Numera en tynande tillvaro...

  Ett mediokert resultat på 18 meter...

En gång i tiden så var Superdomes diabolen som precis alla använde. Detta var i slutet av 1980-talet, innan Crosman Premiers dominans och långt innan någon visste vad JSB var för något. På den tiden så gällde RWS för de främsta FT-skyttarna och The Superdome var vad som räknades.

Närmast av gammal vana så använder jag fortfarande Superdomes som en slags referensdiabol, alltså en av de där sorterna som man alltid bara måste pröva när man kommer i besittning av ett nytt vapen. I takt med tiden så måste jag dock tyvärr tillstå att det finns allt färre vettig skäl att göra detta. Superdomes ÄR helt enkelt inte lika bra, eller rättare sagt, konkurrenterna är såpass mycket bättre, att Superdomes inte längre kan ta plats som en i största allmänhet riktigt välpresterande diabol, i de flesta vapen under de flesta omständigher.

Tiden går med andra ord och utvecklingen även så med denna. Dagens diaboler är helt enkelt otroligt mycket bättre än bara för ett decennium sedan, då JSB lanserades, och vapnen presterar sålunda allt bättre i takt med att de matas med allt bättre diaboler. Nuförtiden så är det sälla någon nämner Superdomes på forum och liknande och eftersom dessa diaboler inte har evolverats i takt med tiden så är det inte utan anledning. 

För ett par år sedan så förändrades Superdome och gick ifrån den färgglada orange burken till dagens krom/svarta historia. Samtidigt ändrade man sammansättningen och den mattgrå finishen försvann till fördel för en blankare yta som dessutom saknade RWS klassiska infällda "rand" i kjolen. Tyvärr så blev inte diabolerna bättre av detta, tvärtom, många menar att de blev sämre. Troligtvis är det så att RUAG sparade in en slant eller två igenom att låta någon billigare underleverantör producera den nya versionen.

Nä, Superdomes är i nuläget tekniskt frånsprungna av de nyare konkurrenterna från JSB, Defiant och liknande så för min egen del så kommer de framöver att helt utgå som referensdiabol. För, det är ju faktiskt meningslöst att använda en referensdiabol som ingen annan överhuvudtaget använder numera...

"Det var bättre förr...."

Airpangs besökarantal under tre månader 2013

Visst var det bättre förr? Två vänner av denna "sanning" uttryckte just sina synpunkter åt detta håll i en av de senaste kommentarerna. Min gode vän Silwer menar att han kan "förstå det låga intresset i december" men statistiken visar klart att detta INTE är fallet. 

Notera grafen ovan. Här har jag jämfört innevarande månad (december) med två månader som har mycket god trafik - april och augusti. Båda dessa månader gynnas av bra skjutbart väder och är fria från det lite lägre intresset under juli månad då semestertiderna ofta engagerar besökare till andra saker än att sitta framför datorn.

Ändå så har jag inte betydligt fler besökare dessa två "bra" månader än under december.

Har har vi statistiken för tre år, december 2013 är dock (av naturliga skäl) inte komplett ännu...

Som jag ser saken så är mars/april månader med god trafik, liksom augusti. December har normalt sett något mindre trafik men skillnaden är på intet sätt alarmerande. Ska vi sedan sätta antalet inlägg i relation till antalet besökare så kan vi under 2013 konstatera att det lägsta antalet inlägg var i maj med bara 16 st. Flest hade jag i januari med dubbelt så många (32 st) - ändå är inte skillnaden i antal besökar nämnvärt stor.

Normalt sett så ligger jag runt 3500 unika besökare i månaden och totalt ca 13.800 träffar i månaden. Per dygn så ligger jag normalt på ungefär 250 st unika besökare och en bra dag så hamnar jag över 300 st, en dålig dag runt 200 men ytterst sällan under detta.

Så, här har ni ett ämne att diskuterar runt....

Mera av "de bästa diabolerna"....

  En jättebra diabol i många vapen, dock inte detta...

Inlägget där jag lovprisade Defiant har väckt en hel del engagemang och lämpligt nog så passade jag på att pröva en diabol nu i dagarna som underströk just hur individuellt ammunitionsvalet är till alla luftvapen. Dagens diabol blev klassiska Beeman Laser, en superlätt (6.50 gn) diabol som hängde med i Beemans sortiment under decennier. Detta är en bevisligen mycket välskjutande diabol i vapen som HW30S och liknande.

