Tänk på..

Ni är väl medvetna om att Airpang bjuder på mycket mer än bara nya inlägg? I spalten till vänster så kan man lätt hitta dagens inlägg för samma dag både två och tre år tillbaka i tiden. Glöm inte heller att frågelådan innehåller fler än 500 besvarade frågor och funderingar vilka alla kan vara en bra källa till både kunskap och förströelse.

Dampa Mount

Dagens klassiska DM 60

Det numera saligen avsomnade företaget Theoben, en gång ett av de ledande namnen ibland premium luftvapen, hade sin begynnelse hos fjädervapnen, närmare bestämt de gasfjädervapen som länge var ett signum för varumärket. Man öppnade portarna redan i juli 1982 och deras första produkt, den långlivade Theoben Scirocco, presenterades samtidigt. Ursprungligen så var Sciroccon en ren 12 fpe-bössa men det fanns en del marknader, liksom FAC innehavare, som önskade en version med bättre blås och därför kom en FAC-version av modellen i mars 1985. Detta vapen gav då i sitt första utförande, för den tiden imponerande, 20 fpe (.22).

Scirocco FAC sålde bra och blev uppmärksammad i USA varpå Theoben bestämde sig för att tillverka en kraftfullare modell, en storebror direkt designad för hög effekt. Resultatet blev Eliminator Mk I som ramlade ut på marknaden till sommaren året därpå. Effekten för kaliber 22 angavs då till 24 fpe - vilket i praktiken var klassledande! Marknaden i USA gillade resultatet och modellen sålde såpass bra att Beeman tog den under sina vingar i form av en dedikerad specialversion - Crow Magnum Mk I.

Mäktig! Ett mer passande ord för Eliminator/Crow Magum kan man nog inte hitta...

Några år förlöpte och snart så började Beeman ropa efter mera effekt, inte minst sedan Beeman under 1989 hade börjat lansera sin R1-modell med kaliber 25. Nog borde Theoben även kunna göra en 25-version av Crow Magnum? Theoben tvekade, mer effekt skulle onekligen stressa konstruktionen till dess gräns men man ville ju ändå gå Beeman till mötes så version Mk II lanserades, då toppad till hela 30 fpe. Versionen sålde bra men nu började det även komma klagomål.

Dels så var avtryckarmekanismen obekvämt hård och okänslig, den hade ju rötterna hos Webley & Scott Omega, i princip samma som Webley Patriot, men för att kunna hålla över 30 fpe ifrån en gasfjäder så var man helt enkelt tvungen att av rena säkerhetsskäl ställa den relativt hårt. Värre var att den här versionen började gå hårt åt de kikarsikten som monterades. Theoben hade förvisso mildrat påkänningen på kikarsiktena igenom att lansera sitt HE-system till MK II med en "fördröjningsvikt" som åt upp lite av pistongens massakrafter men det var nu uppenbart att man tangerade det möjligas gräns lite obekvämt nära..

Till 1994 så var det dags för en Mk III version och då skrotade man det tidigare avtryckarsystemet och gick över till ett för den tiden helt modernt och klart mycket bättre system, kallat Evolution. Detta löste ett av de två stora klagomålen, det andra adresserade man med hjälp av ett helt nytt kikarsiktesfäste som hade utvecklats av John Ford på Sportsmatch i samarbete med Gerald Cardew - en produkt som skulle komma att bli känd som Dampa mount.

Theobenversionen med enkla överfall på ringarna

Konstruktionen var enkel och genial. Theobens vapen hade en skena lödd på cylindern på vilken fästet skruvades fast med två skruvar som i sin tur isolerades ifrån själva fästet med hjälp av små metallcylindrar med ett gummiskikt emellan. Kapslade bussningar helt enkelt, ungefär som på ett motorfäste. Theoben fick där sin lösning samtidigt som Sportsmatch kunde sälja fästet löst till övriga vapen på marknaden där man då skickade med en lös bottenskena som skruvades över vapnets kilbas på konventionellt sätt.

Teoretiskt sett så skulle gummibussningarna absorbera den dubbelriktade rekylen ifrån vapnet och sedan alltid återgå till exakt samma läge efteråt - en förutsättning för att undvika zeroshift och tillhörande träffpunktsvandring. Fungerade det hela då? Tja, det brukar bero på vem man frågar..

