Direktlänk till inlägg 24 november 2012
Olika generationer
En Ultra som en Ultra, eller vadå?
Efter att ha skjutit den nya och den gamla Ultran sida vid sida så kan jag bara konstatera att skillnaden mellan dessa två vapen är beydligt större än vad man först tror. Bortser man ifrån de naturliga skillnaderna av vapnens olika kalibrar och effekter med därtill hörande egenskaper såsom tung anspänning och olika hög ljudnivå så kan man ändå inte undgå att slås över de diskreta men påtagliga detaljförändringar som har ägt rum under de 6 år som skiljer min gamla Mk I ifrån den splitt nya Mk III som jag tog leverans av för någon månad sedan.
Den största och mest påtagliga skillnaden är naturligtvis stocken. Den nya Minellistocken är betydligt slankare och avsevärt lättare på grund av skillnaden i densitet mellan den luftiga valnöten och den kompakta boken. Ett lättare material och en mindre volym trä gör stora skillnader i upplevelsen, till fördel för det nyare vapnet. De tydligaste skillnaderna här kan man se på undersidan av kolven och på undersidan av förstocken där den äldre stocken bär betydligt mera material. För alla vänsterskyttar så kan man även notera att den nya stocken är ambidextriös och inte en ren högerstock som orginalet. Detta är en mycket vettig lösning eftersom anspänningssystemet av typen MMC i sig självt är helt oberoende av huruvida skytten är höger- eller vänsterskytt. Självklart ska då inte stocken förfela detta.
Andra områden som har produktförändrats i betydande grad är den längre lufttuben med inloppventil av mässing snarare än originalvapnets rostbenägna stålventil samt ett otroligt mycket bättre och mjukare avtryckarsystem. Ultran har helt enkelt genomgått en optimerad evolution där modellens kärnvärden noga har tillvaratagits samtidigt som vapnet har finslipats ytterligare på sina starka punkter.
Man har gjort vapnet lättare och smidigare trots en ökad luftvolym och man har förbättrat ergonomi och skjutegenskaper igenom det bättre avtryckarsystemet. Modellen har alltså mognat och funnit sin form på ett sätt som gör att åtminstonde jag har svårt o tro att den kan utvecklas och förbättras vidare in i framtiden.