billigt sätt öka mervärdet av att åka till en tävling så kanske detta kunde hjälpa till att locka fler deltagare till våra tävlingar.

Hur tycker ni att den idén verkar?

Delarna börjar samla sig..

  En leverans från Dave på Rowan Engineering

Idag så kom då första lilla påsen med roliga saker ifrån utlandet. Denna gång fästmuttrarna som ska löpa inuti förstockens skena så att jag kan fästa den ena kulan till mitt RAM-mount. Ypperlig passform och finish, som vanligt, från Rowan Engineering.

  Testar lite med min prototyp - inställningshöjden verkar räcka och bli över för mina behov..

  Med ett enkelt handgrepp så lossar man hamsterarmen utan verktyg, notera passningen i väskan..

Hittils så har allt passat som jag har tänkt mig. Nu väntar jag bara på lite mera delar och inte minst att få färdig själva hamsterplattan. 

Pang!

Plötsligt går starten. Löparna flyger ur sina startblock med blicken riktad mot målet 1500 meter bort. Men redan efter 100 meter så saktar en löpare av, nöjd och glad stannar han och pustar ut. En journalist kliver fram och frågar om han är nöjd med sin insats. Löparen blickar längs 1500 metersbanan och ser att två löpare verkar kliva av vid 800 meter och någon stannade visst också vid 200 meter. Sedan tar han till orda; -”Det var ett bra lopp, jag kände att jag hade en bra fart så idag nöjde jag mig med 100 meter av tävlingens 1500 meter, dessutom så noterade jag att det var färre tävlanden i 100 meter så jag valde den här distansen. Jag tror nog min tid räcker till en topp tre placering så jag brydde mig inte om att fortsätta mot någon annan distans.”

Nej, naturligtvis gör man inte så inom löpningen. Ska man springa 1500 meter så springer man 1500 meter och ingen annan valfri distans.

Inom vår skytteform så är saken dock inte lika given. Här kan man komma till tävlingen med ett vapen som är på 10J och sedan kolla konkurrensen och därefter välja att istället skjuta 16J eller varför inte 45J? Att köra 10J i klassen för 45J är ingen dum idé, krasst sett. Nästan ingen annan tävlar ju i den klassen så ofta räcker det med att man skjuter ganska uselt resultat för att ändå få en pallplats. När jag sedan ska söka in licens så är det ju riktigt praktiskt att kunna sticka fram en resultatlista som klart och tydligt berättar för handläggaren att jag minsann har erövrat X antal förstaplatser och X antal andraplatser på bara X antal tävlingar. Det är ju meriterande nu när tillståndsenheten börjar begära in tävlingsresultat. Om det är seriöst eller inte? Vilken fråga! Klart att det är seriöst, titta bara – varenda tävling är ju sanktionerad av SvSF minsann. Klockrent ju!

Allvarligt talat..

Klasserna ska naturligtvis vara styrda efter vapnets effekt, inte skyttens önskemål för dagen.

Det kan den möjligtvis vara i en gärdsgårdstävling där resultaten inte levereras till tillståndsenheten i SvSFs namn. En klass som är 16J ska ju inte vara ”upp till 16J” utan enbart godkänna vapen som ligger på mellan 10.50-16.30J och inget annat. Samma sak med 45J som enbart ska innefatta vapen mellan 16.40-45.00J

Jag trodde att det var självklart när man ändå kör seriösa tävlingar under ett seriöst förbunds namn.

En perfekt tävling med fadd eftersmak...

  Hur var det med den högre matematiken....?

Så, då har Laxås första nationella tävling för året gått av stapeln och förutsättningarna var på pappret så goda som man rimligen kan begära, givet de naturliga begränsningar som vår nya tävlingsverksamhet bär med sig.

Vi hade kanonväder!

