Airpang

Alla inlägg under mars 2014

Av Johnny Ottosson - 15 mars 2014 20:00


 

Crosman Challenger som 10 joule...


  Vem behöver en regulator med dessa värden...?


Idag så fick jag tillfälle att köra Challengern i kronografen och valde då 8.44 gn JSB Exact som diabol. Kurvan visade sig bestå av 50 st skott mellan 150-95 Bar. Reslutatet var enastående! Hela kurvan inom 10 fps spridning! Detta är riktigt bra för ett självregulerande vapen med kaliber 177 och diaboler plockade på slump rakt ur asken. Differansen där motsvarar blott 1.55%


Resultatet kan exempelvis jämföras med min gamla CZ: 


http://airpang.bloggplatsen.se/2011/03/15/4846815-i-kronografen/


I siffor så blev mätningen på följande sätt:


643, 46, 44, 45, 43, 50, 42, 44, 42, 40 = Genomsnitt: 644 fps


646, 44, 44, 45, 47, 46, 44, 44, 44, 41 = Genomsnitt: 645 fps


646, 42, 48, 47, 46, 47, 44, 50, 45, 43 = Genomsnitt: 646 fps


648, 45, 46, 50, 46, 48, 49, 49, 50, 50 = Genomsnitt: 648 fps


644, 43, 46, 45, 44, 45, 43, 42, 44, 46 = Genomsnitt: 644 fps


Totalt genomsnitt: 645 fps = 196 mps, 7.80 fpe / 10.60 joule


Lägsta värde: 640 fps = 195 mps, 7.68 fpe / 10.40 joule


Högsta värde: 650 fps = 198 mps, 7.92 fps / 10.74 joule


Total spridning: 10 fps eller 3.05 mps


Så mycket mer kan man alltså inte önska. E4 hamnar (vid genomsnittet) på 10.00 joule och mer exakt går inte att hamna. Noterbart är också att testdiabolen väger 8.44 gn och de projektiler som jag vanligtvis använder ligger på 7.50 gn vilket bör sänka anslagsenergin, om än marginellt. 


 




ANNONS
Av Johnny Ottosson - 14 mars 2014 15:00



 

Syntetstockar

 

 

 

Nylon 66 var en av de första storsäljande vapnen med syntetstock, notera stocktillverkarens logo




Att tillverka en vapenstock av syntetmaterial (läs, plast) har länge varit ett omtalat ämne i vapenkretsar, ända sidan mitten av 1960-talet då de första gevären med syntetstockar (Nylon 66 mfl) kom ut på marknaden.  Fortfarande så finns det ett minst sagt kompakt motstånd mot syntetstockar på den typen av vapen som vi pysslar med, vi är som kundgrupp relativt konservativa. Det finns huvudsakligen två anledningar till motståndet, dels anses syntetstockar associera till tråkiga och fula lågprisprodukter och dels så anser många att en syntetstock inte passar in i formgivningen hos våra vapentyper.


Prisläget


Självfallet så är det billigare att tillverka en enkel plaststock än en trästock men framförallt så är tillgängligheten högre hos en syntetstock, ur tillverkarens perspektiv. Ska man tillverka en trästock så krävs det att man får tag på rätt mängd ämnen av rätt storlek och sedan så vidtar en bearbetning i flera steg. Trästocken är dessutom relativt ömtålig vilket ökar kassaktionsgraden under produktionen.  Ofta så kan man av pris och tillgångsskäl inte köpa dessa ämnen lokalt utan de kräver en transportkostande import. Därtill så påverkas man också av tillgången på råvara. Bra valnöt exempelvis kan ta hundratals år att framkomma och vi har redan skövlat/använt en stor del av den lättlillgängliga (”billiga”) valnöten som växte upp de senaste hundratal åren.  Även om vi planterar nya träd så dröjer det alltså mycket lång tid innan dessa plantor kan omsättas till stockämnen.  Vidare så kräver luftgevär (tänk FX Royale) stora bitar virke för att duga som ämne till en vapenstock. Av X antal tillgängliga ämnen på marknaden så är det alltså inte alla som är stora nog till dessa volymösa stockar som luftvapen överlag använder. Krutvapen har generellt sett oftast mycket mindre volym, i synnerhet vapen vars stock består av två mindre delar typ hagelvapen och gevär som Winchester M94 etc.


Syntetstockar däremot tillverkas av små plastkulor som smälts och formpressas till önskat utförande. Här kan man komma åt råmaterial ifrån en lång rad olika källor och ämnet (plastkulorna) kan framställas utan tanke på någon återväxttid. Att lagra en säck små plastkulor är därtill enkelt och utrymmesbesparande utan särskilda klimatkrav på temperatur, fuktighet och liknande. Skulle man sedan ställa om tillverkningen så kan plastkulorna enkelt gjutas om till andra dimensioner och former där en trästock oftast redan är (grovt) tillsågad för sin specifika modell.

