Direktlänk till inlägg 24 juli 2013
De första intrycken...
Så, då har jag haft tillfälle att skjuta lite med min nya Weihrauch HW35L efter det att jag har fått på ett kikarsikte vars montage inte kräver att jag "håller över". Som ni säkert minns så har min 35 ett visst barreldroop och detta i kombination med ett kikarsikte som hade snål justermån i höjdled krävde att jag anskaffade ett nytt kikarsiktesfäste, avsett just att motverka barreldroop.
Mitt val på kikarsiktesfäste föll på Sportsmatch OP15C som är lätt framåtlutande för att kompensera problemet. Jag blev dock förbryllad över att fästet hade skruvarna till skenan på "fel" sida så jag mailade Matthew (Ford) på Sportsmatch om saken;
"Hi Johnny
This mount was originally designed for Weihrauch users many years ago and most shooters seemed to prefer the screws on this side at the time. Since then trends seemed to have changed but we kept the design of this model as it was.
Kind regards
Matthew"
Så, där var alltså anledningen. En äldre design som fortfarande tillverkas men i såpass måttliga mängder att den aldrig har varit föremål för en omkonstruktion. Så nu vet vi det. Fästet som sådant gjorde susen men en sak att tänka på, vilket gäller alla Sportsmatch skenmontage, är att deras utsaga om "fits scopes with X mm lens + PA adjusment" är inte alltid helt korrekta. På detta OP15C så ska man exempelvis kunna ha 45 mm lins + PA-ring men det gäller bara på den bakre (högre) ringen. Den främre ringen är ju lägre för att siktet just ska vara barreldroopkompenserande (svengelska!). Resultatet blev att även utan flips på så tog objektivringen (PA-justeringen) i cylindern. Jag löste saken igenom att skifta sikte med min FX Airguns Elite så nu hamnade Leupolden på HW35 istället, där den med 33 mm fick lagom marginal. En annan sak som jag har "gått på" med dessa skenmontage är att kikarsiktets sadel ibland är lite för grov för att kunna gå fri mot skenans ovansida, detta då om man väljer "low" höjd.
Nåväl..
Med Leupolden monterade så återstod problemet med ammunition, jag hade helt enkelt inte så mycket hemma med kaliber 177, mest JSBH från 177 Ultran samt lite spridda skurar ammunition med ett antal år på nacken. Sist jag hade en HW30S, vilket bör ha varit runt 07, så köpte jag lite Crosman Premiers eftersom den bössan sköt väldigt bra med just dessa. Sagt och gjort, den asken fick åka med till banan och bössan sköt bra med dem, i alla fall för att vara den första och enda sort som jag har testat med hittils.
Inskjutningstavlan på 30 meter innan "kanintavlan" högst upp i dagens inlägg..
Jag testade att skjuta över 30, 40 och 50 meter med ett helt acceptabelt resultat. Att skjuta den här moderna veteranbössan känns faktiskt mer udda än vad man först tror. Som ett lite lustigt sammanträffande så läste jag just på det svenska luftvapenforumet om en entusiast som ville jämföra HW50S med HW95 och HW35, två relativt lika och en ganska olik bössa minsann.
Jag har naturligtvis ägt dem alla tre, intressant nog också i samma kaliber (177) och oavsett vilken av dem man väljer så får man en oerhört prisvärd produkt men med lite skilda egenskaper. En HW50S är helt enkelt en större HW30S och som sådan ett mycket bra vapen, det är lättskjutet och förlåtande vilket innebär att den även belönar oerfarna eller slarviga skyttar med riktigt fina träffbilder för att vara ett relativt litet fjäderluftvapen. HW95 är mer av ett entusiastvapen, det är märkbart vassare (ca 100 fps med 7.90 gn) ungefär 15-16 joule mot runt 20 joule med ytterligare lite större skillnad i en grövre kaliber. Nackdelen är att den blir lite "sprattigare" och mera krävande mot att skytten skjuter "rätt" för att leverera riktigt tighta träffbilder. Notera dock att det här handlar om relativa nyanser, en HW95 är långt ifrån lika svårskjuten som exempelvis en BSA Supersport etc.