Som vanligt så testade jag på 18 meters avstånd och den här diabolen sköt så uselt i Challengern att jag var tvungen att skjuta två kontrollserier med Defiant för att säkerställa att det inte fanns något fel på själva vapnet. Här ovan så ser vi de tre översta serierna med Laser och de två nedre med Defiant.

Det finns med andra ord inga givna sanningar i sammanhanget...

Världens bästa diaboler...

  Defiants luftvapenprojektiler, en av marknadens absolut bästa doldisar..

Vilken är världens bästa diabol? Snacka om en "bred" fråga? Självfallet så finns det inget givet svar. Vissa vapen skjuter bäst med en specifik sort som lustigt (frustrerande?) nog inte alls presterar speciellt bra i ett likadant vapen av samma fabrikat och modell. Det finns helt enkelt ingen logik. Lika stor brist på logik har vi också i det mänskliga sinnet där vi alla gillar att generalisera lite och därför tenderar till att då o då se världen i svart och vitt.

JSB - det skulle nog de allra flesta spontant säga. Javisst, JSB tillverkar otroligt fina diaboler och så vitt jag vet så finns det inget annat fabrikat som ger så hög och jämn kvalité för så lågt pris som just JSB. Andra hade direkt ropat HN eftersom detta tyska fabrikat också presterar enormt bra i många vapen, inte minst HW. Någon enstaka entusiast skulle väl fortfarande kunna drista sig till att utbrista Crosman Premiers men allt färre rankar numera Premiers speciellt högt, inte för att de på något sätt skulle vara sämre dessa dagar utan helt enkelt bara för att konkurrenterna har blivit ännu bättre där Premiers mer eller mindre har stått stilla. Utvecklingen går alltid framåt.

  Minié är inga diaboler och en del kallar dem för "airbullets"....

I takt med att vi har lärt oss betydligt mera om luftvapenballistik så har konsumenternas krav på allt bättre diaboler ökat. Diabolen ska i dessa dagar inte bara träffa där man siktar, de ska dessutom vara flackskjutande med en så hög BC som möjligt. Samtidigt så ska dess energitransfer vara så god som möjligt och slutligen så ska de även ha en ren, fin och homogen finish. Ju bättre konkurrenterna blir och ju högre ribban höjs desto mer egenskaper måste vara bättre hos den specifika diabolen för att vinna marknadsandelar på konkurrenternas bekostnad. Det handlar alltså om mervärde, endast med hjälp av mervärden så kan man motivera ett högre pris och därmed en bättre lönsamhet på sin produkt.

Så, hur möter då Defiant dagens allt tuffare krav på 2010-talets getingbo av konkurrerande fabrikat? Till att börja med så har dessa diaboler naturligtvis en enastående god praktisk precision, fattas bara annat. Har man inte detta så är man rökt direkt, något som inte minst har visats igenom mängder av rätt så usla blyfria projektilalternativ som har pluppat upp på marknaden igenom åren, de flesta med mycket kortvariga karriärer. Men, oroa er inte, Defiants miniéprojektiler av bly har visat bra eller de bästa egenskaper i en lång rad av vapen som jag har prövat dem med. I min FX Airguns Elite så är deras 30.00 grains tunga kvarttummare bättre, men avsevärt dyrare, än marknadsledaren King från ärkekonkurrenten JSB. I min gamla 22 Royale så sköt 20.50 gn Defiant under varumärket Logun Penetrator också mycket bra, marginellt sämre än JSB Heavy men märkbart bättre än exempelvis FX egen FX-P och JSBs klassiska Jumbo Exact på 16.00 gn. Slutligen så har Defiants 7.50 gn nominaltunga dito för kaliber 177 visat sig prestera absolut bäst hittils av alla sorter jag har prövat in min senaste bössa, Crosman Challenger.

  Ett mästerverk av design i den lilla skalan...

