Shooting a Vern...

En gång för länge sedan när jag skaffade Internet, närmare bestämt 1998, så fanns det inget luftvapenforum på svenska, det fanns inget Yellow Forum eller AirgunBBS. Det enda som fanns var The Airgun Letter, ett luftvapenforum från USA. Detta forum frekventerades av en lång rad udda karaktärer, varav ett fåtal faktiskt är i farten än idag - snart 15 år senare. Många av detta forums färgstarka besökare präglade en hel del av luftvapenvärlden ännu till denna dag. 

Bland de mer namnkunning kan nämnas Jim Maccari, med alias The Springman, Russel Best samt den mycket excentriske Vernon Z Crawford - mannen som skapade "a Vern"..

Denne gode Vernon hade mycket bestämda åsikter och en del udda ting för sig. Till att börja med så köpte han det vassaste vapen som kunde uppbringas för rimliga pengar på USA-marknaden när det begav sig, en RWS 48. Detta vapen laddade han sedan med lättast tänkbara diaboler för att få så hög utgångshastighet som möjligt.

Redan detta skapade en lång rad diskussioner..

Denna berömda 48 blev sedan pipkapad och modifierad med diverse drivkällor igenom åren och provsköts med så snabba diaboler som möjligt. I brist på kronograf så fick burkar av typen Diet Coke tjänstgöra som provskjutningmedium och antalet perforerade burkar redovisades noga och pedagogiskt i långa, långa inlägg..

Hans verkliga arv till luftvapenvärlden blev emellertid enheten Vern som består av 37.50 meter - 41 yards.

Vernons egen skjutbana bestod nämligen av hans egen bakgård, vilken han kunde beskjuta ifrån sitt köksbord. Projektilen for då tvärs över bakgården och sedan igenom en saknad planka i grannes staket (!) varpå den passerade även grannens tomt tills den slog i ett stort träd på bortomsidan av granntomten.

Avståndet blev då noga uppmätta 41 yards.

Detta magiska avstånd användes alltid i Vernons rapporter över vapnets precision med diverse olika diaboler och drivkällor. Självklart så ville andra entusiaster mäta sina vapen mot Vernons detaljerade utsagor ifrån inläggen och det enklaste sättet att mäta rättvist var naturligtvis att bruka samma avstånd - 41 yards.

En entusiast som ofta använde just 41 yards var den gode Russel Best som också råkade ha exakt samma avstånd tillgängligt och avståndet som sådant populäriserades därför i stor utsträckning även hos Yellow Forum under dess första år efter det att The Airgun Letter hade lagts ner. Ska sanningen fram så finns det än idag många entusiaster kvar på Yellow Forum som refererar till "a Vern" eller "a double Vern" när givna avstånd ska bestämmas.

Vill man fördjupa sig mera över denna udda entusiast så kan man med fördel söka på "Vern" i YFs sökmotor..

En sväng till...

Åter igen så diskuterar man ljuddämpare och shrouds på Luftvapen Info och en viss förvirring förefaller ånyo råda. Självfallet inget som man kan förvånas över då regelverket samt dess praxis inte alltid är helt glasklara. Min syn på varför shrouds är legala där ljuddämpare inte är det bygger på följande resonemang;

När en juridisk kvistighet uppstår så brukar man se vad som står i lagtexten. Kvarstår problemet så tittar man på prejudikat, alltså vad en rättslig instans tidigare har uttalat i ett snarlikt fall. Har man sedan inte löst saken så tittar man på råd ifrån olika sakkunniga verksamheter, som regel går man då först till RPS allmänna råd, de så kallade "Fapparna". Här rekommenderar RPS hur de anser hur man bör tolka olika omständigheter. Förkortningen kommer från Föreskrifter och Allmänna råd för Polisväsendet.

Finns det ändå ingen klarhet att nå så brukar man helt enkelt ringa och fråga någon på SKL eller RPS för att få en rimlig syn på saken, ofta då någon figur med stor erfarenhet av eller gott anseende för frågeställningen.

