Diaboler

De kommer i många olika sorters förpackningar...  

Bortsett ifrån en sten till slangbågen så är troligtvis diabolokulan till luftgeväret den första projektil som vi vapenintresserade har kommit i kontakt med, inte sällan redan som små. Dessa små anspråkslösa blyprojektiler har format generationer av såväl jägare som tävlingsskyttar under decennierna.

De allra flesta diaboler som förekommer på marknaden är i kaliber 4.50 mm. Detta är den absolut vanligaste kalibern till luftgevär och den används i alla möjliga sammanhang. Internationellt sett så är den även känd under sin brittiska beteckning .177. Här finns det största utbudet av fabrikat och modeller liksom det lägsta priset, detta eftersom de framställs i stora volymer och kräver sparsamt med råvaror för att kunna tillverkas. Ingen annan form av fabrikstillverkad vapenammunition torde vara mera förekommande i vårt land än luftgevärsdiabolen med kaliber 4.50 mm.

För jakt och skytt över längre avstånd och i synnerhet utomhus, så är den grövre kaliber 22 mycket populär. Denna kaliber håller 5.50/5.60 mm i metriska mått och är idag helt dominerande för de moderna tryckluftsgevären, så kallade PCP.  Utbudet av fabrikat och sorter är förvisso mindre än för kaliber 177 men trots allt relativt stort. Priserna något högre, men fortfarande klart billigare än den minst konstsamma krutvapenammunitionen, kaliber 22 LR. Tidigare så höll kaliber 22 en dimension på närmare 5.60 mm men idag så är den standardiserad till 5.50 mm. Man kan alltså hitta diaboler med kaliber 22 som håller lite olika mått men numera så är det endast främst brittiska samlarvapen som använder den grövre versionen.

Den minst vanligt förekommande kalibern för diaboler är 5.05 mm, även känd som kaliber .20. Ursprungligen framtagen för de amerikanska Sheridangevären så fick den här kalibern en rennäsans under sent 1980-tal då den ledande amerikanska luftvapenleverantören Beeman försökte popularisera den till dåtidens kraftfullare fjädervapen. Kalibern marknadsfördes då som en ypperlig kompromiss mellan de goda egenskaperna hos kaliber 177 och 22. Med facit i hand så blev kaliber 20 ingen större succé och för idag en närmast tynande tillvaro på marknaden. Till skillnad från de vanligare kaliber 177 och 22 så kan man knappast hitta en enda sorts ask med kaliber 20 hos den lokale jakthandlaren. Ska man köpa kaliber 20 i Sverige så måste man söka hos dedikerade luftvapenhandlare och dessutom vara beredd på ett märkbart högre prisläge än för 177/22.

Slutligen så har vi den duktigt grova kaliber 25 som håller 6.35 mm i diameter. På grund av att PCP har blivit allt mer populära hos entusiasterna och det faktum att kaliber 25 fungerar tekniskt sett optimalt till den vapentypen så har kaliber 25 idag blivit större än någonsin med allt fler sorter som lanseras för varje år. Diabolerna i den här kalibern har bara ett något högre pris än för kaliber 22 men är fortfarande mycket svår att hitta i vanliga vapenaffärer. Kalibern används uteslutande till målskytte på mycket långa avstånd och främst skyddsjakt.

Tillsammans så formar dessa fyra kalibrar det som brukar kallas small bore air rifle calibres. Förutom dessa så förekommer det även rundkulor i klenare kalibrar än 177 liksom rejält grova kalibrar för reguljär jakt men dessa ytterligheter har inte den traditionella diabolformen.

   Olika diaboler för olika syften...

Bortser man sedan ifrån diabolernas dimensioner, kalibrarna, så har diabolerna även lite olika formgivning beroende på tänkt användningsändamål. Den absolut vanligaste formen är rundnosdiabolen, som i allt väsentligt förkroppsligar den klassiska diabolen. Näst vanligast är flatnosdiabolen som dominerar målskyttetävlingarna mot pappskivor. Lite mer udda är renodlade jaktdiaboler, spetsnosdiaboler och diaboler med väldigt individuell formgivning.

