Airpang

Alla inlägg under oktober 2012

Av Johnny Ottosson - 23 oktober 2012 09:30


Äntligen !


  Den orange bilen från TNT kom med en ovanligt kort låda..


Då har mitt helt nya BSA Ultra Mk III till slut landat i Ucklum. Vapnet beställdes i slutet av augusti och leveranstiden har inte precis hedrat BSA. Ska sanningen fram så var man hos BSA osäkra på om man ens ville sälja ett vapen till mig när Lloyd på BAR som återförsäljare skickade in ordern?! 


  En speciell Ultra...


Varför man gjorde detta lite udda ställningstagande är fortfarande oklart, det kan ha varit så att man inte vill stöta sig med den nationella generalagenten i landet, alltså Fondprodukter. Efter någon vecka utan konkret svar på huruvida man ville sälja ett vapen eller inte till mig så lät jag hälsa våra vänner i Birmingham följande:


1. Det är en global värld och EU är en öppen och fri marknad. Vill inte BSA sälja ett vapen till en handlare i England så köper jag vapnet istället av en handlare i Tyskland eller någon annan nation. Önskar BSA stödja sina nationella handlare eller inte?


2. Jag är en tänkbar kund som knackar på dörren med plånboken laddad och i dessa kristider med svajig försäljning av luftgevär så funderar man om man vill sälja? Man funderar indirekt alltså på om man vill vara kvar i branschen överhuvudtaget eller om man hellre föredrar att göra Webley & Scott och nu även Theoben sällskap. Vill inte BSA göra affärer med mig, tja - då får jag väl spendera mina pengar hos en konkurrent som exempelvis HWs nya lilla 101, som är byggd på samma koncept som Ultran, eller kanske Brococks smidiga Contour.


  Den korta lådan berodde på att stocken levererades lös ifrån systemet


Nu trillade plötsligt poletten ner och vips så ville BSA trots allt sälja ett gevär till mig. Jag häpnar! Är detta verkligen typsiskt för brittisk industri att man som kund måste tjata på dem för att få sälja en ordinarie vara så är läget sannerligen illa ställt med den nationens ekonomiska framtid.


Testa exempelvis samma koncept igenom att gå in till Toyota, Media Markt eller McDonalds, knappast att du som kund ska behöva förklara för dessa aktörer att de förväntas sälja de varor som de förevisar till dig som kund, eller hur?


Nåväl...


Dock ingen skugga över Lloyd & Co, som vanligt så har de omväxlande slitit sitt hår och jobbat på ordentligt för att få sina trögfattade leverantörer att inse basala ekonomiska förhållningssätt i tillverkarens relation mellan rollerna som producent och dess betalande slutkunder.


Till skillnad ifrån min första Ultra så var det här paketet betydligt kortare men orsaken blev uppenbar så fort jag öppnade kartongen, det här vapnet var förpackat med stocken och mekaniken separerade. Allt var bra emballerat och förutom vapnet så ingick BSAs servicepåse med lite smörjfett, några fasta nycklar samt extra O-ringar. Till leveransen hörde även instruktionsbok, en instruktionsskiva typ DVD och en broschyr från "Home Office" som berättade om farorna (!) med luftgevär. Jag ska inte tråka ut er med att berätta hur många gånger frasen "legal limit" stod med som ett varnande exempel för de som kanske skulle kunna dristas att smygtrimma.


Som ni kan se på kartongen så var min försändelse noga märkt med "8 fpe" för att den inte skulle kunna misstas för ett vanligt vapen med 12 fpe. Just att min bössa skulle byggas specifikt för 10 joule och sakna AT var ju själva anledningen till den seega leveranstiden, åtminstonde enligt BSA själva.


I nästa del så ska ska jag köra Mk III igenom kronografen för att se om BSA verkligen fick till 10 joule. Jag är varken intresserad av 8 joule eller 12 joule men en mindre avvikelse, kanske ett halvt joule, kan jag ändå acceptera...


Nu är det dags att packa upp, montera ihop, sätta in Rowans avtryckarsystem samt låta bössan bekänna färg i min Chrony.





Av Johnny Ottosson - 22 oktober 2012 10:00


Girandoni


En intressant kortfilm...tipstack till Matz

 

 

Av Johnny Ottosson - 20 oktober 2012 20:00


Recept på undergång..