Min personliga erfarenhet, utav de totalt 3 stycken Dampa mount som jag själv har ägt, så förefaller detta variera. Ett av mina fästen fungerade helt perfekt, ett gav mindre zeroshift och en gav lite mera. Troligtvis är det så att monteringen av detta fäste är en smula känsligt, både för åtdragningsmomentet och för kombinationen av kikarsiktets egen vikt och vapnets rekylkraft. Allt måste dras harmoniskt, alltså man ska dra "lagom" mycket för att bussningarna ska verka på avsett sätt. Drar man för hårt så riskerar bussningarna att "nypa" och fästet "stummar", drar man för löst så rör sig bussningarna för mycket - i båda fall så får man zeroshift. De Dampa som är monterade på Theoben förefaller dock vara mindre känsliga, troligtvis eftersom "ett led" saknas där, dessa fästen har ju en nedre ankringspunkt som är lödd fast direkt i vapnets cylinder, snarare än åtdragen med skruv.

Ett visst tålamod och en fallenhet för systematisk utforskning är alltså goda egenskaper för den som vill para ett Dampa mount med en potent fjäderbössa. I övrigt så brukar dessa fästen fungera som utlovat. Visst, de är klunsiga och dyra, men det är också dyrt att köpa nya kikarsikten - även om detta problem inte är så stort numera som för sisådär 20 år sedan. Man får ju inte heller glömma att dagens kikarsikten är betydligt mer rekyltåliga än förr om åren och detta gäller i synnerhet för de billigare versionerna.

Farliga räckvidder

Björn Ferrys omtalade uttalande om att han lätt skulle kunna ta ett skott i stjärten ifrån ett skidskyttegevär på 150 meters avstånd har naturligtvis väckt berättigad uppmärksamhet i diverse medier, så även här. Bortsett ifrån det uppenbart tokiga i påståendet så väcks naturligtvis frågan - på vilket avstånd är vilka vapen "farliga"?

Jag har idag valt ut fem vapen för en dust i ChAirGun och dessa är som följer:

- PCP med 45 joule och kaliber 22 - laddad med 16 grains - BC 0.030

- PCP med 65 joule och kaliber 25 - laddad med 30 grains - BC 0.040

- PCP med 10 joule och kaliber 177 - laddad med 8.44 grains - BC 0.020

- 22 LR med 130 joule - laddad med 40 grains - BC 0.100

- 22 LR med 180 joule - laddad med 40 grains BC 0.150

Optimal räckvidd

Hur lång projektilen teoretisk sett kan flyga när den avlossas i gynnsammast tänkbara vinkel i förhållande till horisonten och inte störs av andra vindförhållanden än stillastående luft.

1. 557 meter

2. 653 meter

3. 305 meter

4. 1324 meter

5. 1926 meter

Riskabelt avstånd

Hur mycket energi projektilen har kvar efter att ha flugit halva sin maximala räckvidd, se ovan, dock max 300 meter.

1. Energi: 4.40 joule vid 279 meter

2. Energi: 10.90 joule vid 300 meter

3. Energi: 1.50 joule vid 153 meter

4. Energi: 61.00 joule vid 300 meter

5. Energi: 109 joule vid 300 meter

Redan nu så börjar man se ett mönster. Att ta en träff på 150 meter kan möjligtvis fungera med 1.50 joule, ungefär som ett Airsoftvapen vid mynningen. Det lär svida men inte lämna några allvarliga skador. Övriga vapen i exemplet ovan bör man, av lätt förstådda skäl, undvika att bli träffad av på 150 meters avstånd.

Generellt sett så kan man emellertid anse att 300 meter är ett relativt säkert avstånd för luftvapnen. Kanske inte i energi räknat men i själva träffmönstret. Skjuter man ett vanligt horisontellt skott med ett vapen inskjutet runt 50 meter så kommer ju träffen att ta ganska långt ner på målet vid fulla 300 meter och att få 11 joule i foten må förvisso kräva läkarhjälp men det är knappast dödligt.

I fråga om 22 LR så bör man hålla sig på ordentligt långt skyddsavstånd, minst det dubbla.

Darrins tidiga FAC Rapid

  Foto: Darrin XTX Air

Med anledning av annonsen igår som visade en av de tidigaste 22 Rapid som FAC så kommer här en bild på en av de få överlevande exemplaren, om än modifierat.

Skillnader..

  Min egen FX Airguns Elite - 400 cc, 30.90 gn och en regulator..

Så, vad skiljer då de stora elefanterna åt? Säg att man nu tänder på konceptet av minst 50 fpe hos kaliber 25 och önskar få så många skott som möjligt inom en så låg spridning som möjligt - vad finns det då att välja mellan?