Gemensamt för dem alla är att de har ett huvud, med lite olika utseende, samt en kjol, vilken förbinds av en smal midja. På grund av detta så får diabolen sitt karaktäristiska timglasformade getingutseende. Den här formgivningen är självfallet ingen slump utan ett resultat av hur luftgevär fungerar. Då hastigheten hos luftvapen är mycket låg, relativt krutvapen, så stabiliserar diabolen primärt med hjälp av kontrollerad motvind, på engelska benämnt drag. Principen är densamma som hos en badmintonboll, en viss nivå av luftmotstånd ger både diabolen och badminonbollen en stabil, men relativt sett långsam, flykt igenom lufthavet på sin väg till målet. Denna metod för att ge en stabil projektilbana har både för- och nackdelar. Till de senare hör att luftvapen blir väldigt känsliga för vind, både yttre vindförhållande och ett tilltagande luftmotstånd skapat av en alltför hög utgångshastighet. Diaboler tycker helt enkelt inte om höga farter och redan runt 300 m/s, vilket är ordentligt under ljudvallen, så börjar de flesta diaboler förlora praktisk precision.

Fördelarna är emellertid betydligt fler; luftvapen erhåller under vindstilla förhållanden en otroligt bra teknisk egenprecision och eftersom de färdas långt under ljudvallen så finns det heller ingen ljudbang, karaktäristisk för  krutvapenammunition. Det höga och kontrollerade luftmotståndet kan även utnyttjas av skytten för att ta skottvinklar som med alla former av andra kulvapen är totalt oacceptabla – luftvapendiaboler, även de kraftfullaste, tappar nämligen både fart och anslagsenergi mycket fort. Säkerhetsavstånd och liknande blir alltså relativt sett mycket korta, något som är en stor fördel exempelvis vid skyddsjakt i tätbebyggda områden. Räknar man med 21-23 graders vinkel mot horisonten så går en 22 diabol på full hastighet (ca 300 m/s) ungefär 500 meter där ett licensfritt luftgevär med kaliber 177 skjuter sin diabol rätt så exakt halva sträckan. En kula ifrån en 22 LR med 380 m/s går emellertid lätt 1500 meter!

Nu är det inte bara räckvidden som skiljer utan även anslagsenergin bibehålls betydligt bättre hos en kula än hos en diabol, en kula från 22 LR kommer utan vidare att passera rakt igenom en människa efter en kilometers färd och då naturligtvis med risk för ett fatalt slutresultat. Sammanfattningsvis så kan man beskriva det som att luftgevär är ytterst potenta på kort avstånd, där de också uppvisar en slående precision, samtidigt som de är relativt ofarliga på lite längre avstånd.  En av de främsta nackdelarna med diabolernas låga ballistiska koefficient är emellertid också att de blir oerhört vindkänsliga. Redan en 22 LR uppfattas av de flesta skyttar som väldigt vindkänslig och rent vinglig att skjuta under blåsiga förhållanden men då har dessa kulor ändå mellan tre till tio gånger bättre ballistisk koefficient än luftvapendiaboler.

Med anledning av detta så ankommer det alltid skytten att lära sig läsa vinden och respektera de yttre vindförhållanden som råder vid skyttet. Detta är naturligtvis speciellt viktigt vid skyddsjakt med luftvapen då ingen vill riskera att skadeskjuta sitt villebråd. Av denna anledning så brukar erfarna och skickliga luftvapenjägare begränsa sitt skottavstånd till förvånansvärt korta distanser, inte sällan till sträckor jämförbara med hagelvapen. Detta trots att dagens moderna luftgevär har prestanda nog att under vindstilla förhållanden placera fem skott i följd under ytan av en enkrona även på avstånd långt bortom 50 meter. Vinden är alltid opåliglig och minsta lilla vindpust ger enorma avvikelser för en luftvapendiabol på lite längre avstånd.

   Alla luftvapenprojektiler är inte diaboler..

