Rejält gedigen

   Enorm kvalité och mycket hög finish.

Idag kom den nya airstrippern i brevlådan efter en sedvanlig över natten leverans ifrån Hurricane i Vittsjö. Tusen tack för detta, Tobbe! Det första intrycket är en tung och enormt gedigen konstruktion med riktigt fin finish, något som man tyvärr inte alltid får ifrån airstrippers från eftermarknaden. Den här pjäsen är märkbart tyngre och mer gedigen än exempelvis de små lätta airstrippers som medföljer diverse PCP som original.

   De två delarna

Konstruktionen består av två delar, dels en del som utgörs av hongänga 1/2 UNF 28 TPI samt cirkelborrningen för luftevakueringen och dels en del som utgörs av plattformen för monteringen av kornsiktet. De två delarna sitter ihop med hjälp av två stycken stoppskruvar på undersidan av kompensatorn.

Först så gängar man alltså på enheten och sedan lossar man de två skruvarna för att kunna loda in plattformen helt korrekt. När skruvarna sedan blir åtdragna så kan hela paketet gängas av och på utan att man behöver göra om kalibreringen.

   Första delen monterad på min BSA Ultra

Det hela systemet fungerar perfekt, återstår gör bara att hitta ett bra kornsikte. Mitt eget, som följde med CZ200T som orignal, har dessvärre bara ett inlägg med ringar. Efter att ha scannat runt på Chambers hemsida så hittade jag dock ett kornsikte från HW som verkar passa, till den facila kostnaden av £14. Detta sikte sitter som original på HW95 mfl.

Om någon av er som läser bloggen har öppna riktmedel för HW liggande så vore jag tacksam om någon kunde mäta kilbasmåttet så vi kan beräkna för säkert om detta kornsikte passar på den här kilbasen.

   Slutresultatet på Ultran med korntunnel från CZ200T

En annan intressant möjlighet som den här konstruktionen erbjuder är att man kan ersätta den yttre delen med exempelvis en ringformad svarvad metallvikt, vilken då kan agera som nodbalans åt vapnets pipa. Då har man alltså både en airstripper (inbyggd i den första delen) samt en steglöst skjutbar balansvikt. Man behöver alltså inte ha behov av just användandet av öppna riktmedel bara för att ha nytta av det här smarta tillbehöret.

Mera information finns även på FX Airguns hemsida.

Ett intressant tillbehör

   Ett kombinerat kornsiktesfäste och airstripper

FX Airguns har sedan en tid ett mycket intressant tillbehör i sortimentet för de som önskar skjuta med öppna riktmedel. Här finns en liten suverän sak som man lätt skruvar på befintlig 1/2" UNF gänga för att få en kilbas till exempelvis en korntunnel. Eftersom den dessutom är tvådelad så utgör basen, förutom fäste, också en airstripper med ventilationshål som evakuerar bort turbulensluft.

Klubbar och vandel

Det sägs att medlemmar i skytteklubbar är mycket mer skötsamma än andra människor, detta eftersom en viss nivå av laglydighet krävs om man önskar behålla eller erhålla en vapenlicens här i Sverige. Hur är det då i våra klubbar, där den största delen av verksamheten faktiskt inte förutsätter licensvapen?

Kan en klubbmedlem fortfarande vara medlem även om denne åtalas för vapenbrott, pysslar med tjuvjakt eller har blivit åtalad för våldtäkt?

Hittils så har detta utan tvekan varit fallet då ovanstående exempel faktiskt är direkt tagna direkt ifrån verkligheten. Det vi ska komma ihåg är att klubbarna faktiskt inte har något åläggande att fungera som moraldomstolar. Klubbarna ska pyssla med sin egen verksamhet och de kan sedan välja att rekomendera en medlem för licens grundat på att denne har engagemang, kunskap och färdighet.

Sedan är det upp till handläggarna på tillståndsenheten att avgöra huruvida personen ifråga är skötsam eller inte. Problemet är just att vandeln, alltså skötsamhetsbegreppet, är ett glidande begrepp och inte absolut. Teoretiskt sett så hade man kunnat säga att den som är fälld för ett brott är olämplig och den som är friad är lämplig men samhället har faktiskt rätt att neka någon en licens på nästan vilka grundval som helst och dessutom så är det inte alltid som man behöver motivera ett avslag.