Daystate har två modeller att erbjuda, dels den konventionella Air Ranger och dels den elektroniskt styrda AirWolf.

  Air Ranger, 500 cc, 31,02 gn och utan regulator

Air Ranger är en mycket potent bössa vars främsta tillkortakommanden är att den har en självregulerande ventil. Resultatet av detta är en tydlig "klockkurva" jämfört med ett regulatorvapens mer flata linje, samt naturligtvis ett färre antal skott på fyllningen. Detta motverkar Daystate så gott som möjligt igenom att alltid utrusta modellen med den jättelika 500 cc flasktuben.

  AirWolf, 500 cc, 21.10 gn och MCT-Harper ventilsystem (elektrisk regulator) - OBS kal 22 ovan.

Tyvärr så har jag inte hittat några testvärden för AirWolf med kaliber 25, diagrammet ovan är det som kommer närmast och det avser ett vapen med kaliber 22. Dock så kräver kaliber 22 mera luft än kaliber 25 så antalet skott ovan bör stämma bra överens med vad man kan förvänta sig hos kaliber 25. När jag växlar pipa på min Elite mellan 500 mm/.22 och 600 mm/25 så skiljer anslagsenergin ca 45 % (från 50 fpe till 34 fpe). Räknar jag om vapnet ovan enligt samma formel så skulle bössan med 30.90 gn leverera ca 53 fpe.

För Theoben är det svårare att hitta ett diagram som tydligt visar vad ett vapen med kaliber 25 presterar. Theoben själva uppgav alltid 40 skott från 400 cc, med okänd spridning. Alan Zasadny, känd Rapid-tuner, levererar vapen som presterarar 55 fpe med 20 fps spridning för 36 skott ur 400 cc. Jag har dock hört lyckliga ägare till hans skapelser som klarar 50 skott inom 25 fps vid 56 fpe från samma tubstorlek. Alan tar $150 för sin tuning.

Sammanfattningsvis så är en regulator eller elektronisk ventilreglering en stor fördel när det gäller att hålla spridningen ifrån skott till skott så låg som möjligt, liksom i fråga om att utvinna så många skott som möjligt ifrån en fyllning. Rapid och Air Ranger förefaller ge runt 35-40 skott med acceptabel spridning. Daystate något fler än standard Rapid men något färre jämfört med en blueprintad eller tunad Theoben.

Air Wolf ger däremot en helt annan prestanda, här kan man räkna med ungefär 100 skott, vilket är ungefär jämnt med en regulatorförsedd FX Airguns Elite eller Royale.

En av framtidens samlarobjekt

  En mycket ovanlig modell av Rapid Seven, som Rapid 7 kallades på den tiden..

Med anledning av det nyss publicerade inlägget om den legendariska Rapid 12/250 så fick jag en fråga via mail om hur gammal den äldsta Rapiden är och hur mycket effekt som den gav. Med anledning av detta så tänkte jag därför publicera en ganska ovanlig annons på en mycket udda Rapid 7 som bara tillverkades i en mycket kort serie - nämligen Theobens första Rapid som FAC.

Den absolut första Rapid Seven Mk I har jag faktiskt själv hållit i min hand och ägs nu av en ägare som önskar vara anonym. Detta vapen tillverkades strax innan lucia 1990, alltså den första veckan i december detta år. Den första batchen tillverkades med kaliber 22 och för 12 fpe. Under januari 1992 så kom de första FAC versionerna av Rapid Seven, även dessa med kaliber 22. Det är ett sådant vapen som annonseras i annonsen ovan.

Notera att vapenet anges till 22 fpe!

Kraftfullare än så var aldrig de första FAC-versionerna men detta ansågs otroligt potent vid denna tid, en epok då fjädervapnen regerade marknaden. Just dessa första versioner på 22 fpe såldes bara under en mycket kort period, redan under april 1992 så kom den andra versionen som gav hela 30 fpe. Den odaterade annonsen ovan är alltså tryckt någon gång mellan januari 92 och april 94 när de första svagare FAC vapen var i produktion.

Rapid Seven FAC höll därefter ställningen som Rapidseriens powerhouse ända till juni 96 när 25/250 presenterades. Som en detalj kan nämnas att den idag så populära kalibern 177 kom hos Theoben först under april 1997 varpå man kunde välja mellan 12 och 17 fpe. Den generellt sett udda kalibern 20 lanserades underligt nog tidigare, den kom redan under september 1995!