Så, Theoben är borta. Ännu en av de klassiska brittiska tillverkarna har slagit igen dörren för sista gången. För ett par år sedan sörjde vi anrika Webley & Scott, nu gick Theoben och vem vet vilket företag som står på tur nästa gång? Min egen personliga gissning är Air Arms, som också möter tuffa ekonomiska tider med en åldersdigen lineup.


Varför gick det då åt skogen...?


För att dra Theobens historia lite kort så grundades företaget av Dave Theobald och Ben Taylor, därav namnet. Företaget skapades runt en enda idé - att använda en sluten luftfjäder som drivkälla istället för en konventionell spiralslagfjäder av stål i konkurrens med 1980-talets övriga fjäderluftgevär. I en tid utan PCP så dominerade fjädervapnen och Theobens uppfinning vann direkt köparnas gillande. Förutom den då unika drivkällan så hade man också direkt på cylindern svetsade kikarsiktesringar (vilket förhindrade zeroshift) samt förstklassigt hantverk i frågan om passning, finish och övergripande kvalité. Inte minst stockarna, först av valnöt och sedan av lite mer exotiska träslag stod i en särklass mot konkurrenterna. Avtryckarsystemet (på vissa modeller inlånade från Gamos erkänt usla konstruktion) liksom piporna, lånade från Weihrauch eller sedemera Anschutz och Lothar-Walther var emellertid aldrig egenproducerade.


Efter tio års framgångar så ersattes de dyrare fjädervapen på marknaden succesivt av PCP och här var Theoben på alerten när man lanserade en tidig och ikonisk modell -The Rapid Seven. Denna modell bar Theoben och gav god lönsamhet medan marknaden sakta vreds mot mer och mer PCP. Efter ytterligare tio år, i början på 2000-talet, så genomförde man en omfattande uppdatering till Mk II versionen och Rapid fick på detta sätt en ytterligare förlängd livslängd. Så långt allt gott..


Men..


Plötsligt så vill Dave lämna Theoben och de båda kompanjonerna säljer företaget till en mångårig medarbetare. Detta sker i mitten på 2000-talet och sedan börjar det raskt gå utför. Produktutvecklingen stannar av, inga nya modeller - annat än variater på samma grundmodell - kommer ut. Udda entusiastmodeller (Halo-vapen) förvinner och förmår inte längre att skänka glans åt det vanliga sortimentet. Entusiasmen hos medarbetarna sjunker, ett riktigt ledarskap som entusiasmerar personalen tynar bort och kvalitén rasar. Allt fler rapporter kommer in från nya förvånade ägare som har köpt sin första Theoben och konstaterar triviala slarvfel på sina dyrbara investeringar. Produktionen minskar, vapnen börjar tillverkas på beställningsbasis med långa leveranstider som resultat, kunderna ruttnar på att vänta och väljer andra fabrikat. De minskade försäljningsvolymerna betyder prishöjningar varvid ännu fler kunder flyr över till andra fabrikat. Konkurrensen skärps, bättre och modernare konstruktioner till lägre pris börjar bli än mer talrika, försäljningen för Theoben faller ytterligare och till sist så står konkursen vid dörren..


Hade man då kunnat undvika saken och hurdå, kan detta då hända andra tillverkare?


Idag är utbudet av luftgevär stort och ska man kunna sälja bra så måste man ha attraktiva modeller som lockar dagens kräsna kunder till att öppna plånboken. Förutom självklarheter som lika bra eller bättre prestanda än konkurrenterna så måste man kunna bjuda på något mera - något nytt, fräscht och spännande. Vapnen måste dessutom vara lönsamma per styck men ändå överkomliga för köparna. Detta betyder att så många delar som möjligt måste vara gemensamma med den övriga produktionen, vilket håller ner tillverkningskostnaderna och underlättar reservdelshållningen. Theoben felade här igenom att man körde bara en enda plattform för sina PCP - Rapid-serien. När konkurrenter som Royale kom med sidospännare, fartomställare och en smartare grundkonstruktion så bleknade mycket av Rapidens lyskraft. Gasfjädervapen, vars patent löpte ut, fick tuff konkurrens av liknande konstruktioner av enklare och billigare slag, exempelvis Crosman och Gamo.


