Top of the line

  En del menar att det är världens bästa spirit levels - från £105 + frakt

March är en tillverkare av kikarsikten och tillbehör som håller absolut högsta kvalité och som därför är populära val för tävlande på högsta nivå i exempelvis Benchrest och liknande. Förutom tillbehören så är även deras kikarsikten riktigt magnifika pjäser som dock kräver en rejält tilltagen budget. Kanske inte så konstigt att de kan köpas med linsskydd av äkta läder (med valfritt motiv/monogram) etc..

  March 8-80/56 - Made in Japan, från £2550 och uppåt beroende på utrustning.

Intressant test av Hatsan AT-44

I många tester, inte minst tester gjorda av luftvapenblaskorna i England, så får vapen vanligtvis alltid högsta betyg på allt och detta är ju särskilt löjeväckande när ett överbetyg ramlar ner hos en erkänt usel konstruktion. Med bakgrund av detta så känns det alltid extra intressant att läsa en balanserad test som i svart på vitt visar vad ett fabriksnytt vapen, som inte har blivit modifierat, kan prestera "right-out-of-the box".

Det som gör den här testet extra intressant är att föremålet i fråga är Hatsans gamla AT-44 och just denna modell har jag själv skjutit en hel del med, inte minst tack vare det ex som min gode vän Sandstig ägde och snabbt sålde för några år sedan. Anledningen var helt enkelt att detta var det mest usla vapen vi någonsin hade använt.

Sedan läste jag på forumet om någon stackare som hade tagit ut efterföljaren, den blytunga BT-65, på licens! Jo, ni läste rätt - på licens. Alla vet ju hur trögt det är att sälja bra vapen på licens, så tänk då det läget...

Hursomhelst.

Skulle man ändå komma på idén att köpa ett Hatsan AT-44 rakt över disk, ostrypt på licens, så kan den här testen vara nyttlig läsning, helst innan.

Länk: http://www.pyramydair.com/blog/2014/06/hatsan-at44s-10-long-qe-part-1/

I den här delen så är speciellt spridningen ifrån skott till skott intressant. Jag brukar vilja se att ett PCP ligger inom 20 fps i spridning, helst 15. Med Challengern så har jag hittat en drömsetup som ger under 10 fps igenom hela kurvan. På Gaylords AT-44 så räcker en fyllning till 9 skott innan spridningen travar över 20 fps. Vänder man på saken så fick han 80 fps spridning på blott 20 skott. Jag skulle nog vilja säga att detta exemplar klarar 10 skott på en fyllning, med lite god vilja.

Det ska bli mycket spännande att se vad han uppnår i form av praktisk precision downrange...

Den magiska metern

  En helt normal grupp på uppmätta 40 meter..

Som ni har sett här de senaste dagarna så har jag inte haft några speciellt bra resultat över 50 meter med min Challenger på blott 10 joule. Trots goda betingelser i övrigt så är 50 meter helt enkelt 50 meter och detta är ett mycket långt avstånd för ett 177/10J-vapen helt oavsett hur välskjutande det är i övrigt. 

Väl på banan denna gång så funderade jag lite över exakt var gränsen går? Kan man kanske så nära som på metern när fastslå detta bara igenom empiriskta tester? Den här dagen tänkte jag testa mitt-emellan-avståndet - 45 meter. Först av allt så sköt jag en referenstavla på 40 meter, tavlan högst upp i dagens inlägg. Som synes så kunde man täcka alla 10 träffarna med en vanlig enkrona (den svarta zonen), så långt precis som vanligt.

Nu 45 meters avstånd istället;

  Första gruppen på 45 meter, ett skott drog åt höger..

Till min förvåning (o glädje) så gav den första gruppen känslan av att 45 meter verkar ligga närmare 40 meter än 50 meter rent resultatmässigt sett.  Ett skott drog av åt höger (av okänd anledning) men i övrigt så var utfallet inte långt ifrån det på 40 meter. Mycket lovande..

  Skott efter skott drar åt höger, har jag ändå lite vind där nere?