Med detta så var så Rapidens lineup komplett och den enda extra modell som tillkom var den kortlivade Elan som ramlade ut i februari 1999. Under december 2000 presenterades Rapid Mk II, vilken kom ut januari 2001 som 12 fpe och därefter i alla kalibrar och effekter under våren samma år. Man kan säga att under våren/sommaren 2001 så står Theoben på sin absoluta topp, här peakar varumärket och allt fungerar fortfarande optimalt. Theoben når zenith. Mängder av nya modeller (Dual Magnum etc) presenteras, liksom Evolution, en instegs Theoben. Ben skissar också på vad som ska bli Rapid Mk III, en modell som därefter kommer i halvfärdigt utförande under namnet MFR.

Nu investerar man i kostbara nya CNC maskiner, man skruvar upp produktionen, lägger ner äldre modeller och satsar hårt på de mer marginalbärande och dyrbarare PCP-vapnen. Vårvintern 2003 förändras dock mycket, deras shop-in-house läggs ner, Ben & Dave säljer företaget till Martin Rutterford och Jonathan Radford varpå innovationskraften försvinner. Lojala gamla medarbetare slutar, nya förmågor hyrs in, produktionstakten skruvas upp, missnöjda kunder börjar förundras över att den alltid tidigare så höga kvalitén förefaller börja variera. Theoben bolagiseras och blir Theoben Ltd, aktieägare tillkommer som önskar avsättning på insatt kapital. Mer pengar spenderas på marknadsföring. Utvecklingen av nya modeller avstannar. Därefter går det hela bara utför...

Airgun Person of the Year 2012

Fredrik Axelsson har av Yellow Forum utsetts till denna hedersbetygelse och den gode Terry Doe författade följande krönika runt detta:

Fredrik Axelsson a personal view, by Terry Doe
 
The label genius has become as commonplace, and as discredited, as that of hero. We all have our personal definitions, and to me a hero does extraordinary things, beyond achieving personal glory on the sports field, and a genius is not just a clever person; rather their cleverness is magnified and redefined by original thought and development. Thats why, in our world at least, Frederik Axelsson is a genuine genius. He may yet go on to be a hero, but for now Id like to give my personal view of the man, and the genius that is Fredrik Axelsson.  
 
Who is this young man?

It is entirely apt that Fredrik was introduced to me by another honest-to-goodness genius, John Ford. At the time, John was the genial driving force behind Sportsmatch, a company already established at the top of the scope mount manufacturers league, although much of his time was being diverted to the refinement of his groundbreaking pre-charged pneumatic rifle, the GC2.

A genius sees what we ordinary folk dont, and back when the rest of the airgun world was more than happy with spring-piston rifles costing £200, John Ford believed that the recoilless precision of a PCP would be worth four times that amount to us. My, how we laughed at the notion that airgunners would care so much about shooting efficiency that theyd lumber themselves with divers tanks, hoses, gauges, and many times the cost of their all-conquering spring guns. My, how completely wrong we were; but then, were not geniuses so forgiveness is available.

John Fords GC2 had been admired from afar by Fredrik and the friendship that endures to this day began through a simple exchange of information. Never the pioneer, I was one of the very last to migrate from spring power to pre-charged, and Id graduated to a custom stocked GC2, which brought me into regular contact with John at the Sportsmatch factory. It was here that I first heard about the budding genius of Fredrik Axelsson, described by John as, unbelievably talented even then. Theres something about that lad, John said one day, and I think hes going to change the way we shoot these guns. As I said, those with true genius see what the rest of us dont.

It was in 1990 that John Ford and Fredrik Axelsson attended a weekend charity shoot in the English Midlands, and I was formerly introduced to a tall, skinny, Swedish lad, with a perpetual smile and a mischievous spark in his eyes. From the moment I shook hands with Fred, it was as if Id known him for years and we discussed our love of airgun shooting as only the truly obsessed can. Freds English has always been excellent and presented no barrier to the communication of ideas, but a barrier developed all the same. Once the initial excitement of finding someone who was every bit as enthusiastic as I was had subsided slightly, it became obvious that Frederik was running at a far higher technical level than I was.
I have always been a shooter. Im interested in how the guns I use do what they do, but I concentrate on matching my ability to theirs, rather than delving into the macro-mechanics of the airguns I use. Fredrik on the other hand had a forensics level interest in such things, and this has intensified over the years to form a body of work from which he drew the inspiration to for FX Airguns.