Hur är då läget för övriga aktörer i England:


Air Arms


Ligger farligt till. Har två fjädervapen i sortimentet, TX Mk III samt Pro Sport - thats all. I fråga om PCP så har man egentligen bara två grundmodeller, förutom den inköpta 200-serien, nämligen 4/500-serien och EV. Versionerna är 4/500 med singelskottsladdning samt 4/510 med magasinladdning. EV finns bara i en version. Underversionerna till 400-serien innefattar lite olika stockar, en take-down samt ett semi targetvapen (MPR). Air Arms har dock gjort så bra man har kunnat med det magra grundmaterialet. Till fördelarna hör ett stort utbud av stockar, karbinmodeller samt enstaka Halo-modeller som Twice. Tar man sig i kragen och hostar fram något nytt om inte alltför lång tid in i framtiden så kan man säkert klara sig rätt länge. Kör man dock bara vidare och säljer så länge det går så känns det mer riskabelt...


BSA


Mer brittiskt än så blir inget luftgevär idag. Förutom den italienska stocken så är allt "Made in England", inklusive de egentillverkade piporna. Har en ekonomisk stark koncern i ryggen och delar grundkonstruktion med densamma då denna modell saluförs med moderbolagets eget varumärke på vissa marknader. Har, till skillnad från Air Arms, ett tyngre varumärke med sekler av historia bakom sig. Anrikt som det förslår. Har dock bara en enda grundmodell och dess skapare har nu lämnat företaget för annan verksamhet. Detta betyder att det ser mörkt ut för BSA när innevarande plattform har nått slutet av sin försäljningscykel. Har inte premium kvalité, passning eller finish men kompenserar detta med ett mycket bra prisläge. Vapnen känns prisvärda, men knappast exklusiva.


Sedan så är listan numera slut....


Brocock har inte egen tillverkning i konventionell mening och Webley & Scott i sin nuvarande skepnad ska vi gå förbi med skonsam tystnad...











Av Johnny Ottosson - 19 oktober 2012 18:00


 

Theoben i konkurs !


  Theobens saga är all...


Idag kom den tragiska nyheten till oss att Theoben har försatts i konkurs. Betalningarna är inställda, medarbetarna är friställda och leveranserna inställda. Företaget ligger nu under förvaltning. Dessvärre så har alltså Theoben, som har brottats med stora ekonomiska bekymmer en längre tid, nu gått samma väg som likaledes anrika Webley & Scott. 


Framtiden är i skrivande stund oklar men om någon entusiast vill förvärva vad som sannolikt är de sista vapnen som Theoben har byggt "Made in England" så har Hurricane fortfarande ett fåtal i lager...

Av Johnny Ottosson - 18 oktober 2012 21:00



 

Dåliga bössor och bra BC


I slutet av varje år så brukar alltid olika aktörer och kåsörer göra sin egen lilla hit eller shit-lista över vad som förtjänas att hyllas under det gångna året - eller inte. En av de tidigaste för 2012, dessa listor brukar inte bli talrika förrens i närheten av nyåret, är Lloyds ifrån Blackpool Air Rifles som han ventilerade på BARs Facebook under dagen..


De tre nyheterna under året som i hans bok får bära skammens skylt runt halsen är Diana P1000, Steyr Hunting5 samt Walther LGV. Motiveringen är kort och gott "overhyped and over-rated". Värst faller yxan över Dianas sorgebarn där man utan tvekan kommer att tänka på talesättet "skomakare, bliv vid er läst" - raden med problem har varit lång, Lloyd sammanfattar det hela med "diden´t work and was basically crap".


När det gäller Hunting5 så lyder domen; "a fine rifle but its price limits its market", i klartext på tok för dyr för vad man erhåller för sina pengar. Störst besvikelse var nog ändå Walthers nya hopp för en döende fjädervapenmarknad; "...maybe me and Terry Doe will have to agree to disagree but I think its over-rated big time. Its also the worst selling new gun I have ever stocked.. Seriously, nearly everyone who comes to buy one doesn't . Such a shame, because I really wanted a good break barrel springer..."

 

Kanske lite hårda ord men Lloyd kan branschen och har alltid en uppfriskande ärlighet runt sina funderingar, trots att både tillverkare och importörer då o då tenderar till att gå i taket över att han dessutom torgför sina tankar publikt...

