Otursförföljd, underskattad och bortglömd....

  En av många snygga byggen baserade på BSAs R10 - foto: XTX Air UK

Sedan något år tillbaka har Fondprodukter i Karlstad tagit över agenturen för BSA:s luftvapen här i Sverige och som en del av detta har man komponerat ett mycket harmoniskt sortiment av modeller till glädje för alla svenska entusiaster. Den mest påkostade och tekniskt intressanta modellen är toppmodellen R10 som vi ska titta lite närmare på idag.

Under drygt tio år tillverkade BSA modellen SuperTen, ofta förkortad S10. Liksom sin föregångare är modell R10 designad och utvecklad av BSAs före detta chefskonstruktör John Bowkett, som har ett genuint gott rykte i luftvapenkretsar.

Tyvärr drabbades den första serien av R10, kallad Mk I, av diverse kvalitetsproblem så BSA tog den enda logiska och konsekvensen av detta och lanserade den nya modellen under prefixet Mk II. Man stoppade produktionen, man gjorde om men frågan är om man dessutom gjorde rätt?

  BSA R10 i sitt svenska utförande, shroud, kaliber 177 och kort pipa...

Jag har under några veckor haft förmånen att få låna ett splitt nytt exemplar av nya Mk II-versionen och har under denna tid skjutit tusentals skott under varierande omständigheter, en mycket angenäm bekantskap. BSA R10 tillverkas i två kalibrar, dels den vanligaste kaliber .177 (4.50 mm) men även den lite grövre kaliber .22 (5.50 mm). För närvarande tar Fondprodukter bara in kaliber .177 som man dessutom saluför i ett kort och smidigt karbinutfö-rande. Anledningen till detta är att samtliga vapen enbart säljs i licensfritt utförande om maximalt 10 joule vilket innebär att en längre pipa blir onödig på ett såpass måttligt effektuttag. Även kaliber .177 blir ett perfekt val inte minst med tanke på att många tänkbara köpare sannolikt kommer att använda bössan som tävlingsvapen till Hunting Field Target.

Precis som alla andra tryckluftsvapen så måste även R10 matas med luft och den förvaras i en 200 cc stor tubflaska från brittiska Luxfer. Den till 200 Bar komprimerade luften passerar sedan BSA:s egen patenterade regulator innan den kan driva en diabol ifrån det automatindexerande tio-skottsmagasinet. Liksom andra moderna PCP har även R10 en snabbkoppling för luftpåfyllningen så att skytten enkelt kan ansluta en handpump eller dykarflaska utan att behöva skruva av eller på olika kopplingar. Eftersom man får ut en bra bit över 100 skott på en fyllning övervakas lufttrycket i tuben av en liten smidig manometer. Tyvärr är manometern monterad felvänd så riktar man vapnets mynning uppåt och sedan vänder vapnet mot skytten för att studera manometern är den vänd upp-och-ner.

En mycket trevlig finess hos R10 är att BSA har utrustat denna sin toppmodell med riktiga rembygelfästen, något som är mycket välkommet men tyvärr ganska sällsynt även hos i övrigt påkostade tryckluftsgevär. Då detta vapen har utsökt hög teknisk egenprecision samt föredömliga rembygelfästen monterade kommer troligtvis en hel del ägare att skruva på en bipod. Väljer man då en bipod av typen Harris så kommer dessvärre fästplattan till bipoden att täcka över både luftpåfyllningen och delvis även manometern!?

Bra tänkt men fel placerat kan man kanske sammanfatta fästpunkten för den främre rembygeln.

  BSA R10 med shroud och lång pipa för exempelvis marknaden i USA, här kaliber 22

Själva stocken är tillverkad av valnöt och har en lätt säregen formgivning som BSA kallar ”organisk”. Detta betyder mjuka svepande linjer och en lätt strömlinjeformad profil. Liksom alltid betyder stockens formgivning oerhört mycket för vapnets hela utseende och här har BSA skapat en egen modern design som känns både fräsch och nydanande. En nackdel med den här sortens kreation är att form på många sätt går före funktion och förutom de nyss nämnda konstigheterna vid bipodanvändande betyder den välvda undersidan på förstocken att det blir mycket svårt att få vapnet att ligga stilla på underlag av typen hoprullad filt eller liknande.