Nästa tavla var inte riktigt lika uppmuntrande, här drog flera träffar åt höger och dessutom så fick jag en träff som tog väldigt långt ner, av någon oförklarlig anledning? Kan det möjligtvis vara så att det kom lite vind ändå, trots att jag inte kunde förnimma någon sådan uppe vid skjutplatsen?

  De fem första träffarna var en dröm på 45 meter..

Nästa tavla var förtrollande, skott efter skott träffade i princip 100% rätt. Fyra helt perfekta skott, sedan gick det femte några millimeter nedanför nirvana. Det var nästan så att jag hade beslutat mig för att skona resten av tavlan för att kunna spara en grym 5-skottsgrupp att flasha med - på 45 meter med 177/10J! 

Jag beslöt mig till sist för att bita ihop och skjuta ytterligare fem skott och naturligtvis så fick jag en (relativt) usel spridning. Skott nummer 10 tog lågt och var i särklass sämst i en annars mycket trevlig träffbild.

  Sista gruppen på 45 meter, nu börjar det minskande systemtrycket märkas tydligt..

Efter 40 skott skjutna så var det dags för skott 41-50. Redan halvvägs in i gruppen så kunde jag notera att trycket hade börjat falla så att vapnet inte längre kunde ge optimal jämnhet på den nivån som krävs för att man ska kunna få bra praktisk precision på ett så långt avstånd som 45 meter.

Ett säkert tecken på detta är "dubbelskotten" som ofta uppträder i slutet av kurvan. Ännu hade dock inte skottljudet ändrats till det ljudligare och mer "tomma" lätet som ett PCP uppvisar på lågt systemtryck. Jag hade därför säkert haft ytterligare 20-25 bra skott att nyttja över en kortare distans.

Men det är då en helt annan historia..

Att njuta av 10 joule..

Vår lilla kaliber 177 i sitt tillståndsfria tillstånd på maximalt 10 joule är på många sätt vår absolut mest användbara kaliber, man kan säga att den nästan objektifierar allt som är bra med luftvapen – låga kostnader, föroreningsfri användning, säker hantering och stor skjutglädje.

Den sistnämnda kommer dock inte per automatik utan kräver rätt förutsättningar.

Får den det så kommer den emellertid i gengäld att fungera förbluffande bra i de mest vitt skilda situationer. Skjuter man på korta avstånd, kanske rent av inomhus och ut till tjugotalet meter så presterar nästan alltid kaliber 177 mycket bra. Om man däremot skjuter utomhus och på längre avstånd, från 20-40 meter och kanske rentav ännu länge – ja, då krävs rätt förutsättningar.

Viktigast av allt är att det råder vindstilla förhållanden. Om så inte är fallet så måste man korta avståndet för att skyttet ska bli meningsfullt. Det är ju aldrig roligt att sprida över hela tavlan när man vet att både man själv och vapnet faktiskt förmår att prestera avsevärt bättre. Ju mer man skjuter 177 licensfritt över längre avstånd, desto större respekt får man för vinden och dess konsekvenser för skyttet. Ska man uppnå maximal njutning av sitt skytte så krävs det därför att man planerar sitt skytte en smula och väljer en dag då det prognoseras så lite vind som möjligt.

Rätt dag för skyttet är alltså viktigt. Kan man inte välja dag eller om man hittar bästa möjliga dag så är nästa punkt att hitta rätt tidpunkt för skyttet. Rätt tidpunkt, alltså när det förväntas blåsa så lite som möjligt, är vanligtvis så sent eller tidigt som möjligt på dagen. Alltså i arla gryning eller precis innan solen går ner på kvällen. Fördelen med att gå upp i svinottan är många, som regel så får man vara i fred (ensam) på skjutbanan och dels så är mygg och liknande insekter inte lika påtagliga.

Nackdelen, förutom att det är tidigt om man inte är morgonpigg, är att morgonen som regel innebär att man har en tid som man måste hålla när man ska hem. Att skjuta med stress är aldrig lika angenämt som att skjuta i lugn o ro. Av den anledningen så blir det oftast att man i praktiken skjuter på kvällen. När rätt tid är hittad så gäller det att hitta rätt plats. 