 

Nu till något mer intressant än halvmediokra misslyckanden, nämligen ballistik!

 

På forumet LuftvapenInfo så var det idag en intressant tråd runt BC, en tråd som tyvärr lämnade många frågetecken bakom sig men som ändå kan vara mycket spännande att fördjupa sig inom. Frågeställningen var kort och gott om huruvida kaliber 177 kunde tänkas vara bättre för långhållsskytte än kaliber 22, förutsatt att man laddade med, för kalibern, osedvanligt tunga diaboler. Man stötte och blötte här lite tankar runt betydelsen av diabolens vikt, kaliberns inverkan på diabolens format osv. Så, lets go...

 

Glöm allt vad vikten heter, vikten är inte betydelsefull primärt sett. Glöm även kalibern, den spelar inte heller någon direkt (men indirekt) roll på en diabols förmåga att prestera bra på längre avstånd.

 

Det enda som spelar någon roll är BC - endast BC spelar någon som helst roll, allt annat är i första skedet ointressant.

 

Hur får man då ett högt BC?

 

Jo, BC är baserad på en kropps (en projektils, här diabols) "formfaktor".  Lite vårdslöst (eg mycket vårdslöst) så kan man säga att formfaktor på många sätt kan representeras av diabolens "strömlinjeform". Tänk er en vanlig kåplös motorcykel och tänk er en van. Frontytan (tänk vapnets kaliber) hos vanen är många gånger större men det spelar ingen roll, motorcykeln har ändå en sämre strömlinjeform, dess formfaktor är med andra ord sämre. En stor storlek (här grov kaliber) har inte sämre "strömlinjeform", (formfaktor) än en liten kaliber. Luft, som vi skjuter igenom, ger alltid en turbulens och turbulensen påverkar direkt en diabols BC. Detta är för övrigt också en av de variabler som gör att BC varierar med diabolens hastighet. BC är ju som bekant inte statiskt, det är exempelvis inget permanent värde på samma sätt som en diabols vikt. En större diabol kan igenom sitt större format ge bättre turbulensegenskaper, en mindre venturieffekt med andra ord, än en liten diabol. Bättre turbulensegenskaper (negativ venturi) är en av de faktorer som bidrar till att påverka en diabols BC. 

 

Åter igen så måste vi komma ihåg att BC är kungen, frontytan (kalibern) är sekundär. Har vi rätt formgivning så kan en grov diabol vara många gånger större än en klen diabol i frontyta räknat och ändå få bättre BC. En större diabol har lättare att ge ett högre BC eftersom diabolens totala yta är större o ju större yta en diabol har desto bättre formfaktor kan den få (om den är bra formgiven).

 

Är vikten inte viktig då?

 

Vikten i sig självt har inget egenvärde! Däremot så är en hög vikt sekundärt sett bra, en tung diabol är oftast längre och får därmed en större yta (se ovan), en större yta ger då en bättre formfaktor och vips - vi har ett högre BC. Ännu bättre är det om den ökade ytan sitter på tvären istället för längden, men tvärsnittsytan är ju en fast och given parameter i en kaliber. Ska vi öka tvärsnittsytan så måste vi ju per automatik också öka kalibern.

 

Är alltid ett högt BC en fördel?

 

Nä, faktiskt inte. Oftast är det naturligtvis så, men inte alltid. En diabol är en självstabiliserande projektil. Precis som en badmintonboll så är den beroende av ett kontrollerat luftmotstånd för att färdas stabilt och inte oscillera. Har man för lite luftmotstånd så blir alltså en diabol paradoxalt nog instabil. Harry Fuller har tydligt exemplifierat detta igenom en lång rad experiment som han har filmat. Luftmotståndet måste vara jämnt runt diabolen och om luften rusar på diabolen för fort så börjar den direkt att oscillera, ett klassiskt exempel på detta är när man närmar sig den transoniska zonen ("ljudvallen"). Går vi över 270-290 mps (vissa speciella fall upp till 310-320 mps) så börjar träffbilderna öppna upp - diabolen blir instabil, den börjar skaka (precis som ett flygplan igenom ljudvallen) och precisionen går ofta helt åt skogen. Lagom är alltså bäst.