Här har vi 40 meter, tredje tavlan för dagen, rakt på..
Tittar man rent fysiskt så är HW95 och HW50S relativt lika i formatet, 103 cm jämfört med 107 cm och 3100 gram jämfört med 3400 gram. Detta ska då jämföras med 35 som är 112 cm och 3900 gram. Effektmässigt sett så ligger 35 där klart närmare HW50S än HW50S. Den högre vikten och den lägre effekten, relativt HW95, gör den naturligtvis lugnare och mera lättskjuten.
Formatet är dock inte hela skillnaden, än större är upplevelsen av de olika modellerna. HW50S och 95 är snarlika varann där 35 känns märkbart mer gammaldags. Vänster hand möter en synnerligen grov och rundad förstock, något som avsaknaden av slits för spännarmen på undersidan förstärker, samt de klassiska "germanska" skårorna på sidorna. Höger hand håller runt ett rejält flackt pistolgrepp, här är en tillbakaflyttad avtryckare inget lyxigt tillval för skojs skull utan snarare en spontan nödvändighet, i synnerhet vid bänkskytte. Tankarna går onekligen till ett dubbelpipigt hagelgevär med "engelsk" stock. Kolven är synnerligen låg, man känner direkt att den här stocken formgavs i en tid då öppna riktmedel var allenarådande och man måste krypa ihop rejält för att kunna lägga kinden på den nästan obefintliga kolvkammen. Modell 35 HAR en klart avvikande skjutkänsla jämfört med 50S/95.
Studerar man sedan vapnet så framträder ytterligare skillnader. Den äldre 35 har en betydligt bättre blånering än de mindre vapnen och saknar exempelvis "HW-randen" precis bakom transferporten på ovansidan av cylindern. Här är det på intet sätt tal om någon nivå ens i närheten av Webley & Scott men ändå klara pinnhål upp jämfört med volymvapnen. Bakstycket är samma typ som 80/85 & 77/97 etc, en tung fräst klump i solitt stål, där småvapnen har bakstycken av pulverlackerad vitmetall. Så kan man fortsätta, detalj efter detalj, här märker man också tydligt att 35 är konstruerad i en annan tid, under en epok där kostnadsjagande ekonomer inte hade riktigt lika stor makt över produktionen som idag.
Mekaniken är synnerligen solid, ungefär som i en Mercedes från 50-talet, och förmedlar en monumental känsla av outslitlighet, "built like a tank" som de brukar säga om den i USA. Modellen har en helt annan tyngd och pondus än de mindre modellerna. Här klonkar mekaniken distinkt och konformativt, ingenting skrapar eller rasslar som de beryktade spännarmarna på 50S/95 när dessa laddas. Här behöver man inte kompensera förbilligad serieproduktion med egna nyloninlägg för att vapnet inte ska producera järnfilsspån vid flitig användning. Även i dessa avseenden så känns 35 väldigt otidsenlig.
Fjärde tavlan, fulla 50 meter med tio skott, här höll jag över en halv tavla (ca 7 cm)
Vilken är bäst då? För de allra flesta förmodligen modell 95. Den är mest allround, väldigt prisvärd och ett synnerligen bra vapen (speciellt med kaliber 20). Det är ett vapen med många styrkor och nästan inga svagheter. Ett smart val i relation till HW50S, vilken mest känns som en oversize HW30S utan den nättheten och totala smidighet som kännetecknar den sistnämnda. Modell 35 däremot är till för den som förmår att uppskatta den för vad den är och som sedan länge har slutat väga in anslagsenergins betydelse i vapenköpets kalkyl. På många sätt så är 35 en mer logisk konkurrent till underspännaren 77 än till de mindre brytvapensyskonen. När man väljer en 35 så handlar det mycket om luftvapenkultur, om tradition och om historia. Det var den här modellen som de flesta namnkunniga profiler en gång i tiden valde, då på helt rationella grunder som ett av samtidens allra bästa konstruktioner. Detta oavsett om man jagade som John Darling eller tävlingssköt som Nick Jenkinson, alla använde de Weihrauch HW35.