Dagens diaboler har rent tekniskt en mycket hög tillverkningsteknisk precision. Överlag så har medvetandet om diaboler och dess väsentlighet för lyckat luftvapenskytte blivit enormt mycket högre sedan mitten av 1990-talet då Internet slog igenom. Under de föregående decennierna så brukade luftvapenskyttar i allmänhet använda de diaboler som var lättast att införskaffa och sedan acceptera den oftast mediokra precision som dessa levererade. I en kedja av tunga avtryckarsystem, öppna riktmedel och rå mekanik så innebar primitiva diaboler inget större problem för 60/70-talets fjäderluftgevär. Först när tävlingsformen Field Target lanserades 1981 i England så började tävlingskonkurransen sätta press på tillverkarna att utvecka diabolen som produkt fram till dagens högpresterande precisionsprojektil. Den första riktiga superdiabolen som slog igenom på tävlingsbanorna och vann bred acceptans hos de rekreativa skyttarna var RWS numera klassiska Superdome. Tillsammans med Haendler & Natermanns tungviktare Baracuda så blev Superdome den riktigt heta diabolen som alla toppskyttar inom Field Target ville använda på 80-talet. RWS sålde bra och Haendler & Natermann insåg att Baracudan var lite för tung till många av den tidens måttligt effektstarka fjädervapen varpå man specialdesignade en lättare diabol skapad direkt från ritbordet till tävlingsbanorna. Detta blev HN Field Target & Trophy – en annan klassisk diabol som också är med oss ännu. Båda dessa ess fick dock snabbt en mycket tuff utmanare ifrån ett helt oväntat håll, nämligen USA. På den amerikanska marknaden så hade Field Target också börjat bli populärt och framsynta entusiaster hos anrika Crosman Corporation vädrade morgonluft. De gjorde sin hemläxa ordentligt och formade ännu en legendarisk diabol, kanske just den diabol som allra mest förknippades med Field Target, nämligen Crosman Premiers, mera kända som just Prems eller Premiers. Till skillnad ifrån de traditionella plåtaskarna så levererades Premiers i en pappask med dubbla skivor av skumgummi och dessutom märkes kartongen i botten med vilken ”Die”, alltså vilken batch/pressform som den aktuella askens innehåll härrörde ifrån. Detta andades seriositet. Något som var mindre kul var den enorma mängd olja och smuts som diabolerna bar med sig. Många är de skyttar som ännu idag kommer ihåg sina korpsvarta fingrar efter sessionerna med Premiers till luftgeväret. Anledningen till detta var att Premiers inte stansades ifrån blytråd som vanliga diaboler utan pressades till sin diabolform ifrån rena rundkulor. Detta gav Premiers en karaktäristisk halvsfärisk form på huvudet, en något hårdare sammansättning och en relativt kort totallängd. En nackdel med den här tillverkningstekniken var att diabolen blev väldigt polariserad, antingen så gick de bra, inte sällan gudomligt bra, eller så gick de fullständigt uselt i det aktuella vapnet.

Under hela 90-talet så var Premiers diabolen som gällde och den salufördes även under varumärket Accupell, främst då på marknaden här i Europa. När sedan PCP slog igenom på bred front vid milleniumskiftet så blev naturligtvis Accupell eller Premiers det naturliga diabolvalet. De kraftfullare PCP gevären uppskattar lite grövre och tyngre diaboler så de allra flesta köpare valde därför kaliber 22 på sina gevär varvid de relativt sett normaltunga Premiers med 14.30 grains blev lite i det lättaste laget. De var ju i grunden konstruerade för fjäderluftvapnen som dominerade marknaden ett decennium tidigare. För tävlingsbruk med effektbegränsade vapen så fungerade dock Premiers med kaliber 177 helt utmärkt och gör så än idag.

   Många luftvapenprojektiler är tillverkade av flera material...

Bara något år in på det nya årtusendet så kom dock ett tydligt generationsskifte. Den brittiska luftvapentillverkaren Air Arms hade hittat en relativt liten och obskyr diaboltillverkare i Tjeckien som förstod PCP och insåg  vikten av att specialtillverka en diabol för just PCP och i synnerhet de vapen som använde matchpipor från piptillverkaren Lothar-Walther. Med en genomtänkt konstruktion, råvaror av ypperlig kvalité och stort knowhow runt luftvapenammunition så skapade Josef Schultz från Bohumin i de östra delarna av Tjeckien en riktig superdiabol som i princip över en natt förändrade marknaden totalt. I början såld under handelsnamnet Air Arms Field så blev denna diabol därefter känd över hela världen under sitt originalnamn JSB Jumbo Exact. 

JSB Jumbo Exact blev en vattendelare i historien, den var så totalt överlägsen allt annat som marknaden erbjöd att mängder av importörer, grossister och även rena vapentillverkare direkt såg till att sätta sitt eget varumärke på samma diabol och gör så än idag. Den var något tyngre än konkurrenterna med fulla 16.00 grains, vilket visade sig en helt perfekt vikt för dåtidens PCP. Den var därtill otroligt välgjord, kemiskt ren från olja och blydamm, enormt homogen samt dessutom en av de billigaste premiumdiabolerna på marknaden. Till råga på allt så sköt den riktigt bra eller otroligt bra hos i princip alla luftvapen på marknaden. Än idag så är JSB Jumbo Exact för kaliber 22 en av världens absolut bästa diaboler och har dessutom ynglat av sig till en hel familj diaboler i samtliga kalibrar.