 

Slutligen så får vi heller aldrig glömma att harmoni måste råda. Kombinationerna mellan diaboler, diabolens hastighet, pipans utforming osv är närmast oändlig. Ett vapen med kaliber 177 som går mer harmoniskt än ett vapen i kaliber 22 blir per automatik ett bättre vapen för längre avstånd. Likaså kan vi få ett högre BC ur en diabol som rör sig i en annan, ibland även lägre, hastighet. Det finns alltså inga givna regler annat än att BC är det enda som primärt avgör en diabols förmåga att hantera yttre påverkan under sin färd mot målet o ju längre bort målet är desto viktigare blir just diabolens BC.

 

Bry er alltså inte om diabolens vikt, dess kaliber eller utgångshastigheten. Mät istället fram korrekt BC och testa er unika vapen/diabol-kombination i lite olika hastigheter för att hitta den magiska punkt där allt harmoniserar. Alltså den fixpunkt då BC står bäst och då diabolen därmed går som stabilast igenom lufthavet.

 

Det är när man har funnit detta som man också har funnit det sanna svaret på hur bra ens utrustning fungerar på lite längre avstånd...

 



Av Johnny Ottosson - 16 oktober 2012 22:00


 

Blogg eller forum?


Idag kunde vi läsa lite intressanta reflektioner på Airgun om skillnaden mellan en blogg och ett forum, exemplifierade av just Airgun och Airpang. Förutom det ironiska i kommentaren om att forumet skulle vara högre i tak än bloggen, vilket många läsare, med viss syrlighet, har påpekat så finns det en rad skäl till att jag valde bloggformatet istället för att skapa ännu ett luftvapenforum här i Sverige.


Den huvudsakliga anledningen är att jag är intresserad av att skriva. Jag vill inte lägga större delen av min disponibla luftvapentid på att tekniskt sätt sköta ett forum liksom att hålla efter detsamma ifrån de tokstollar som forum ofelbart drar till sig. En blogg är enklare och snabbare att sköta, vilket lämnar mera tid åt just att skriva. Detta gäller i synnerhet för mej, som har en högst måttlig kunskap/erfarenhet av just datatekniska detaljer. Visst skulle jag säkert kunna lära mig även detta men jag har varken lust eller (som sagt) tid för det. Den tiden jag kan avvara framför skärmen vill jag ägna åt att skriva - inget annat.


Problemet som man pekar på, bristen på möjligheter för läsaren att interagera ser jag helt enkelt inte? Både gästboken och kommentarsfältet är helt fritt att använda, även utan inloggning, något som inte är fallet på Airgun. Likaså är antalet bannade individer på Airpang mycket få och de har alla det gemensamt att de är blockerade på grund av personangrepp mot andra besökare. Airpang är dessutom helt öppet för gästskribenter, har någon lust att skriva något så är det bara att maila över så lägger jag ut det i vederbörandes namn.


När det gällde just den tråden som kängan riktad åt bloggande i allmänhet och Airpang i synnerhet fanns så kan jag bara konstatera att vissa insikter uppenbarligen har vunnits, exempelvis att det faktiskt är bättre med ett relativt lågförstorande sikte vars optik är bättre tekniskt sett än ett högförstorande sikte som grumlar sig på hög förstoring.    


Vidare när det gäller 10J/177s lämplighet för 50 meter, något som jag har testa grundligt (o personligen) så handlar det inte så mycket om tycke o smak utan bara om fysikens lagar - en liten, lätt och långsam diabol med tillhörande lågt BC blir alltid oerhört känslig i sin projektilbana på väg till målet. Inomhus, eller utomhus under verkligen perfekta förhållanden, så fungerar det naturligtvis utmärkt men i verkligheten, en helt vanlig slumpvis vald dag utomhus, så fungerar det riktigt uselt. Sedan spelar det inte så stor roll vilket dyrt och exklusivt vapen eller påkostat kikarsikte man använder. Fysikens lagar gäller!


En del av fysikens lagar kan man dock, med viss svett o möda, övervinna. Detta kan exempelvis vara att man inte tycker det spelar någon roll huruvida ens tävlingsvapen väger 4 eller 6 kilo när man ska knalla runt en vända med den i skog och mark. I detta fall så kan jag bara gratulera till god fysik och stor entusiasm. Personligen så föredrar jag dock att bära runt så lite utrustning som möjligt i terrängen.