Här tror jag att ärendet runt shrouderna började och här tror jag dess (sär)ställning uppstod. Man resonerade ungefär på följande sätt:

1. Ett föremål är vad det i första hand är konstruerat för att vara - detta avgör dess juridiska status.

2. Har föremålet en bieffekt så är detta inte av vital vikt för att fastställa den juridiska statusen.

Exempel: Tänk er att man monterar ett rör ovanför ett vapens pipa så att röret skapar ett tomrum framför mynningen. Anledningen till detta är att man önskar öka vapnets visirlängd för att förbättra möjligheterna att maximera bruket av de öppna riktmedlen. Man önskar alltså ett så långt avstånd som möjligt mellan kornsiktet och det bakre siktet. En bieffekt är dock att vapnets skottljud minskar, om än obetydligt. Denna konstruktion är mycket vanlig på tävlingsvapen för korthåll, man vill helt enkelt kombinera en lång visirlängd med en kort piplängd. Att skottljudet minskar betyder inte att röret blir en ljuddämpare eftersom huvudsyftet med röret var att förlänga visirlängden och inte att dämpa ljudet.

Nästa tillverkare monterar in en airstripper i röret, vilken eliminerar de precisionshämmande turbulenserna som kan uppstå bakom projektilen när den lämnar mynningen. Den konsulterade sakkunnige konstaterar att principen är densamma som för det första vapnet och gör då tummen upp i konsekvensens namn.

Det man också beaktar är om konstruktionen är av konventionell typ, alltså om man inte använder en etablerad form av ljuddämpningsteknik. Om så är fallet så är det naturligtvis avsevärt svårare att få sin konstruktion betraktad som något annat. Shrouder med bafflar, dämpull och liknande bedömmer man alltså som ljuddämpare medan tomma shrouder eller shrouder med en tryckriktare inbyggd med ett uppenbart primärsyfte annat än att minska ljudnivån inte är att bedömma som en ljuddämpare i juridisk mening.

I mina egna öron så låter det som en högst rimlig gränsdragning. Här väger jag också in det faktum att dessa konstruktioner inte fungerar för krutvapen, inte ens 22 LR, som ljuddämpare. Här finns alltså en utarbetat praxis som faktiskt känns högst rimlig, logisk och konsekvent - en klar bristvara för övrigt i vår vapenlagstiftning överlag..

Bilen som skjutplats..

Senaste inlägget handlade om väldigt stora PCP för de öppna ytorna, idag ska det istället handla om ett kort PCP för användning där det är riktigt trångt, i detta fall inuti en personbil. Scenariot är inte helt ovanligt för de som bor i lägenhet, man måste transportera sig ut någonstans för att kunna skjuta och helst då ostört. I det läget så är en bil en stor tillgång då den erbjuder hyfsad komfort, tillgång till värme, mobilitet för att hitta rätt skjutplats och även diskretion när man transporterar/använder sitt vapen.

  Här är en fin skjutplats, mitt på en raksträcka. Huvudvägen går nära och sida vid sida går en traktorstig..

Det gäller med andra ord att utforska sin närmiljö och se de möjligheter som finns där. Själv så varierar jag mina skjutplatser i ett roterande slumpmässigt schema för att undvika nyfikna besökare. Det som jag tycker är en idelisk plats är ett ställe där man saknar insyn men där man själv har överblick över den närmaste omgivningen. Sedan ska platsen vara enkel att nå med bil och ligga hyfsat avskilt till så att man inte stör någon.

  Målet uppställt på ca 30 meters avstånd...

En av de bästa platser jag förfogar över för stunden är en övergiven traktorstig som löper sida vid sida med en större asfalterad väg. Platsen utgörs av inkörsvägen till traktorstigen och den är placerad mitt på en lång raksträcka med flera hundra meter till närmaste bebyggelse.

       Samma mål på ca 50 meters avstånd

Precis när man sedan svänger av asfaltsvägen så är man rakt på skjutplatsen och dessutom är infarten sådan att man endast med svårighet hinner notera att någon står parkerad här när man susar förbil på vägen. En ridå av sly skiljer därefter traktorstigen ifrån den vanliga vägen. Med skjutrutan nere så hör man i god tid ifall det kommer något fordon körande.

  Målet på 30 meter ovan, fast fotat igenom kikarsiktet på x8

Därefter så är det bara att skjuta, förutsatt att man har ett kort och smidigt vapen, lämpat för lite trängre utrymmen. Just värdet av ett kompakt vapen ska inte underskattas, man bör enkelt kunna vränga bössan mellan baksäte och framsäte utan alltför stor risk att slå i något liksom kunna anspänna/avspänna geväret utan för yviga rörelser.