I samband med JSBs segertåg över världen så trodde många entusiaster att den perfekta luftvapenprojektilen nu var skapad men teamet bakom varumärket Defiant Pellets var av en annan åsikt. De skapade en miniéliknande projektil som inte liknade konventionella diaboler eftersom de saknar den traditionella midjan som är synonym med de vanliga diabolerna. Trots ett ganska högt pris så har denna påkostade och udda projektil blivit mer och mer populär så även här har en hel del handlare valt att ettikettera dem med sina egna varumärke. I Sverige så saluförs de exempelvis som Hurricane Exterminators. Vad detta tydligt visar är att utvecklingen ständigt går framåt och att det alltid finns detaljer att finslipa och utveckla även i framtiden.

JSB tillverkar diaboler i samtliga kalibrar..  

Hur ska man då veta vilken diabol som kommer att prestera bäst i det enskilda vapnet? Där finns tyvärr ingen enkel genväg. Liksom övriga finkalibriga vapen (ex 22 LR) så måste man pröva sig fram rent praktiskt. Ett gott råd är att gå systematiskt tillväga och att börja sitt sökande med ett urval av de mest populära och för andra skyttar med snarlika vapen mest välfungerande sorterna. Tänkvärt är också att en diabol som fungerar bra i en hastighet kan fungera uselt i en annan, högre eller lägre. Likaså kan en diabol fungera bra på ett givet avstånd men mindre bra på ett annat. Det gäller alltså att vara metodisk när man försöker leta fram rätt typ av diabol till sitt luftgevär.

Vad gäller diabolernas olika vikter så tenderar fjädervapen att fungera bäst med lite lättare diaboler såvida inte vapnet är väldigt kraftfullt då något tyngre diaboler hjälper till att lugna ner vapnet och skapa en bättre praktisk precision igenom en lugnare avfyrningscykel. När det gäller PCP så är nästan alltid tyngre diaboler att föredra, extremt tunga diaboler är dock även här reserverade för de absolut mest potenta långhållskanonerna. Det är alltid en god idé att börja med traditionella diaboler med runt huvud eftersom dessa på avstånd bortom 10-15 meter som regel alltid levererar bäst precision. På väldigt korta avstånd så kan emellertid flatnosdiaboler erbjuda ypperlig precision, precis som för tävlingsgevär.

Billig, tillgänglig, miljövänlig och användarvänlig, detta igenom sin möjlighet att användas på ett begränsat ytrymme så är utan tvivel den klassiska diabolen en projektil för framtiden, då dessutom skjuten ifrån den vapentyp som använder det allra renaste framdrivningsmedium som existerar – luften som vi andas. Utan tvekan så kommer diabolen i en och annan form säkerligen att finnas med oss ytterligare ett sekel in i framtiden och troligtvis vinna allt fler entusiastiska användare i en tid då användandet av krutdrivna vapen blir allt dyrare och svårare att tillgå.

Diabolen representerar helt enkelt skytte och skjutglädje när den är som allra bäst, säkert, störningsfritt för omgivningen, anspråklöst i kostnad och med god tillgång överallt. Luftskytte är en tillgång för alla, helt oberoende av ålder, kön och fysisk kondition. Så har ni inte laddat en bössa med diaboler sedan barndomen, ta då tillfället i akt och återta beredskapen med detta tidlösa rekreaktiva skytte. Det är livskvalité i dess renaste form.

 

Johan

4 januari 2014 01:22

Mycket intressant och bra artikel. Kan du tipsa om någon bra video om diaboltillverkning?

http://www.luftjakt.se

 

Silwer

7 januari 2014 02:36

En grej om .20 Sheridan så hade den koniska pellets med spetsnos från början, nu har det inget med diaboler att göra men det dröjde nog myckety länge inna andra modeller ens dök upp?

De koniska med spets togs fram av HN faktikst har jag läst som så många andra ammon till Excellent tex.
Bara en kommenter just till den delen i texten.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...