Back when we first exchanged pleasantries, Fredrik and I also shared an enthusiasm for social events and here too our keenness verged on an obsession. We enjoyed a drink or two, or many, but once again I found myself on an entirely different level than this relentless positive young Swede. Fred could party into the wee-small hours and so could I, but the difference was, he could still explain the technicalities of his multi-stage air pump, while I struggled to remember my own name.  
 
The genius develops

Time brings wisdom and maturity in varying degrees, and these changes bring focus and direction. Within a very few years, Fredriks passion for partying had been sidelined and his talents found themselves channelled into the design and development of airguns. Hed designed a multi-pump pneumatic which incorporated a three-stage pump, and formed the nucleus of what would eventually become the FX Independence.

More importantly at the time, the pumping system of that rifle was mechanically morphed into a manual air-pump suitable for all PCP airguns. Fredrik would soon return to that rifle, swap its integral pump for a compressed air reservoir, and the world was introduced to the Axsor rifle.

Fuelled by his irrepressible need to do things his way, 1999 saw Fredrik launch his own company, and FX Airguns of Sweden was up and running. It was running at quite a rate, too, as Fredrik Axelssons ideas became reality. Here was the perfect outlet and framework for his genius, and it still is.
 
Fredrik today

Since the establishment of FX Airguns, the company has produced some of the finest and most innovative products in our sports history. These guns are used, appreciated and admired throughout the world, and names such as Gladiator, Cyclone, Verminator, Ranchero, Cutlas, Royale, Independence and the Boss, have become part of the conversation when high performance air rifles are discussed. Frederik has made his mark, and his company continues to make some extraordinary airguns, but what of the man himself? How have the years of successful, corporate airgun life left the boy-genius I met almost a quarter of a century ago?

Well, not much really. Yes, the days of excessive socialising are long gone and, while hes still a ton of fun and that smile flashes as readily as it ever did, the modern version of Fredrik Axelsson is a slightly calmer, more ordered individual. Hes something of a statesman these days, and perfectly at home as head of his company and very much in charge of everything and everyone there.

While maturity has been good to him, hes lost not a flicker of the inventive fire that burned so brightly, and so obviously, when I first shook his hand in 1990. This fire is itself occasionally enhanced by a creative spark that ignites a bit of left-field development, hence the creation of the FX Air Bow, and a high-capacity magazine for paintball markers, among other inventions.  

Whatever Fredrik does, he does completely. His lifelong love of hunting and fishing still drives his precious leisure time, and when Fred goes on a field trip its more likely to be a wilderness living, camping and canoeing expedition than a couple of hours worth of indulgence in the great outdoors.

This mans enthusiasm for his work and his life is truly infectious, and that makes him a pleasure to be around. Hes a gifted marksman, too, as shown when he won the 2012 Benchrest Extreme match in Quail Creek, Arizona. I was there to see Fred win that competition with the FX Boss, and I once more witnessed the seamless switch from genial shooting buddy, to steely-eyed, totally focused shooting machine. He really wanted to win in Arizona, and yet again he did what hed set out to do.
Fredrik Axelsson is a genius and a gentleman, and Im proud to call him a friend. Hes deservedly successful and Im sure hell continue to be so for as long as he wants to. Being any sort of genius is a notable feat in itself, but being the sort of genius that achieves what Fredrik Axelsson has, without losing any of his infectious enthusiasm for life, is perhaps the greatest talent of them

Riskmedvetenhet

Läser till min bestörtning i dagens DN om det slarv med vapenhanteringen som Internationella Skidskytteförbundet förefaller vara notoriskt ökända över. Tyvärr så förefaller Björn Ferry understryka detta med sitt uttalande i artikeln.

Länk: http://www.dn.se/sport/dodsolycka-skarpt...e-skyttereglerna

Hans påstående var:

"– På 50 meter är det farligt. På 80 meter kan du skjuta en hare. På 150 meter kanske jag skulle våga dra ned byxorna och ta den i skinkan."

Detta är alltså sagt om kaliber 22 LR (5.60x15R)! Vilket enkelt ballistikprogram som helst visar dock att denna kaliber har ungefär 40 joule kvar vid 150 meter, alltså samma anslagsnergi som ett ostrypt .22 FX Airguns Cyclone har vid mynningen! Här har vi lite av problemen med både PCP och 22 LR, även personer som borde kunna vapen och bedöma riskerna för hanteringen av vapnen i termer av terminal ballistik falerar inte sällan stort på dessa vapentyper och när så sker så är inte olyckan långt borta.