Även om man skjuter väldigt stationärt, exempelvis på en och samma skjutbana hela tiden, så kan man ändå förbättra sina möjligheter till goda förutsättningar igenom att väljar en bra skjutplats, vanligtvis någon av ytterplatserna i en skyttepaviljong.

Här är risken att störas av vind den minsta möjliga.

En full serie...

Idag begav jag mig iväg till banan för att dokumentera en full serie, alltså precis alla skott som jag sköt på en fyllning. Huvuddelen av allt skytte skedde på 40 meter men jag sköt också två tavlor på 50 meter liksom att jag avslutade allt med 5 x 5 skott på 25 meter, eftersom trycket då hade minskat rejält i tuben. Totalt blev det alltså 85 skott mellan 135 Bar ned till 50 Bar..

  Första tio skotten på 40 meter..

  Andra tio skotten, lätt vind åt höger..

  Tredje serien om tio skott på 40 meter, även här lite dragning åt höger

  Lite lugnare vind, fjärde serien på 40 meter, en låg flyer..

  Här har vi femtio meter, notera hur vinden drar av hela serien..

  Plötsligt blev det vindstilla men då började det låga trycket märkas desto mera - 50 m

  Till sist 25 skott på 25 meter, lätt vind höger och en usel andraserie..

Så, varför alla denna "show-off"?

Jo, det är så här jag menar att den praktiska prestandan hos ett vapen ska presenteras. En komplett fyllning, ifrån max till minimitryck med alla skott redovisade i den följd som de sköts och helst över varierande avstånd med både fem- och tioskottsserier. 

Nu är det väl kanske inte så illa på det svenska forumet men på utländska forum så är det tyvärr inte alltför ovanligt att någon bara kastar ut en enstaka grupp med budskapet att "så här bra skjuter den här modellen". Självfallet så blir då resultatet kraftfullt missvisande, till och med en fjäderbössa från Hatsan kan få fram EN bra träffbild att visa om man bara skjuter tillräckligt många (som man INTE redovisar). 

Förutom detta så ska man också notera att en tioskottsgrupp, som i snitt är ungefär 60% sämre än en femskottsgrupp, ger en helt annan bild av ett vapens prestanda. Likaså bör man notera att om man skjuter legala 10J, som här ovan, så är skillnaden mellan 40 och 50 meter inte "bara tio meter" utan närmast milsvid! Vi snackar trots allt om en skillnad på 25%, vilket klart och tydligt märks. Det går en knivskarp gräns mellan 40-45 meter mellan bra och usla grupper på 10J.

Är det någonstans som man märker skillnaden mellan ett vapen på 10J och 16J vid exempelvis Field Target så är det just på dessa tio meter mellan 40 och 50 meter..

Plastic fantastic

"Min amerikanska plastbössa.."  (foto: Dano Swe)

Jag brukar lite skämtsamt skoja om "min amerikanska plastbössa från Crosman" i tid och otid och skälet för detta är naturligtvis att jag har märkt hur en del verkligen retar sig på detta. Igår så fick jag följande fantastiska kommentar ifrån min gode vän Silwer:

"Är allt i plast som görs i USA till luftvapen?
Ok jag förstår det blir ju lätt, mne käns det inte jäkligt taffligt att hålla på med eller är du inte en sån som alls bryr dig om kvalitetskänslan?
Det är inget man måste givetvis.
Vad blir det nästa säsong, en Hatsan i äkta plast kanske?"

För så är det naturligtvis, plast - en samling polymer - skickar omedelbart associationer till synnonymer som "billigt", "klent" o till och med "odugligt". Men är sanningen verkligen sådan, eller badar vi alla i en form av nedärvda fördommar här, förvärvade av plastens inflation i produkter som ska vara just billiga, klena och odugliga såsom exempelvis engångsbestick?

Till att börja med så måste vi fastställa de konkreta sakförhållanden som råder, alltså - är Challengern verkligen "en plastbössa" eller far jag med lite osanning när jag retas där? Tittar vi på själva mekaniken så är faktiskt förvånansvärt lite - noga räknat ingenting alls - tillverkat av plast. Hela mekaniken på Challengern är tillverkad helt av metall!

