Direktlänk till inlägg 5 maj 2013
Första tävlingen med internationella regler i Onsala
Lasse, ordförande i Onsala LGK skjuter utan sin saccosäck..
Så, nu har den gått av stapeln - den första tävlingen med internationella regler. Tyvärr så blev jag lite försenad så jag hann inte få information om vad som egentligen gällde men Lasse (Laursen) breifade mej under tävlingens gång så att säga. Den mest påtagliga förändringen var tävlingens längd, nu var det inte längre 30 mål utan 45 st! Dan lyckades också skrämma slag på mej igenom att hävda hela 60 mål!? Då jag visste att han hade varit med och planerat/lagt banan så tillmätte jag hans uppgifter en viss vikt tills Lasse snabbt korrigerade dem - 45 st mål var det.
Redan 30 mål var i mesta laget för mitt tävlingsvapen, ett BSA Ultra, då detta ger ca 20-25 skott på en fyllning. Det har dock fungerat igenom att jag har överladdat det lite extra samt hållit över lite extra på de sista skotten men det har absolut inte funnits någon marginal. Nu då 45 mål! Lyckligtvis så hade jag min buddybottle med mig, av ren slump, så igenom att bära med den och fylla över två gånger så kunde tävlingen genomföras utan problem.
En pump var inte dum att ha med idag
Ute på banan så kunde man dock både se och höra deltagare som då o då handpumpade sina vapen enär bössor som Cyclone/FX2000 etc i bästa fall bara gör 30-talet skott på fyllningen och då är i alla fall en styck överfyllning ett måste. Några direkta klagomål bland de tävlande över den saken fanns emellertid inte för mej att höra, troligtvis så hade man fått nys om saken i förtid och helt enkelt burit med pumpen från bilen efter morgonmötet.
Fler mål betyder att varje runda tar längre tid att gå och detta märktes dock desto tydligare. En hel del deltagare var märkbart less på slutet och inte minst eftersom kö hela tiden uppstod på stationerna, vilket innebar en extra väntetid. Vanligtvis så brukar väntetiden mellan stationerna vara ganska trivsam då man kan ägna sig åt lite socialt småprat men detta var numera bannlyst - tystnad skulle råda så fort någon i närheten höll på att skjuta.
Så där stod vi, tyst och tittade på varann, diskret gäspande.
När första rundan var avklarad så hörde jag ett flertal som funderade på om de överhuvudtaget skulle gå en andrarunda eller inte!? Detta då i praktiken alla alltid gjorde en andrarunda förr om tiden och de flesta även en tredjerunda. Nu, med den här längre och mer tidskrävande tävlingsbanan, så kändes inte detta lika lockande. Själv så nöjde jag mig med en enda runda, dels tog rundan två och en halv timma, dels så kunde man ju inte småprata samtidigt och dessutom så hade Svenska Skyttesportförbundet lagt på en tjuga på varje startavgift så att startavgiften totalt blev 70 kr per runda. Lite väl mycket för att gå en extra runda bara för skoj...
Mitt eget tävlingsvapen för dagen..
Nästa förändring var att alla grupper utrustades med ett tidtagarur! Japp, ett tidtagarur. Nu skulle skyttet ske på tid men av någon outgrundlig anledning så sattes tiden till 4 minuter! Som de flesta förstår så spelar det ingen praktisk roll om man hade satt 4, 6 eller 8 minuter - någon speciell stress upplevde i alla fall inte jag. Fritt ur minnet så tog min längsta station 2 minuter och 15 sekunder och då var det tre mål på banans längsta avstånd med gott om tid för omladdning, ställningsbyte och insiktning. De flesta jag talade med upplevde tidtagaruren väldigt neutralt, man använde lydigt dem enligt regelverket men dess närvaro varken tillförde eller begränsade något speciellt i praktiken. Möjligtvis tog det marginellt längre tid på varje station eftersom det alltid var någon som glömde starta eller stoppa uret eller fråga runt vem som bar det just då.