  Ett BSA Ultra med blott 72 cm totallängd är mycket hanterbart..

Med rätt skjutplats och rätt vapen så var det bara att börja skjuta. Jag sköt på ca 30 respektive ca 50 meter och prövade tre tavlor på respektive avstånd. För 50 meter så sköt jag 10 skott på vardera tavlan då jag inte orkade gå så många gånger fram o tillbaka. Totalt så blev det alltså 45 skott. Nedan redovisas den bästa utav tre tavlor på respektive avstånd:

  Trettio meter gick högt, sannolikt så sköt jag på kortare avstånd..

  På 50 meter så är vindavdriften högst påtaglig, även vid stilla vind..

Inga små vapen..

  Foto: Flintsack YF - käppen på bilden är 93 cm lång (som en Webley Tracker)

Dagens fullpower PCP blir allt större och många tycker att FXs nya Royale 500, Elite 500 och inte minst senaste BOSS är otroligt långa och klumpiga med 119 cm totallängd. Som synes på bilden ovan så är detta dock ingenting mot den närmast monsturösa Wolverine på imponerande 50 tum, alltså 127 cm. Med kikarsiktet ovan så väger hela vapnet kolossala 5045 gram - för ett PCP!

Ett av argumenten för PCP jämfört med potenta fjädervapen har ju alltid varit de mindre och smidigare formaten för  PCP jämfört med deras effekt, något som man direkt kan skrinlägga på den här typen av monstervapen. Här får man se det primära användningsområdet som jakt över stora öppna ytor eller renodlad sysselsättning på en skjutbana. Att skjuta ifrån trängre ytor, i värsta fall en bil, eller för jakt i tät skog och liknande måste vara riktigt bökigt.

Varför man skulle vilja använda Wolverine som 177 eller ens 22 och med begränsad effekt till 16 eller kanske rent av 10 joule förefaller obegripligt. Där finns det betydligt lättare och smidigare vapen att använda.

Luften vi andas...

Det är samma luft vi använder som drivmedel...

Luft är alltid ett angeläget bekymmer för oss som skjuter PCP. Luften är absolut nödvändig men tenderar alltid till att skapa någon form av bekymmer, blir man inte tyngd av svett för att bära runt tunga dykarflaskor så blir man tyngd av arbetet att handpumpa sina vapen.

Med dagens trend mot allt mer effektstarka vapen och allt större vapentuber så ökar bekymmret ytterligare, stora tuber är otroligt tunga att handpumpa och hög effekt som ger färre skott på fyllningen tömmer vapnets tuber fortare än vad man först tror.

En tredje lösning mellan den fullstora dykarflaskan och den svettdrivande handpumpningen är att använda en så kallad buddy bottle - med fyllkit! En buddy bottle är lätt och portabel, den är bekväm att transportera och den är, relativt en dykarflaska etc, rimligt billig - prismässigt ungefär som en bra handpump. Vi talar om i runda tal strax under 2000 kr inköpt hos en svensk handlare som exempelvis Hurricane, Vittsjö.

Nackdelar då?

Jo, givetvis så har de en liten volym och ger då ett relativt måttligt tillskott av luft. Detta betyder att principen med buddy bottle bara passar för vissa vapentyper, helst sådana med små tubvolymer och måttliga maxtryck. Själva buddy bottlen har ett maxtryck på 250 Bar, vilket kräver fyllning ifrån en 300 Bar dykflaska. Den effektiva volymen är 500 cc. 

Så, hur långt räcker den?

Jag har räknat lite på saken, eftersom min egen buddy bottle sats inte har kommit ännu, och mina beräkningar visar att jag erhåller 3 stycken fyllning från buddyn till min 67 cc stora BSA Ultra. Fyllningarna kommer då att ge starttryck på 236 Bar, 226 Bar och slutligen 217 Bar. Egentligen så fyller jag alltid vapnet från 230 Bar varpå jag får 20 st bra skott (inom 20 fps) och ytterligare 5 st "användbara" nödskott med acceptabel spridning. Detta betyder 20+19+18=57 st skott (att lägga till tubens egna 20 st (tuben transporteras ju givetvis också ut fylld)). Summa 77 st skott. 