Det finns sålunda en anledning till att syntetstockar först slog igenom hos rena lågprisvapen och därför så är syntetstocken lite ”stämplad” som just en lågprissymbol hos ett vapen.


Utseendet


Ser man sedan rent formgivningsmässigt så ”klär” vissa vapen i syntet, andra gör det inte. Se på vapentypen SBS, alltså ett traditionellt dubbelpipigt hagelgevär. Kan ni tänka er ett sådant med en plaststock? Knappast! Tänk sedan på AR-15, en AR-15 med trästock? Nja, funkar kanske på en AK-47 men knappast på någon av AR-seriens myriad av varianter och versioner.


Likadant är det ofta med luftvapen. Till luftvapen så hör en trästock. Detta är många entusiasters grundmurade uppfattning. Enda chansen för en tillverkare att komma undan detta är att endera tillverka en ren lågprisprodukt, där materialvalet är accepterat på grund av prisläget, eller att tillverka ett ”taktiskt” (futuristiskt) vapen, typ FX Airguns Cutlas.  Tillverkarens primära problemområde är därför dennes konventionella stockar (tänk, Cyclone). Det enda sättet att vinna acceptans här är att tillföra stocken någon form av mervärde, som klart särskiljer den ifrån lingonseriens lågprisprodukter.


Detta är för övrigt precis vad biltillverkarna gör i sina interiörer numera. Jämför till exempel instrumentbrädan hos en 1990 års VW Golf med dagens. Visserligen är båda av ”plast” men skillnaden i utförande, finish och känsla är monumental. En del premiumtillverkare (Daystate, FX) gör likadant. Man strävar efter att göra syntetstockarna så solida som möjligt utan att de blir fysiskt tunga, samtidigt så försöker man ge dem en så ”dyr” finish och ”känsla” som möjligt. Detta kan då ske på lite olika sätt, allt ifrån en lätt knottrig yta (typ min Challenger) till olika former av beläggningar (”Softtouch”). Den optimala lösningen är självfallet att tillverka stock som uppfattas oerhört dyr och påkostad samtidigt som den blir enkel och helst även billig att framställa. Den möjligheten ökar i sin tur om man saluför syntetstocken på en vapenkonfiguration som ”klär” i syntetmaterial, exempelvis dagens starka trend för bullpups.


Som ni kanske förstår så är syntetstocken här för att stanna, främst då av ekonomiska skäl, både för tillverkare och slutkund. Tillverkarna kommer i framtiden att satsa allt mer på syntetmaterial och då också på att försöka ”vinna över” så många entusiaster som möjligt ifrån trä till syntet. Receptet på framgång här kommer att vara en tydlig prisskillnad mellan trä och syntet samtidigt som man kommer att göra snyggare och mer välutformade syntetstockar än någonsin tidigare. Som jag ser saken så blir vi alla vinnare på detta. Den som bara måste ha trä slipper konkurrens av sådana som gillar trä men accepterar syntet eftersom dessa i större utsträckning kommer att lockas över på syntet. Samtidigt så kommer tillverkaren att köra en allt större del av produktionen i syntet vilket underlättar för denne och dessutom skapar bättre ekonomiska marginaler så att tillverkaren finns med oss även i framtiden.


Detta tjänar vi alla på…

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 13 mars 2014 10:00


 

 

Nya Feinwerkbau Sport

 

 

Originalet 1973 - 1989  


I dagarna så har Feinwerkbau, som bekant, relanserat sin klassiska modell Sport – en av 70/80-talets absolut bästa fjäderluftgevär. Frågan man då ställer sig är naturligtvis om modellen har någon relevans på 2010-talet? När Sport kom på våren 1973 så var den obestridligen en av marknadens bästa sporting air rifle. Den tillhörde de absolut kraftfullaste fjädervapnen för sin tid med sina angivna 800 fps, ändå var den lätt att spänna och behaglig att skjuta med. Den tekniska egenprecision var av toppklass med Feinwerbaus berömda matchpipa, ifrån samma verktyg som 300-serien. Avtryckarsystemet ansågs också som bra, enbart slaget av dåtidens Rekord från Weihrauch. Just HW hade den enda egentliga konkurrenten i sin 35-modell, liksom i viss mån de större modellerna från BSF. För övrigt så regerade Sport tämligen ensam på tronen. Sköt man inte BSF eller HW35 så var det alltså Sport som gällde. Vid modellens nedläggning 1989 så hade HW77 tillkommit, liksom Webley & Scott Omega men i övrigt så var Sport fortfarande förunderligt vital.