En större förändring var det nu generösa möjligheterna att ta stöd. Att sitta på rumpan går numera bra, liksom att ligga ner helt och hållet. Diverse praktiska hjälpmedel som spiritlevel och jättelika hockeyhandskar förekom frekvent. Just att ligga ner och ha en jättestor (läs, hög) handske kastar radikalt om spelreglerna. Många läsare kommer naturligtvis att tänka - vadå handske? Men tänk er en skjutkudde med ett hål i så att man kan sticka in sin vänstra hand, som högerskytt, så förstår ni kanske tydligare hur det hela fungerar. Handsken är alltså såpass styv/hård att man kan lägga vapnet på handsken med samma effekt som om man använde en bipod. Sålunda så satt vissa skyttar på saccosäckliknande campingstolar där andra krälade på marken med sina persedelförklädda skjutstöd i högsta hugg. Ett slags bänkskytte förflyttat ut i naturen med andra ord och med den enda skillnaden att målens avstånd är varierande. Distansen till målen räknar man ju snabbt fram själv, förutsatt att man har ett tillräckligt avancerat kikarsikte på vapnet.
Så, hur ska man då sammanfatta det hela?
Avgiften:
Svenska Skyttesportförbundet tar 20 spänn i avgift för varje startande och i gengäld så får vi....sämre regler? Allvarligt talat, jag har ingen aning. Det blir helt enkelt dyrare att tävla och eftersom avgiften gäller per runda så minskar antalet tävlanden per runda och ju färre rundor man tänker gå desto mindre meningsfullt är det ju att åka en lång sträcka för att tävla. Hur tänkte man här egentligen??
Tidtagaruren:
Kunde varit vettiga om tidsramarna var bättre, max 2 minuter per person eller ännu hellre en och en halv så att det blir lite stress. I så fall så hade det motverkat kö på varje station och jagat på alla långsittare som väntar ut bättre väder och pysslar med ett ändlöst snurrande på kikarsiktets alla rattar. Just nu med 4 minuter så känns de mest meningslösa. Ungefär som att tävla med en obligatorisk rosa struthatt på huvudet, tillför inget men begränsar inte heller någonting. Rätt mycket jaså med andra ord.
Längre banor:
Seegt och man hinner ju inte skjuta så många klasser, långtråkigt att vänta vid varje station då varje station numera har tre mål istället för ett varierande antal av färre antal mål. Svårt att få luften att räcka på vissa vapen och tungt/otympligt att bära med fotpump eller - än värre - dykarflaska.
Skjutställningar:
I praktiken inga begränsningar, bara fantasin sätter hinder. Man får inte använda naturliga objekt eller bipod men minst en skytt hade skjutjacka, specialsydd för ändamålet och ett flertal använde skjutstödshandskar, Borta är den tid så man stod upp eller satt på huk/knä, så skjuter inga vinnare numera. Diverse mer eller bekväma skjutstolar/kuddar bars runt och begagnades så fort tillfälle gavs.
Klasser:
Förvirring råder. Vem är debutant och vem är det inte? Vapen på 10J tävlar mot 16J och antalet klasser var minst sju stycken, varav man i bästa fall hinner gå två, förutsatt att man betalar 140 kr och joggar runt...
Sammanfattningsvis:
Varför? Allt har ju fungerat så bra tidigare. Nu är det dags att hitta på något nytt. Back to basic med en ny tävlingsform av typen HFT kanske, precis som i England? I nuläget så känns det som att man har köpt sig "legitimitet" och social acceptans som "seriös" tävlingsform på bekostnad av tävlingsglädjen och att man med glädje distansierar sig ifrån de som inte vill hålla den här skytteformen som en materialsport, reserverad bara för de som har råd och råkar bo i ett län där det finns möjlighet att få ut licenser.
Nu är det dags att stanna upp och fråga sig - är vi rätt ute?
I övrigt hatten av för Onsala vilka som vanligt har arrangerat en trevlig tävling och gjort det bästa möjliga av den nya situationen. Kanonväder hade vi också, lagom varmt och sparsamt med blåst med härligt solsken. Tyvärr så kändes det som att det inte kom så många deltagare men en hel del droppade dock in succesiv under dagen.