Direktlänk till inlägg 30 juni 2014
En dag med Elite..
Lite plinking på 50 meter...
Idag avnjöt jag den första semesterdagen och hann bland annat med ett besök på skjutbanan. För en gångs skull så tog jag med mig min Elite, då jag inte har skjutit med den sedan i augusti förra året. Väl på banan så passade jag på att skjuta in siktet då det numera sitter i FXs nya No Limit Mounts.
Dagens mest retfulla måltavla, skott nummer sju blev en mäktig flyer..
Efter inskjutningen så sköt jag några måltavlor och jag ska inte trötta ut er igenom att lägga upp horder av dessa här. Just tavelskyttet sätter lite av fingret på varför jag inte använder min Elite mera - att skjuta 50 meter med ett sådant gevär är lite som att testköra en Ferrari i ett parkeringshus eller skjuta Challenger på 15 meter hemma i trädgården - det blir fort tråkigt.
Det är mycket känsla i att skjuta ett PCP på 60-70 joule och uppåt..
Efter ett par tavlor, med i princip ett enda stort hål i, så övergick jag istället till att plinka lite. På Fuxerna så finns det en lång rad med snurrmål och liknande som är ganska förnöjsamma att skjuta på, så länge man håller sig på femtio meter som säkerhetsavstånd. En av snurrorna for nämligen all världens värld och de övriga snurrade hårt för varje skott. De mindre "skedarna" som satt i små hus vågade jag mig inte på överhuvudtaget att beskjuta, vis av erfarenheten ifrån ett kulfång som jag sköt rakt igenom förra året..
En 6.35 mm diabol slår hårt när den lämnar mynningen med över 280 mps..
Efter någon timma begav jag mig hemåt, nöjd och glad. Det mättar liksom. Man blir färdig ganska fort och det som saknas är naturligtvis avstånd. En Elite är skapad för de stora vidderna, inte för en korthållsbana på 50 meter. I alla fall om man tavelskjuter. Att plinka blir ju lite av en annan grej. Just att plinka är något som Challengern inte är riktigt lika bra på, inte lika roligt helt enkelt.
FX Airguns Elite flirtar mer med ens sinnen - det snärtiga skottljudet, ett mäktigt "Whooosh" när den stora kvarttumsdiabolen klyver lufthavet med brutal kraft och sedan det mustiga anslagslätet med tillhörande resultat. DÄR finns väldigt mycket känsla. Men sedan, när man har gjort det ett antal gånger....då saknar man avstånden..