Bortsett ifrån en lika bra eller bättre praktisk precision än jämförbara konkurrenter så erbjuder Defiant en del intressanta fördelar, varav det främsta är en bättre BC - troligen på grund av sin miniéform. Enkelt uttryckt så skjuter helt enkelt Defiant rakare, så även till och med bättre än diaboler som är erkänt välpresterande på detta område (ex Baracudan). På grund av avsaknaden av den traditionella diabolmidjan så är inte heller Defiant lika deformerbar, den slår därmed också hårdare i själva målet och i synnerhet om målet är hårt eller bjuder delvis hårdare motstånd, som benpartier inuti ett villebråd. Logun valde inte epitetet Penetrator helt utan anledning. Den rakare sidan på diabolen gör dem därtill mindre känsla för deformering under hantering och transport. Just transporten är ju ansvarig för en hel del skador på luftvapenprojektiler och för att motverka detta så levereras Defiant i pappaskar, precis som Premiers. Inut pappaskarna så finns det inga skumgummiskivor utan bara en lufttät påse för ammunitionen. Tanken här är att den lufttäta förpackningen ska tillåta lagring i åratal utan att diabolerna kommer att oxidera. Sant eller inte? Detta kommer framtiden att utvisa.

Kort sagt, missa inte att testa Defiant - de kommer absolut att prestera mycket bra, kanske rent av bäst. Ofta när man läser på forum så får man rådet att pröva diverse JSB och HN men sedan tryter fantasin. Det är sällan man har rekomendationer på annat. Detta är synd. Till dessa "stalltips" så borde definitivt även Defiant ingå.

Intressant länk: http://www.defiantpellets.co.uk/pdf/rev_hft_ags_05-13.pdf

Tidens gång...

  Bild lånad ifrån Urbans Blogg

Häromdagen så fick jag ett lätt spefullt mail ifrån en person som med illa dold skadeglädje konstaterade att denne tyckte att Urbans nya blogg (http://urbanairgun.blogspot.se/) var SÅÅÅ mycket bättre än min och passade dessutom på att förutspå en nära företående borttynande framtid för Airpang...

Tja, vad ska man säga...?

Jag har inget problem med att vi har fler aktörer som bloggar om luftvapen här i Sverige. Ju fler bloggar, forum och liknande desto större intresse för vår gemensamma hobby - något som jag naturligtvis tycker är positivt. Allting har ju sina cykler. Forum, handlare, entusiaster, bloggar och liknande kommer och går. Vissa varar något år, andra kanske ett helt decennium och något fåtal fastnar för alltid. De allra flesta försvinner dock efter en period och något nytt uppstår.

Jag har själv varit med i den här hobbyn så länge att jag har sett detta hända flera gånger om. En gång i tiden så hade vi ett enda luftvapenforum, så förhärskande att det verkade kunna leva för alltid - ändå krackelerade det och föll samman. Ur detta steg Airgun, sin tids stora och tongivande forum. Under sin storhetstid (07-08) så var trycket på detta forum enormt. På ett enda dygn så kunde det tillkomma över 100 unika nya inlägg och 10-15 nya trådar! Man kunde bokstavligt talat sitta framför skärmen hel kväll och uppdatera bara för att varje gång belönas med ett helt gäng nya och läsvärda inlägg i de mest skilda trådar. Inget annat forum har någonsin haft sådant tryck och en sådan total dominans. Ifrån succé till aska så var vägen bara tre år lång, sedan 2010 så för Airgun en tynande tillvaro och har nu ersatts av LuftvapenInfo. 

Principen är densamma med bloggar, även dessa kommer och går. En del är bättre, andra sämre. För min egen del så spelar det aktuella "marknadsutbudet" ingen större roll, det väsentliga är att vår hobby sprid och vinner fler anhängare som på ett engagerat och ansvarsfullt sätt kan kommunicera ut förträffligheten hos vårt rekreativa luftvapenskytte.

Sedan i vilken form, av vilken huvudman och under vilket namn som detta sker är för mig helt egalt...

Ps. I dagarna fyller Airpang 4 år och har numera ytterligare en flik där man varje dag kan följa de specifika inläggen för den aktuella dagen för ett, två, tre och nu även fyra år sedan...

En ny blogg och ännu en diabolsort...

  Den bästa träffbilden av fem för HN Match Kugeln

Idag så fick jag mail av en entusiast som själv avser att börja blogga:

"Ville uttrycka min tacksamhet för en grymt intressant blog med fantastiskt bra uppdatering och vettiga åsikter i ämnet. Airpang är orsaken till att jag nu själv ger mig i kast med luftvapen-bloggandet och jag hoppas kunna ge hälften så mycket tillbaka till skyttesverige som Airpang har gett mig."