Nu har jag bara kvar 217 Bar och dessa kan jag använda för att fylla min andra Ultra, den med 10 joule och kaliber 177. Den ger 40 skott ifrån 210 Bar så här erhåller jag 208 Bar efter en överfyllning och sedan 201 Bar och vidare 194 Bar. I skott räknat så blir det 39+38+37=114 skott, och till detta kommer vapentubens egna 40, summa 154 skott.

Om jag har räknat rätt och uppskattat de fysiska dimensionerna hos buddy bottlen korrekt så borde jag kunna få in två vapenmekanismer (Ultra), samt en stock tillsammans med buddy bottlen i en vanlig FX koffert. Här ska jag även kunna klämma in lite småverktyg, två sorters ammunition, licenspapper etc. Alltså två vapen med möjlighet till 230 skott i en och samma väska.

I den andra vapenväskan så kan jag ta med Elite som med sin 400 cc tub ger 75 st skott, fylld till 240 Bar. Dessutom har jag lyckats byta till mig en likadan sådan och med den inuti väskan så får jag 150 skott (över 65 joule st). Två väskor är smidigt att transportera, både bära och frakta i bil. Trots detta så får jag med tre vapen och luft nog för 380 skott ifrån tre olika kalibrar.

Jag har ju igenom livets omständigheter hamnat i en sådan situation att jag måste frakta mig ifrån hemmet för att hitta en bra plats för att skjuta. Ska man sedan åka till en riktig bana då o då under den kommande säsongen, exmpelvis Onsala 80 km bort (enkel väg) så vill man naturligtvis kunna skjuta en hel dag eller kväll utan att släpa med 25 kg dykarflaska eller vara beroende av andras luft. I detta läge så är en smidigt bärbar buddy bottle en stor tillgång. 

Våga välja HW

  Ett vackert vapen av högsta kvalité - ändå väldigt udda i Sverige...

Med ett pris på €798 så borde inte en HW 100 vara speciellt svårsåld. Priset är anständigt, vapnet har ett 14-skotts Axsormagasin, bra avtryckarsystem, rostfri lufttub samt den monumentala känsla av outslitlig evighetskvalité som bara tyska premiumprodukter kan utstråla i form av passning, finish och mekanisk känsla.

Ändå säljer den inte..

De flesta entusiaster vet varför - modellen har en genuint vanrykte som synnerligen svår att förändra effekten på, vilket dock är en sanning med modifikation. Då modellen kan vara svår att hitta hos en handlare i Sverige så importeras många vapen privat, vanligtvis som 7.50 joule ifrån Tyskland. Att därifrån öka effekten till vår högre licensfria nivå på 10.00 joule och kanske till och med till Englands 16.00 joule är faktiskt inga större problem.

Det är när man ska upp till "normal" effekt för ett PCP med kaliber 22 som det blir svårt, då krävs byte av en lång rad dyra komponenter som dessutom kan vara svåra att komma över.

  HW 101, lillebror till HW100 (foto: BAR)

Något som många dock inte tänker på är att en hel del entusiaster numera kompletterar sitt stora sedvanliga PCP med ännu ett vapen, inte sällan då ett med kaliber 177 och för bruk i legalt licensfria 10 joule. Har man sådana ambitioner så kan HW100 eller den smidigt kompakta karbinmodellen 101 vara ett intressant alternativ.

The Pocket-Rocket (favorit i repris)

Resultatlistan för Extrem Benchrest

Prestanda FX Airguns BOSS

  Vinnarbössan i Extreme Benchrest 75  (Foto: Teds Holdover)

Idag så blev jag uppringd av en nöjd och glad Fredrik Axelsson som just var hemkommen ifrån USA och hade lite nytt att berätta om den stora världen därute. Jag passade naturligtvis på att förhöra honom om fabriksuppgifterna för den nya FX Airguns BOSS med kaliber 30 FX. 

Fredrik har grundligt testat ett serietillverkat exemplar och håller värdet från detta vapen som representativt för modellen som sådan. Då anges 42 st skott inom 10 fps spriding med en anslagsenergi mellan 70-75 fpe (beroende på diabolvikt). Detta då räknat ifrån ett originalvapen med original inställningar och som drivs med 250 Bar starttryck och en tubvolym på 500 cc. Sluttrycket blev då 160 Bar.

Accepterar man en större spridning ifrån skott till skott så får man självfallet ut betydligt fler skott, uppåt sextiotalet. Det hela skapar naturligtvis en intressant jämförelse mot Wolverine som är den enda motsvarande konkurrenten i klassen för stunden.