Det bakre rembygelfästet har också fått en udda placering och kommer ofelbart kommer att skava på kolvens finish om man inte väljer en rembygel i syntetmaterial. Kolven är tillverkad av italienska Minelli och det finns inget övrigt att önska när det gäller stockens finish, passform och övergripande kvalité. Förutom en elegant pistolgreppsrosett så har stocken en tät och fin nätskärning liksom en i höjdled justerbar bakkappa. Att skjuta fristående eller sittande utan stöd gör att formgivningen kommer till sin rätt på ett helt annat sätt än från mer stationära stöd.

  Blå rotor betyder kaliber 177 och röd rotor kaliber 22 - enkelt och pedagogiskt.

Laddningen av vapnet sker enbart med hjälp av ett magasin för tio diaboler. Magasinet kan bara föras in i vapnet från höger sida av mekanismen och säkras på plats med inte mindre än två styrpinnar. Den ena av styrpinnarna utgör även säkring så att magasinet inte faller ur vapnet och den styrpinnen är tyvärr inte fjäderbelastad så skytten måste komma ihåg att stänga den innan skyttet påbörjas, annars riskerar man att mangla diabolen eller i värsta fall magasinet. Stänger man emellertid låspinnen korrekt så centrerar magasinet absolut säkert och indexeringen har varit totalt pålitlig under hela testperioden. Liksom många andra moderna PCP så är magasinet automatindexerande och kraften som åtgår för att rotera magasinet 1/10 varv mellan varje repetering kommer från en liten fjäder inbyggd i magasinet. På grund av detta måste skytten rulla magasinet mot fjäderkraften med tummen samtidigt som en fräsch diabol laddas i varje magasinskammare. BSA:s konstruktion är mycket enkel och pedagogisk samt smidig att hantera. Ett frågetecken finns dock för numreringen av varje kammare som konstigt nog bara är synbar ifrån sidan och alltså inte från skyttens synvinkel när vapnet är anlagt för skott.

Åter igen rätt tänkt men en smula bristfälligt utfört.

Själva repeteringen sker med hjälp av ett rejält kromat handtag längst bak på lådan. Handtaget är inte bara prydligt utfört med fantastisk finish utan även mycket behagligt att använda. Själva mekanismen löper som is på is med en skön friktionslös känsla, tack vare välpolerade anläggningsytor inne i lådan. Med 10 joule som maximal effekt använder man på den svenska marknaden en förhållandevis kort och mjuk hammarfjäder som bidrar till en kort distinkt repetering. 

Ett paradområde som R10 har ärvt från den tidigare S10 är det fullt justerbara avtryckarsystemet som kan ställas in i alla upptänkliga led efter skyttens egna preferenser. Med sitt korta, rena avtryck har BSA här en av de vassaste avtryckarsystemen på marknaden och detta torde mycket väl tillfredsställa önskemålen även ifrån de mest kräsna entusiaster. Självfallet är avtrycket dessutom justerbart utan att man behöver ta ur mekanismen ur stocken, alla skruvar är lätta att komma åt igenom generösa öppningar i den gracila varbygeln.

BSA är även helt unika ibland de brittiska luftvapentillverkarna med att själva tillverka sina pipor och BSA:s hammarsmidda pipor har sedan decennier ett genuint välförtjänt och mycket gott rykte för enastående teknisk precision, något som nya R10 definitivt inte vansläktas med. Pipan som sådan är emellertid förvånansvärt kort, bara 39 centimeter lång. Mesta delen av vad vi ser utanpå vapnet är nämligen en shroud, alltså ett övertäckande tomrör. För vissa marknader utnyttjar BSA tomrummet i shrouden för att härbärgera en dämpsats som förvandlar shrouden till en effektiv integrerad ljuddämpare, något som av naturliga skäl inte är aktuellt på den version som säljs här hemma i Sverige.

  På en del marknader saknas shrouden och man har istället en separat ljuddämpare.

Shrouden har dessutom även en gänga längst fram under ett mycket prydligt gängskydd som tillåter ägaren att montera en separat ljuddämpare, något som möjligtvis kan vara av intresse för de som skjuter med de mer grovkalibriga versionerna på högsta tänkbara effekuttag. Shrouden är enkelt demonterbar för rengöring och vapnet kan även skjutas utan att shrouden är monterad, något som bara obetydligt höjer ljudnivån samtidigt som vapnet vinner en dryg decimeter i form av kortare totallängd.

Med tuben fylld till 200 Bar och magasinet uppladdat så kan den roliga delen börja. Det handlar här om ett rejält, lite tungt men gediget vapen som dock är relativt kort och mycket välbalanserat. När man sedan skjuter på frihand upplevs vapnet som ”lagomt”, liksom om man bär runt det i skog och mark, exempelvis under en tävling i Hunting Field Target. På grund av tyngden och det måttliga effekutttaget är känslan av rekyl i princip obefintlig.