Rodnande av allt detta beröm så måste jag naturligtvis även dela med mig av nyss nämnde bloggares adress till den nya bloggen. Den kan hittas på den här platsen: http://urbanairgun.blogspot.se/

Idag så utnyttjade jag min tillgängliga verkstadshall för ytterligare lite skytte över 18 meter inomhus och helt fritt från störande yttre omständigheter som vind och liknande. Även denna gång sköt jag ifrån bipod och träffbilderna blev ungefär jämnbördiga med de 40 år gamla HN-diabolerna som jag prövade häromdagen.

  Inte mycket bättre än de 40 år gamla matchdiabolerna..

Resultatet var väl okej men troligtvis så presterar de än sämre utomhus när det finns vind att beakta. Notera att första serien är skjuten med ocentrerat kikarsikte, ställt efter en annan diabolsort. Fortfarande inget som hotar Defiant men jag tänkte, i mån av möjlighet, beta av alla diabolsorter jag har hemma i den här hallen, bara för skojs skull...

Diaboler från förr...

  En viss spridning men den öppnade burken jag använde hade ganska oxiderade diaboler också..

En sak som man ofta inte tänker på är hur oerhört mycket som även diabolerna och inte bara vapnen har utvecklats de senaste decennierna. Precis som när det gäller smörjmedel till förbränningsmotorer så kan man lätt tänka "fel"; att man var tvungen att renovera sin folkvagn från 50-talet efter kanske 15.000 mil berodde inte i första hand på att konstruktionen var sämre utan att man vid den tiden hade sämre smörjmedel. Med dagens smörmedel däremot så kan samma folkvagn lätt rulla det dubbla utan renoveringsbehov. Samma sak med våra diaboler - vapen från 60/70-talet skjuter idag grymt mycket bättre än för 40-50 år sedan och anledningen till detta är just att vi idag skjuter med överlägset bättre ammunition.

  Bästa träffbilden av 5 över 18 uppmätta meter..

I veckan så fick jag tillgång till en verkstadshall som gjorde det möjligt att skjuta inomhus under perfekta förhållanden, alltså helt utan vind. Jag sköt med bipod och hade målet på 18 meter, mitt valda inskjutningsavstånd för Challengern på sina måttfulla 7.50 joule. Som referensammunition så hade jag Defiant 7.50 grains, den diabol som skjuter absolut bäst av de diaboler som jag hittils har prövat. I andra ringhörnan så hade jag RWS Meisterkugeln ifrån 1973, en av sin tids absolut bästa diaboler för seriöst tavelskytte.

Här kan man läsa mera om dessa diaboler: http://airpang.bloggplatsen.se/2011/11/18/6689414-sma-parlor/

Av någon outgrundlig anledning så fick jag 4.50 mm av Tobbe vid den senaste leveransen, jag glömde helt enkelt att specificera 4.52 mm som jag har har använt tidigare. Dagens test gjordes med 4.52 mm.

  Jag beklagar den dåliga bildkvalitén, rent spontant så kändes två grupper som onödigt stora..

Defiant har tidigare levererat mycket bra både med kaliber 22 (då märkta Logun Penetrator) och framförallt som kaliber 25 till min Elite där de både har haft bra träffbilder och ordentlig energitransferering. Detta är helt enkelt en premiumprojektil som i första hand är riktad till Field Target och på dessa måttliga 18 meter så presterade de mycket bra, faktiskt bättre än de JSB som jag hittils har prövat (RS, Exact) samt CPL.

" Enough said..."

Förutom bra praktisk precision och hög energitransferering så är dessa miniéliknande projektiler märkbart mycket mer flackskjutande än JSB/CPL, speciellt viktigt nu när jag skjuter med vapen som har låg anslagsenergi. Så, trots att en del entusiaster (Silwer etc), är skeptiska till amerikanska luftvapen så är jag hittils mycket nöjd med Challengern. Till sanningen att säga så beror naturligtvis mycket av vapnets goda egenprecision på den tyska matchpipan från Lothar-Walther. Det ska bli spännande att se vad den här bössan kan prestera till nästa säsongs tävlingar...