Idag så ramlade det ner ett mail från Lloyd på BAR som berättade att mitt BSA hade avgått England så nu är det ånyo väntans tid som gäller. Det ska bli kul med ännu ett brittiskt vapen i samlingen.





Av Johnny Ottosson - 15 oktober 2012 09:00



Optimal förstoring?


Ett populärt ämne som då o då pluppar upp på forum och liknande är vilken förstoringsgrad man bör välja på sitt kikarsikte och den frågan är alltid aktuell inte minst när man diskuterar tävlingsvapen till våra HFT/FT-tävlingar. Egentligen så tänkte jag ursprungligen publicera detta inlägg i den tråd som behandlade ärendet på forumet Airgun men då ägaren där tyckte att mina inlägg mest bestod av långrandigt svammel så lägger jag ut det här istället.


Som ni kanske vet så har jag huvudsakligen använt kikarsikten med låg till måttlig förstoring och bara undantagsvis de jättekikare som många betraktar såsom ett måste till tävlingsbruk. Anledningarna till detta är flera:


Ändamål:


Varför har man överhuvudtaget ett kikarsikte? Skälet är inte, som många tror, att man ska kunna detaljstudera målet utan syftet är att identifiera målet och sedan låta optiken hjälpa skytten att guida en projektil till önskad träffpunkt. Kikarsiktet är ett riktmedel, inte ett observationsredskap.


Format:


Vill man ha en hög förstoring så betyder detta också att man blir tvungen att ha stora linser, vilket skapar ett fysiskt sett större och inte minst tyngre riktmedel.


Förutom att ett kikarsikte med hög förstoring blir dyrare, o alla villl ju ha billiga kikarsikten varpå tillverkaren snålar på något som inte syns lika bra i faktabladet (exempelvis optisk kvalité), så bär tunga kikarsikten också ömtåligare och detta är synnerligen ett problem hos främst fjädervapen. De enorma massakrafter som ett potent fjädervapen genererar igenom sin dubbelriktade rekyl sätter stor stress på optiken och desto större linser som pressas desto större är risken för ett riktmedelshaveri.


Nästa bekymmer är viktfördelningen på vapnet, en hög vikt upptill hos ett vapen förskjuter tungpunkten hos hela riggen varpå vapnet lätt drabbas av kanting, hela paketet blir så att säga topptungt och rankt, vilket ställer större krav på skytten och att denne hela tiden håller hela paketet i våg. Stora linser förstärker också problemet eftersom linsernas höjd kräver högre fästen för att ge frigång åt pipa och liknande.


Behov:


Om vi nu utgår ifrån att skytten skjuter luftvapen under dagtid (ej vakjakt etc) och har en högst normal syn så brukar de allra flesta människor klara sig utmärkt med upp till x10 förstoring. Ser man på millitära prickskyttevapen liksom jaktvapen överlag så brukar de flesta riktmedel besitta en maximal förstoring som inte sällan är en hel del lägre än den minsta förstoringen som finns på kikarsikten enkom riktade åt FT.


De flesta luftvapen skjuts dock på förhållandevis korta avstånd, jag skulle gissa att uppåt 80% av allt skytte hos våra svenska entusiaster sker på ut till maximalt 30 meter, detta av den högst enkla anledningen att man antingen sällan har plats för längre skjutplatser eller att de yttre omständigheterna (främst väder & vind) omöjliggör meningsfullt skytte på längre distanser just den specifika dag som man hade tänkt gå ut o skjuta. 


Rekreativt skojskytte, plinking och tavelskytte i trädgården:


Skjuter man på 10-20-30 meter så klarar man sig helt utmärkt med x2-x4-x6 förstoring, alltså exempelvis ett helt vanligt 2-7/32Ao. Med normal syn så kan man utan vidare både se och träffa ett tändstickshuvud på 30 meter med x7 förstoring och mer än så behövs helt enkelt inte av rent praktiska skäl.