De komponenter som tillverkare vanligtvis kan tänkas välja att tillverka av plast, småsaker som varbygel, avtryckarblad, säkringstagenter och liknande är samtliga av metall på Challengern. Samma sak gäller avtryckarhuset, kilbasen för kornsiktet, repeterhandtaget och liknande. Det enda undantaget är hatten över luftpåfyllningen till tuben, en rätt kass liten hatt som jag själv har ersatt mot aluminium.

Ska sanningen fram så har ett vapen som Air Arms S200 betydligt fler delar av plast där avtryckarblad, repeterhandtag, magasinhållare och pipband mm är tillverkat av - plast.

Stocken då? Stocken på Challengern är ju tillverkad av plast - eller hur?

Javisst! Här har man valt plast eftersom detta är ett material som kan göras både billigt och ändamålsenligt. För - kom ihåg; Challengern är ju en budgetbössa med blott $399 på prislappen. Att den här hamnar på över 6000 kr beror enbart på importören. På sin hemmamarknad så kostar den hälften och en riktigt stor del av tillverkningskostnaden är troligtvis den ifrån Tyskland importerade matchpipan från Lothar-Walther.

Någonstans måste man ju kompromissa mellan pris och prestanda och med tanke på att man tillverkar hela mekaniken i metall så får man skjuta in plast där plast fungerar bäst. Så har Crosman resonerat och då måste man ju också fråga sig om de har tänkt rätt eller inte?

Jag vill mena det och då resonerar jag på följande sätt; Visst kan plast vara ändamålsenligt till mekaniska kontaktkomponenter, alltså repeterhandtag, avtryckarblad etc, men då måste man använda plast (eg kompositer) av hög kvalité, vilket gör dem dyra. I detta perspektiv så är metall faktiskt billigare än "bra" plast. Väljer man inte enkel och billig plast, vilket är en dålig idé, så tjänar faktiskt alla parter på att välja metall.

Ett paradexempel på "feltänk" här är exempelvis original avtryckarblad till AA 200-serien som tenderar till att svikta lite och svikt i ett avtryckarblad parat med en inte helt distinkt avtryckarmekanism borgar för ett avtryck som helt enkelt inte är bra utan som tjänar enormt på att istället få en stum avtryckarmekanism ifrån eftermarknaden.

Här tycker jag att Crosman har tänkt rätt, man kör metall där metall fungerar bäst och där man dessutom inte retar kunderna igenom att använda plast på ställen där kunderna vet eller känner att plast inte upplevs som rätt materialval.

Sedan så har vi stocken. Stocken har stor massa och kräver mycket material, att välja en billig eller dyr plastsort här har (relativt) stort inflytande på den totala tillverkningskostnaden för vapnet. Problemet är dock att om man tillverkar en stock av spröd ("ihålig") hårdplast så ryggar kunderna tillbaka ifrån modellen bara igenom att de skrapar på ytan med nageln. Samtidigt så vill man inte öka vapnets pris med alltför mycket pengar heller igenom att välja en superplast som höjer vapnets pris till den nivå där kunden istället förväntar sig en trä- eller metallstock varvid även den "dyra" plasten uppfattas som ett budgetval relativt konkurrenternas erbjudande.

  Ett trevligt och faktiskt också billigt tävlingsvapen..(foto: Dano SWE)

Har då Crosman gjort ett bra materialval i sin Challenger?

Ja, överlag så tycker jag nog det. Metall där metall ska vara och acceptabel nivå på stocken, som ju är den enda delen av plast. Ett par missar finns naturligtvis; hatten över luftpåfyllningen är inte bra (men kan enkelt och biligt bytas mot bättre). Bakkappan är i original riktigt usel, till och med axeldelen är av blank och glatt hårdplast. Den kan med fördel också bytas mot något från eftermarknaden. Tittar man sedan på stocken så har den en del små luftbubblor här och där eftersom den är blåst. Man har dock tänkt till och utformat blåsformen så att de flesta bubblorna har hamnat inuti stocken (pipkanal etc) snarare än på utsidan där de syns. Railen i botten av förstocken är pressad (o limmad?) på plats, vilket gör den enkel att tillverka. Acceptabelt i skenet av att alternativet vore att det inte fanns någon alls men ännu bättre hade det naturligtvis varit om den istället vore skruvad dit lös istället, som AA 200 Target/AA MPR.