Något som man däremot reagerar över är det lite underliga pysande läte som hörs efter vartannat eller vart tredje skott. Detta visade sig härröra ifrån vapnets regulator som återfylls med jämna mellanrum. Regulatorn är ursprungligen konstruerad för de 15-16 joule som är aktuellt på hemmamarknaden men när man här i Sverige bara tar ut 10 joule så räcker luftvolymen i regulatorn till fler skott och återfyllningen sker inte efter varje skott utan efter ett fåtal, med lite oregelbundet mellanrum.

Efter att ha vant sig vid företeelsen så är regulatorns väsande inget man tänker på. Regulatorn för dock det goda med sig att utgångshastigheten blir i det närmaste helt jämn. Detta exemplar mätte jag till precis på den maximalt licensfria gränsen och detta under hela skottserien på över 100 avfyrningar i rad.

Precis som alla licensfria luftgevär med kaliber 177 så är projektilbanan och den praktiska precisionen i allra högsta grad beroende på de yttre omständigheter som råder vid skyttet. Minsta lilla vindpust riskerar alltså att ge en klart märkbar avdrift ifrån den önskade träffbilden. För att i någon mån komma till rätta med detta så är en absolut jämn utgångshastighet en stor tillgång och här har nya R10 en stor fördel av sin regulator. På det hela taget är alltså R10 en mycket trevlig bekantskap.

Det är ett vackert, välbyggt och välpresterande vapen som är utomordentligt väl anpassat för precisionsskytte

likväl som ett rent tävlingsredskap i exempelvis Hunting Field Target. Med en prislapp på lite drygt 9000 kronor hos ledande luftvapenhandlare som Hurricane i Vittsjö är R10 ett vapen som främst riktar sig mot den entusiast som söker ett lämpligt tävlingsvapen där konstruktionens kvalitéer ifråga om teknisk egenprecision och finesser prioriteras främst. 

 

michael

26 januari 2014 19:27

Har ägt en r-10 mk1 som köptes ny,det var sämsta vapen köpet någonsin,avtrycket var glappt,regulatorn otroligt ojämn,konstruktionen av magasin indexeringen helt sjuk konstruktionmässigt en arm med en liten pinne på sidan,magasinet fungerade lite då och då slutresultatet blev att änden på laddpinnen som matar i diabolen i pipan gick av då den desutom är ihålig och svag.men som sagt det var en mk1 vet inte hur mk2 är konstruktionsmässigt.det positiva är att den är snygg och pipan är bra.luftsnål samt smidig.kvaliteten bleknar dock mot en hw 100.

 

Silwer

26 januari 2014 20:17

Tyvärr snubblade BSA i trappen med den här bössan, klagomålen haglade om bla en totalt felkonstruerad regulator som folk på mer amatörnivå såg inte tålde slitage alls.

En R2 finns ju idag, och den vet jag nästan inget om, det är en snygg bössa imo, vilket är ovanligt för flaskvapen.

BSA hade mer lycka med föregångarna till denna om man ska var ärlig.

3djepartsregulatorer lär ha gått som smågodis iaf.

 

Peter Å

28 januari 2014 15:28

Riktigt snygg bössa tycker jag,har bara fina erfarenheter av BSA Birmingham.Har haft Lonestar i snart 5 år nu och allt fungerar perfekt.Föredrar dock kaliber .25 som inte är så vindkänslig.Precisionen är oslagbar på längre avstånd så länge jag håller mig till JSB King,Predator Polymag och Baracuda.Väntar nu bara tills jag kan prova Predator Metal Tip och även de nya kulorna som H&N snart kommer ut med.

 

Silwer

29 januari 2014 02:35

Jo den är snygg, men tänk på att den skulle var BSAs flaggskepp efter de hyfsat lyckade Super-ten

Den är regulerad och har inte särskilt mycket gemensamt med det vapen du har egentligen.

Saken är väl att folk är lite skraja för R2 nu då R hade så mycket "barnsjukdomar", ärligt talat borde den nog aldrig kommit ut på marknaden utan de skulle byggt klart den först.

Så tyvärr hjälper inte utseendet här, det blev en citron med tanke på vad det skulle ha varit.

Jag har inga bekymmer med äkta BSA heller utan gillar deras vapen, men avstår de som Gamo tillverkar då de har tummen precis mitt i näven, eller om det är 5 tummar mitt i varje näve, klåpare.

Saknas bar att de lägger ner hela UK enheten så är det klappat och klart sen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...