Tävlingsbruk:


Men! Utropar vän av ordning - man ska ju tävla ibland också och då måste man ju bara kunna avståndsbedömma och de stora killarna i England har ju alltid gigantiska kikarsikten med iögonfallande sidewheels? Förvisso, men då måste man också betänka att regelverket mellan svensk HFT och brittisk FT skiljer sig åt markant. Vi skjuter normalt med fullpower, alltså 45 joule, på mål som inte sällan bär 40 mm träffzon. Den typen av vapen skjuter så otroligt flackt att en avståndsbedömning knappast är meningsfull. Korrekt inskjutet så är det bara head on som gäller, den som håller rakt på och vågar lita på sin inskjutning kommer tveklöst att fälla - med 45 joule bakom diabolen så räcker det ibland att man till och med bara träffar plåten för att målet ska säcka ihop till två fina poäng.


Skjuter man sedan 10J så finns det andra huvudsakliga problem än korrekt höjd i vinkelrät linje, främst då den yttre påverkan i form av sidvind och liknande. För 50 meter så är egentligen 10J för lite effekt och det finns så otroligt många andra faktorer som påverkar så att korrekt avståndsbedömning blir lite av ett sekundärt problem, även om det naturligtvis inte heller ska underskattas. Hade man däremot skjutit 16J, som i England, så hade man haft tillräckligt med effekt för 50 meter varpå avståndsbedömningen hade blivit mer kritisk då de andra faktorerna hade varit mer hanterbara och rimliga att konsekvent överbrygga.


Jakt:


För jakt, i Sverige skyddsjakt, så är avstånden ofta betydligt kortare än vad många oinsatta tror. Inte sällan skjuter man inomhus och på avstånd av 5-15 meter. Utomhus kanske som längst 20-25 meter. Här krävs det helt andra saker än stora stjärnkikare. För detta ändamål så är ett litet, robust kikarsikte med hög optisk kvalité och brett synfält idealiskt. Förhållandevis små djur ska kunna hittas och träffas, ofta mörka djur mot en mörk bakgrund i stallar och liknande. Ett brett synfält är väsentligt så att man ser vad som finns runtomkring, i bästa fall också så att man kan bedömma vart det påskjutna djuret landar. Dyra, stora, tunga och otympliga kikarsikten med x50 förstoring och rejält sidewheel blir oftast helt meningslösa här..


Mina val:


Med bakgrund av ovanstånde samt det faktum att ett kikarsiktes förstoring förstorar precis allt, inklusive skyttens egna rörelser, så har jag funnit en förstoringgrad mellan 2-10 som helt idealisk. På min Elite och Ultra Mk III så kör jag 3-9, på Ultra Mk I så blir det 2.5-10 och mitt enda krutvapen (Ruger 1022) bär 2-7. Viktigare än hög förstoring är, som jag ser det, en bra optisk kvalité och de bästa jag har hittat där är Leupolds maginifika EFR samt, om man har en tightare budget (o önskar MilDots), Clearridge RM - för halva priset av EFR.


När det gäller inställningarna så brukar jag köra x3 på avstånd ut till 15 meter, x6 på avstånd mellan 20-40 meter och x9 på avstånd bortom 40 meter. Hittils har detta visat sig fungera helt utmärkt för alla ändamål.





Av Johnny Ottosson - 13 oktober 2012 16:00


 

Budgetkronograf

 

  

Klart värd att testa


Idag tänkte jag tipsa om en mycket trevlig liten app som gör att man kan använda sin Android som kronograf och detta med förbluffande exakta resultat. Princpen är sådan att man använder telefonens mikrofon vilken fångar upp avfyrningsljudet och anslagsljudet varpå den beräknar fram hastigheten givet att man anger ett exakt korrekt avstånd mellan vapen, telefon och anslagsyta.


Jag har noterat följande "nackdelar" vid praktisk användning; PCP fungerar inget vidare med dämpare/shroud, troligtvis på grund av att ljudet blir "för långsamt". Fjädervapen fungerar bättre men kraftfulla fjädervapen som har en separat pistonvikt måste ha appen justerad för just detta. En lös pistongvikt innebär nämligen att vapnet kan avge två avfyrningsljud varpå det sista noteras som anslagsljud av telefonen varpå bössan visar enastående höga värden.


Appen kan laddas ner kostnadsfritt från Android Market och vill man läsa mera om tillverkarns olika produkter så finns det även en hemsida här: http://www.chronoconnect.com/

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

868 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skapa flashcards