Överlag så är jag nöjd, vägd mot prislappen $399 så känns den till och med billig.

Det område på mekaniken som är mest budget är finishen, som är - riktigt dålig med handen på hjärtat. Ojämn och flammig "blånering" som för tankarna till billigast tänkbara "kinavapen" samt ett utförande som förmodligen hade blivit snyggare om man istället hade sprejmålat alla metalldelar mattsvarta! Här gäller funktion före finish med all önskvärd tydlighet. En tillverkare som Air Arms ligger ljusår bort i jämförelse. En lustig detalj är att pipan har betydligt bättre finish, inte AA utan snarare FX, men hästlängder bättre än alla övriga delar på Challengern. Förmodligen så levereras pipan inte "in white" från LW utan med någon form av vettig färdigfinish. Lite komiskt är det för vapen som gamla FX2000 var ju kända för att ha bättre finish på allt utom pipan, som ju då framstod som mindre elegant men här är det ju precis tvärtom - trots att det förmodligen är precis samma pipfinish.

Sammanfattningsvis så är det stockvalet av plast och finishen som är de punkter där man har sparat. Pipan och avtrycket är det man har kostat på extra och övriga delar håller en jämn och normal kvalité för vapnets prislapp.

Avslutningsvis så finns det en detalj som är lite av att hata eller älska med Challengern och det är det T-formade straight pull repeterhandtaget. Man spänner alltså hammarfjädern med hjälp av ett totalt ambi T-format repterhandtag. Själva rörelsen är kort och lätt men inte fullt distinkt. Allt är tillverkat av metall men spelen i mekanismen är generösa och hanteringen kräver tillvänjning för annars är risken stor att man uppfattar den som racklig, ungefär som repeteringen av en FX Cyclone. Även har förstår man att konstruktören har vägt fram och tillbaka mot sin budget innan den slutgiltliga utformningen till sist stod klar. Den är ambi, den är kort och lätt men man får leva med ett visst initialglapp och konstruktionen är en mardröm att montera ihop om man har pillat isär den. Vissa har dessutom haft otur med att sina exemplar har krånglat men själv så har jag (ännu) inte drabbats av detta.

Jag tycker nog på det hela talat att Crosman har lyckats bra med Challengern och för vårt vidkommande så ligger den ju helt rätt, den fungerar ypperligt i 7.50 och 10.00 joule men kan även tas upp till 16 joule i ett lika välfungerande skick. Detta borde vara perfekt för Europa. Det som är viktigt för att vapnet ska kunna leverera (avtryckare, pipa, drivkälla) är ruggigt bra för prislappen, allt annat är sekundärt - vilket gör att man får leva med mindre roliga saker som en stock av plast och en miserabel finish.

Kan man dock göra detta, då får man ett kanonvapen för mycket måttliga pengar - även om vissa delar är av plast..

Då kom plattan till hamstern...

  Nu är den nästan färdig, bara underdelen av hamsterplattan återstår..

Slutligen så anlände nu själva plattan till min hamster, även denna tillverkad av RAM-mounts USA. Priset blev inklusive frakt ca 150 kr och leveransen tog lite drygt en vecka, köpte den gjorde jag via Ebay. I samband med detta så returerade jag ett av mina kulfästen eftersom detta inte längre behövdes då plattan hade ett eget "inbyggt" kulfäste. Slutsumman blev därför ganska så exakt 460 kr, allt som allt.