Nu har emellertid tre, fyra decennier passerat och konkurrenterna har utvecklats, teknologin likaså. Idag jämför man inte nya Sport mot den gamla 35 utan idag är det Walther LGV, Air Arms ProSport/TX-200 liksom HW77/97 som konkurrerar om samma kundgrupp som kan tänkas attraheras av Feinwerkbau Sport. Ser man på de knapphändiga uppgifterna som finns ännu så förefaller den nygamla modellen vara förbluffande snarlik originalkonceptet, det är alltså en ganska stor konventionell fjäderbössa av tämligen traditionellt snitt. Inga uppgifter har i skrivande stund framkommit om några modernare konstruktionslösningar inuti själva drivkällan, exempelvis friktionsreducerande syntetiska glidbussningar eller liknande. Likaså är formgivningen mycket konservativ, se bara på lösningen med öppna riktmedel á la Weihrauch – laxat spår på pipan för korntunnel! Moderna fjädervapen av snarlik typ, exempelvis Webley & Scott Tomahawk/Longbow, har istället en gänga för ljuddämpare/pipvikt, eftersom förmodligen en förkrossande majoritet av köparna ändå kommer att uteslutande bruka vapnet tillsammans med ett kikarsikte. På samma sätt så är också det bakre riktmedlet ”onödigt” påkostat.


Tittar vi sedan på avtryckarsystemet så hoppas jag sannerligen att avtrycket är förbättrat. Inte ens för 40 år sedan så var det bättre än acceptabelt jämfört med Rekord. Idag ställer vi än större krav på avtryckarsystemet och både Air Arms och Walther har erkänt bra enheter. Ett mediokert avtryck här duger helt enkelt inte längre. När det gäller övrig utrustning så saknas Sports klassiska rembyglar, liksom vita spacerplattor och alla andra särdrag som associeras med gamla goda 124. Ett lysande undantag är de vackra men lätt opraktiska tvärgående rekylräfflorna baktill på cylindern, avpassade för 70-talets Apelfästen. Idag så är HW/AAs variant med vertikala hål betydligt vanligare och det är denna standard som tillverkarna av kikarsiktesfästen överlag använder numera.


I nuläget så är jag glad men skeptisk till nygamla Sport. Kul att Feinwerkbau lyssnar på sina fans och skapar vad man vill ha. Skeptisk eftersom man hade kunnat göra ännu bättre. Jag vill se ett riktigt bra avtryckarsystem, inre glidbussningar, en riktigt fin valnötsstock med flackt pistolgrepp och fin äkta nätskärning liksom naturligtvis också rembyglar. Sedan hade jag gärna sett att de öppna riktmedlen försvann, pipan kortades och försågs med en snygg pipvikt redan ifrån fabrik. Till och med Diana kan ju få till det med sin Professional-serie, så varför inte Feinwerkbau?


Det ska bli mycket spännande att följa den här modellens framfart på marknaden.

Av Johnny Ottosson - 12 mars 2014 10:00


Dags att trimma!


  Hålet i transferporten är 1.30 mm och borren är 1.50 mm..


Idag så blev det slutligen dags att lyfta effekten hos min Challenger en liten bit. Själva trimmningsförfarandet är skäligen enkelt och ger lite nostalgiska flashbacks till gamla Axsor och FX2000 för sisådär 15 år sedan. Precis som med dessa vapen så är det principiella förfarandet sådant att man delar blocket ifrån tuben och däremellan hittar man en lös transferport som därefter borras till önskad storlek. Originalets hål är bara på 1.30 mm och efter lite beräkningar så kom jag fram till att 1.50 mm borde vara lagom för att höja effekten från 7.50 joule upp till 10.00 joule.


Rent konkret så går arbetet till på så sätt att man tar ut mekaniken ur stocken, därefter så avlägsnar man de båda pipbanden. Så långt är inget märkvärdigt. Nästa steg är två skruvar som håller bakstycket (hammarhuset) på lufttuben. Den övre skruven går igenom kilbasen och nedåt, den nedre skruven sitter bakom avtryckarkassetten och går uppåt. När skruvarna är borta så kan man ta bort bakstycket med hammarfjädern. Det är efter detta steg som det är dags att börja bli lite försiktig. Blocket sitter fast med två skruv, dels den skruven som håller hammarhusets bakstycke ovanifrån och dels med en skruv som är dold under matarpinnen. När bakstycket till hammarhuset nu är borta så kan man dra tillbaka matarpinnen och T-handtaget tillräckligt långt för att blottlägga den här skruven. Viktigt är att man INTE drar ut matarpinnen helt ur blocket eftersom denna tydligen har en ovanligt krånglig konstruktion med små stålkulor och andra pryttlar. Man kan utan problem dra tillbaka T-handtaget och matarpinnen tillräckligt långt utan att den riskerar att ramla ut/isär. Drar man tillbaka matarpinnen lagom långt ut så ramlar inte heller hammaren ut ur hammarhuset. När även den av matarpinnen dolda skruven är loss så lyfter man bara av block och pipa ifrån lufttuben och blottar transferporten. Efter att ha borrat transferporten till önskad storlek så monterar man på omvänt sätt. Överlag så är Challengern (med undantag av T-handtaget) mycket enkel att skruva med. Mycket känns dessutom igen från de enklare Crosmanprodukterna som 22XX-serien.