Utan snack ett av de bästa väderförhållanden som jag någonsin har upplevt på en tävling. Det var i praktiken totalt vindstilla, lite lätt växlande molnighet men övervägande sol och 22-23 grader varmt. Tävlingen var dessutom ovanligt välarrangerad med en speciellt genomtänkt och välavvägd tävlingsbana med olika mål för olika klasser. Tävlingsledningen var på gott humör, alla vanliga faciliteter med fika, dricka och liknande var på sedvanligt sätt väl ordnat och till humana priser. Bäddat för succé med andra ord, en comeback för de lite större tävlingarna med talrika deltagarskaror måntro? Nej, tyvärr inte.

Totalt så räknade vi in 18 (!) tävlanden! Trots dessa perfekta förhållanden. Till saken hör också att man med lite vilja också kan räkna in tre dubutanter, även om dessa tydligen också var välkända ansikten, och därtill så hade vi tre sjukdomsfall som uteblev i sista ögonblicket liksom i alla fall två entusiaster som saknades trots att dessa båda profiler annars normalt brukar delta i ur och skur. Vi hade alltså kunnat haft i alla fall 23-25 tävlanden med lite mera tur.

That´s it.

Bortsett ifrån att tävlingarna numera bara omfattar en bråkdel av de antal som tävlade innan tvångsanslutningen till SvSF så hade vi som var med i alla fall väldigt roligt med en god stämning och en riktigt bra bana. Frånser vi antalet tävlanden så tror jag att alla var nöjda med dagen efteråt och det är ju detta som på sista raden är poängen med våra tävlingar. Att träffas och ha kul.

I sak så har jag själv bara två invändningar mot tävlingen som sådan:

Klassgrupperingen är en smula förvirrande. Tydligen kan man (om man kan det?) delta lite i vilken klass man vill, vi hade exempelvis åter igen en tävlande som sköt ett 10J vapen i klassen för 16J och detta tycker jag personligen är en smula irriterande. Bättre då att se över grupperna och stryka bort de klasser som inte mönstrar in tillräckligt med deltagare än att samla ihop deltagare på detta sätt.

Sammanräkningen av tävlingsresultaten lämnade också lite övrigt att önska, se bilden. Igenom att arrangören slirade på enkel addition så lyckades min gode klubbkamrat Daniel bli tilldelad 19 poäng istället för de 23 poäng som han borde ha haft. Resultatet blev att han hamnade i särskjutning mot två medtävlande och blev utslagen varpå hans bronspokal tilldelades en annan tävlanden med färre antal fällningar på banan. 

Nu kan även enkla saker gå fel och jag ska inte raljera över att man kanske kunde ha kostat på sig en dubbel räkning när man trots allt inte hade fler tävlanden än blott 18 stycken att hålla ordning på men lärdomen av det hela är att själv alltid räkna sitt scorekort och kanske även fota av det innan det lämnas in för arrangören att summera och bokföra. Det kan ju trots allt vara så att denne saknar en kulram..

Nu över till analysen av själva tävlingsresultaten:

PCP10J

Här hade man sju deltagare och maximala poängen som kunde erövras var 30 st. Avgick med segern gjorde åldermannen Hans, som alltid skjuter på en hög och stabil nivå, framför Fredrik W och Ulf från Onsala. Deras respektive poäng blev 27, 27 (särskjutning) samt 26. Undertecknad hamnade på en retfull fjärdeplats med 24 poäng.

PCP FP

Som alltid med flest deltagare, även om det här bara innebar 8 stycken. Segrade gjorde Tomaz som visade att det visst går att skjuta fullt på den banan med suveräna 30 poäng av 30 möjliga. Silverplatsen fodrade 27 poäng av allas vår "Gubbe" med Priman som trea på 26 poäng.

PCP 16J

Det är kul att se så förhållandevis många (5 st) tävlande i den här klassen. Vinnaren var även här Tomaz på 44 poäng, andraplatsen erövrades av Anders G med 40 poäng och trea landade Hans på 39 poäng. Själv kom jag sist med blott 28 poäng av dessa 45 möjliga.

