Direktlänk till inlägg 1 december 2013
Diaboler från förr...
En viss spridning men den öppnade burken jag använde hade ganska oxiderade diaboler också..
En sak som man ofta inte tänker på är hur oerhört mycket som även diabolerna och inte bara vapnen har utvecklats de senaste decennierna. Precis som när det gäller smörjmedel till förbränningsmotorer så kan man lätt tänka "fel"; att man var tvungen att renovera sin folkvagn från 50-talet efter kanske 15.000 mil berodde inte i första hand på att konstruktionen var sämre utan att man vid den tiden hade sämre smörjmedel. Med dagens smörmedel däremot så kan samma folkvagn lätt rulla det dubbla utan renoveringsbehov. Samma sak med våra diaboler - vapen från 60/70-talet skjuter idag grymt mycket bättre än för 40-50 år sedan och anledningen till detta är just att vi idag skjuter med överlägset bättre ammunition.
Bästa träffbilden av 5 över 18 uppmätta meter..
I veckan så fick jag tillgång till en verkstadshall som gjorde det möjligt att skjuta inomhus under perfekta förhållanden, alltså helt utan vind. Jag sköt med bipod och hade målet på 18 meter, mitt valda inskjutningsavstånd för Challengern på sina måttfulla 7.50 joule. Som referensammunition så hade jag Defiant 7.50 grains, den diabol som skjuter absolut bäst av de diaboler som jag hittils har prövat. I andra ringhörnan så hade jag RWS Meisterkugeln ifrån 1973, en av sin tids absolut bästa diaboler för seriöst tavelskytte.
Här kan man läsa mera om dessa diaboler: http://airpang.bloggplatsen.se/2011/11/18/6689414-sma-parlor/
Av någon outgrundlig anledning så fick jag 4.50 mm av Tobbe vid den senaste leveransen, jag glömde helt enkelt att specificera 4.52 mm som jag har har använt tidigare. Dagens test gjordes med 4.52 mm.
Jag beklagar den dåliga bildkvalitén, rent spontant så kändes två grupper som onödigt stora..
Defiant har tidigare levererat mycket bra både med kaliber 22 (då märkta Logun Penetrator) och framförallt som kaliber 25 till min Elite där de både har haft bra träffbilder och ordentlig energitransferering. Detta är helt enkelt en premiumprojektil som i första hand är riktad till Field Target och på dessa måttliga 18 meter så presterade de mycket bra, faktiskt bättre än de JSB som jag hittils har prövat (RS, Exact) samt CPL.
Förutom bra praktisk precision och hög energitransferering så är dessa miniéliknande projektiler märkbart mycket mer flackskjutande än JSB/CPL, speciellt viktigt nu när jag skjuter med vapen som har låg anslagsenergi. Så, trots att en del entusiaster (Silwer etc), är skeptiska till amerikanska luftvapen så är jag hittils mycket nöjd med Challengern. Till sanningen att säga så beror naturligtvis mycket av vapnets goda egenprecision på den tyska matchpipan från Lothar-Walther. Det ska bli spännande att se vad den här bössan kan prestera till nästa säsongs tävlingar...