Väl återmonterad så lät jag förspänningen på hammarfjädern vara densamma som vid 7.50 joule och till min stora förvåning så visade sig vapnet vid en kontrollskjutning prestera exakt 10.47 joule vid E0. Sådant händer normalt sett aldrig! Det brukar alltid krävas åtminstonde lite justering fram och tillbaka för att allt ska bli rätt men här klaffade allt direkt - förbluffande! Med 7.50 gn Defiant istället för 8.44 gn JSB Exact så sjönk effekten lite och utgångshastigheten slog jämt precis på 199 mps. Faktum är att bössan går så otroligt jämnt nu att jag funderar på att helt skippa idén att montera en Altaros-regulator. Troligtvis så har jag råkat hitta en harmonisk sweetspot på exakt rätt förhållande mellan hammarfjäderförspänning och transferportshål. Att ha nytta av regulatorn igenom att köra ett högre systemtryck än original 140 Bar är inte att tänka på i och med den klena tuben. Får jag inte ut fler skott på grund av systemtrycksbegränsningarna och inte heller bättre jämnhet så känns regulatorn helt enkelt onödig. Noterbart är dock att jag bara har kört en 20-30 skott i följd och allt förutsätter ju att den fina jämnheten bestå igenom en hel mätning.


Sker inte detta så är ju en regulator intressant igen.

Av Johnny Ottosson - 11 mars 2014 21:00


Udda reklam...


Notera valet av musik - "Spring awakening"

Av Johnny Ottosson - 10 mars 2014 10:00


 

Dekaltrim och planer...


  En sväng uppe på banan, kallt och blåsigt men lite sol...


Idag så var jag uppe på Fuxerna för att hämta min rumpkudde som den gode Lorentz hade lagt i klubbhuset. Samtidigt så passade jag på att vädra Challengern, trots blåsten och kylan, dagen till ära utrustad med en ny och fin dekal. Trist nog så har jag bara en dekal på ena sidan. Ifrån Altaros så fick jag dessutom mail som berättade att en regulator till Challenger för blott 10J inte var några som helst problem, ca en veckas längre leveranstid men till samma kostnad (83 Euro). Den enda konstruktiva skillnaden var en något mindre luftkammare, i övrigt lika enkel och smidig att montera som den större regulatorn för 16J


  Loggan, designad av den gode Lasse (ordförande, Fuxerna)


Själva kudden var broderad med klubbens emblem, ett i vanliga fall väldigt prydligt emblem, som tyvärr blev en smula plottrigt, exemempelvis i texten under skölden. I övrigt så är det samma kudde som Rangesport saluför igenom en lång rad aktörer, inte minst Hurricane, dock utan namnbrodyr och ägarnamn.


  Kudden utan fyllning..


Av transporttekniska skäl så levererades kudden utan fyllning. Jag tänkte pröva att fylla min med luftkuddar, små påsar med luft som används som transportskydd vid leveranser av diverse småprylar. 


Egentligen så var en av tankarna med dagen att testa FX nya justerbara fästen men av någon outgrundlig anledning så har jag fått fästen för det stora 30 mm grova kikarsiktesröret. Så av detta blev intet och i måndad så kommer de fästena att gå i retur till avsändaren.

Av Johnny Ottosson - 9 mars 2014 09:00


Walther satsar ordentligt 2014


Underspännare typ HW97 men med TX teknik...



Av Johnny Ottosson - 8 mars 2014 23:00


 

Marocchi köper Brocock!

 

Den italienska hagelgevärstillverkaren Marocchi, som även äger Daystate, har idag förvärvat Brocock. Enligt presskommunikén så säkras därför tillverkningen och de anställdas fortsatta jobb på Brocock. Ny VD för Brocock blir Peter Martineau, tidigare VD på BSA, som tar över ledningen per omgående. Brococks tidigare ägare kvarstår dock som konsult under en övergångsperiod.

 

Konkurrensen hårdnar alltså i branschen och nästan alla stora namn har nu olika penningstarka externa ägare (BSA, Air Arms, Daystate), oftast med sina huvudintressen ganska långt ifrån sina nyförvärvade företag. De som inte har det har en efter en gått under (Webley, Theoben).

 

Ska man kunna ha lönsamhet idag så krävs det endera stora volymer (AA, BSA) eller innovativa produkter som kunderna är beredda att betala premium för (ex Daystate).

 

Frågan är hur många "brittiska" luftvapenföretag som vi har kvar om fem år...?

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se