Fjäder 16J

En i princip död klass - hur många vill slösa en licens på en fjäderbössa? Uppenbarligen minst en person för vinnaren, som även kom sist, tog guld med 32 poäng. Om detta är bra eller inte är svårt att säga då han var ensam om att tävla i den här klassen. Thorbjörn G såg emellertid ändå ganska nöjd ut med sin insats.

Fjäder FP

Den här klassen hade inga tävlanden överhuvudtaget.

Fjäder 10J

Den tredje volymmässigt vettiga klassen, här tävlade fem personer varpå tre stycken hamnade i den särskjutning som egentligen bara skulle engagerat två av dem. Bortsett ifrån den fadäsen så vann "Gubbe" med 29 poäng av 30 möjliga, strax före fjäderentusiasten Thorbjörn med 28 poäng med alla resten på särskjutning. En seger och bronsplats som tillskrevs Dan.

Sammanfattningsvis så var det en mycket rolig och välarrangerad tävling, ett sanslöst kanonväder och en bra geografisk plats precis mellan Stockholm och Gbg. Jag har funderat lite över det klena deltagarantalet under dagen och det kanske är som den gode Sören invände, att Laxå inte längre är vår geografiska mittpunkt för tävlingarna längre.

Deltagare ifrån Stockholm lyser med sin frånvaro samtidigt som det finns ett starkt F/T intresse söderöver med Onsala och Mörrum i centrum men där även Fuxerna och Vittsjö förekommer i tävlingssammanhang, den sistnämnda klubben dock inte på F/T touren. Norröver har vi Laxå och ännu längre upp i Norrland så ligger Falun och den alltid lika jovialiske PO o Co. Dessvärre så har även dessa två nordliga klubbar drabbats av ett omfattande manfall och främst Falun verkar föra en tämligen tynande tillvaro. Vi kanske har södra Sverige som ett mera naturligt nav för vår verksamhet numera, framför mellansverige?

Tittar man på tävlingsresultaten så ser vi ganska få "säkra" deltagare (riktiga entusiaster) från varje klubb. Vi har kanske 10 st från Onsala, ca 5 st från Laxå, Mörrum vet jag inte, ungefär 5-6 från Fuxerna och kanske 2-3 stycken ifrån Falun. Detta är nog ungefär vad som finns att räkna med idag, vi är kanske 30-35 stycken som är villiga att frekventera minst två eller kanske tre olika tävlingar varje säsong.

Vi är egentligen väldigt få numera...

Det kanske är som en trevlig entusiast funderade högt; - "Det är många som älskar luftgevär men det är få som gillar att tävla".

Här kanske man har lite av pudelns kärna också, våra träffar har blivit tävlingar, ingen släpar längre med sig en utragerad gammal TV bara för att plika sönder densamma på en träff i goda vänners lag. Man samlas för en kontrollerad verksamhet med ett riktat syfte snarare än bara för att klämma på bössor och skojskjuta lite planlöst i goda vänners lag. Den tiden är nog förbil. Saknar den gör jag nog inte, även om det är roligt att ha upplevt den. 

Jag tror nog personligen att vi ändå är på rätt väg, även om vi kanske själva har lagt lite onödiga trösklar i vägen för nyrekryteringen i ett entusiastiskt försök att vara lite politiskt korrekta inför SvSF och andra mer formella intressenter i vår hobby. Sålunda så vidhåller jag att ordinera mitt framgångsrecept - sänk trösklarna för 10J, skippa "debutant" och låt alla klasser på 10J vara fria ifrån både skyttekort och tävlinglicenser. Då kommer vi att kunna rekrytera in folk. När vi sedan har en grund, en massa av entusiaster, ja - då kan vi också förvänta sig att några tar steget upp till 16J, skyttekort och tävlingslicenser.

Inte för att de måste göra det, utan för att de själva väljer att göra det - av fri vilja..