  Här är den smidigt undanvikt för bipodbruk eller ett vanligt handgrepp under förstocken

I övrigt så var det inte så många överraskningar, den visade sig vara lite tyngre än vad jag trodde men synnerligen gedigen, liksom fästesarmen och de andra detaljerna. De dubbla lederna ger otroliga inställningsmöjligheter och det enda jag inte kan ställa in nu är placeringen av kulan på plattan.

  Max undanvikt

I sitt maximalt nedfällda läge så sticker den ner duktigt långt och blir väldigt trivsam att använda för fristående skytte då man placerar armbågen mot bålen för stabilast möjliga skjutställning. Därfter så kan man enkelt via ett handgrepp på vingmuttern ställa om den till en lägre höjd vid sittande skytte. 

  Härunder "sulan" ska jag sätta en stum sträv halktejp hade jag tänkt mig..

Vill jag sedan inte använda hamstern så sitter den inte heller ivägen för varken vänster hands grepp eller för skytte ifrån bänk med bipod, den viks undan på ett mycket smidigt sätt. Skulle den ändå vara i vägen så kan den snabbt och enkelt tas bort med ett handgrepp tack vare den stora vingmuttern.

Best Fittings UK

  Visst blev det både praktiskt och prydligt?

Jag har länge sneglat på de prydliga små anslutningsskydd som Best Fittings UK saluför. Anledningen till mitt intresse har varit frustrationen över det mindre vettigt påkostade påfyllningsskydd som sitter original på Challengern. Detta är helt enkelt bara en plasthatt som har en sexkantsform infräst i sin botten och som snäpper på sexkantsfoten på Fosterkopplingen. 

Kruxet med den lösningen är att när plasten blir sliten, vilket den blir igenom att ständigt snäppas av och på den hårdare metallen, så börjar plasthatten succesivt att bli allt mer lös. Problemet förvärras dessutom utav att man lätt sätter på hatten lite snett varpå den belastas ännu hårdare av kontakten med metallen.

  Smarta små skydd för anslutningarna

En annan nackdel med originalkonstruktionen är att plasthatten sitter så tight mot undersidan av den där välvda pipvikten att de kan nå kontakt med varann. Det är naturligtvis aldrig bra att ha kontakt mellan pipan och tuben på ett vapen som är konstruerat med friflytande pipa så därför var också tanken på ett mindre anslutningsskydd mycket tilltalande.

  En trevlig liten dubbelnippel för överfyllningen med tillhörande skydd

Så till sist så slog jag då till och köpte ett svartoxiderat anslutningsskydd till vapnet men då detta var förhållandevis billigt i relation till fraktkostnaden så var jag ju bara "tvungen" att dessutom införskaffa några fler små och smarta tillbehör till tryckluftshanteringen. 

Till att börja med så behövde jag han-skydd till hon-anslutningarna både på slangen till dykarflaskan och till min portabla lilla buddybottle. Två sådana hamnade därför i varukorgen. Tanken slog mig faktiskt när jag var på tävlingen i Laxå - det är inte helt bra att ha en helt oskyddad ingång/utgång för luften på en buddybottle som man enkelt och ständigt kan bära med sig. Det är lätt hänt att det kommer in skräp där som skapar driftstörningar. Här hittade jag en smart och prydlig lösning på samma ställe för mycket måttligar pengar.

  Det var 27 grader varmt klockan 20 på kvällen och nästan vindstilla..

Vidare så kunde jag inte heller motstå frestelsen att köpa en ny dubbelnippel, tillverkad av ett enda stycke metall. Min egen "hemmagjorda" dubbelnippel är ju tre gånger så lång och innehåller dessutom två skarvar eftersom den är ihopfogad av två hankopplingar Foster med ett kort sexkantsrör som är hongängat i båda ändar. Inklusive de två Tredopackningarna så bestod mitt hemmabygge av inte mindre än 5 delar som nu ersätts av en enda.

Slutligen så köpte jag naturligtvis även två stycken anslutningsskydd även till dessa, precis som det till geväret. Enda skillnaden här blev att jag valde silverfärg istället för svart. Själva skydden känns för övrigt väldigt gedigna och låser med små metallkulor (se bild) inuti, precis som själva hondelen i en Fosterkoppling.