Ett tydligt exempel på detta hade vi för ett par år sedan i Göteborg då en person med utländsk härkomst fick sin licensansökan avslagen på grundval av att "sökanden anses vara en säkerhetsrisk". När han överklagade beslutet och önskade en avslagsmotivering så hänvisade tillståndsenheten till säkerhetspolisens utlåtande vilka i sin tur förklarade att sitt utlåtande var säkerhetsklassat och därmed hemligtstämplat. Ingen licens där alltså och inte heller någon möjlighet att överklaga.

Bakgrunden till att sådant är möjligt här i Sverige är det faktum att skjutvapen är olagliga att inneha för privatpersoner. Så är det faktiskt. Dock så kan samhället, på nåder, medge undantag ifrån detta totalförbud. Det är detta som vi kallar för vapenlicenser. Med andra ord så är licenserna ingen rättighet som någon förvägras utan en möjlighet som inte alla människor kan erhålla. Förbehållsrätten att avgöra vem som är lämplig eller inte ligger helt och hållet hos samhället. De kriterier som samhället kan ställa på sökanden kan alltså därför vara helt godtyckliga och hur absurda som helst, om man skulle hårddra saken. Dock så har man skapat en praxis, som i de flesta fall anses vara tillämpliga, exempelvis att en jägarexamen automatiskt berättigar till en viss typ av licensinnehav, givet att övriga förutsatser uppfylls.

Klubbarna har alltså ingen egentlig skyldighet att bedömma lämpligheten hos sökanden men om de framhärdar att rekomendera folk som konsekvent får avslag av vandelsskäl så kommer naturligtvis klubbens omdöme att ifrågasättas och i värsta fall så kommer tillståndsenheten att avbryta sitt samarbete med klubben varvid inga intyg överhuvudtaget kommer att beaktas ifrån den klubben. Detta betyder att klubbarna av rena självbevarelseskäl inte bör utfärda intyg till tokstollar och rättshaverister.

Medlemskap är dock något helt annat. Jag ser absolut inga skäl till att man ska utesluta någon ur en klubb bara för att denne inte skulle klara en vandelsprövning. De centrala delarna av klubbverksamheten, tävlingarna och gemenskapen, är ju helt oberoende av licenserna och medlemmarnas vandel.

Har man en medlem som exempelvis är en notorisk väskryckare av äldre damer så kan jag utan vidare se denne som medlem, dock inte som en medlem där klubben bör utfärda ett aktivitetsintyg för en licensansökan.

Slutligen så ska man också tänka på att klubbar är enskilda föreningar, de har ingen skyldighet att ta emot alla människor som medlemmar. Så länge det inte rör sig om en ren diskriminering så kan man lätt vägra en individ medlemskap av rent sociala skäl. Personen ifråga kan ju vara en helt socialt inkompentent knöl som ingen direkt vill umgås med och därför få sitt medlemskap avslaget av den anledningen. I denna intersociala bedömning så kan ju även klubben, med fördel, inväga tidigare eller förvärvat rykte för eventuella olagligheter.

En storsäljare

Weihrauch HW30S  

 Detta är var de flesta tillverkare önskar sig och inte minst om populariteten dessutom håller i sig, år efter år och decennium efter decennium. Den tyska vapentillverkaren Weihrauch har sedan lång tid ett gott rykte för att tillverka bra vapen av hög kvalité och när det gäller deras luftvapenproduktion så finns det inte heller några undantag ifrån detta.

Ibland entusiaster över hela världen så anses Weihrauch, tillsammans med Theoben och Air Arms, som de absolut främsta tillverkarna av fjäderluftvapen. Det unika med just Weihrauch är dock att de även har modeller också i den absolut lägsta prisklassen. Alla tillverkare kan ju, som bekant, skapa ett bra vapen för en generöst tilltagen budget men utmaningen ligger emellertid alltid i att tillverka ett riktigt bra vapen till så lågt pris som möjligt.

Den modell vi ska titta närmare på idag intar en absolut särställning på luftvapenscenen. Förutom att den har sålts och haft bra försäljning under flera decennier så är den högt respekterad av skyttar över hela världen. Alla älskar modellen, även i länder som USA där köparna annars har en tydlig preferens mot effektstarka vapen, något som inte är en framträdande egenskap hos just den här bössan.

Weihrauch HW30S är på många sätt luftvapenvärldens guldgosse. Liksom hos Husqvarna 1900 så finns det här massor av goda sidor och mycket få svagheter, detta till ett pris ut till kund inklusive moms på mindre än 2000 kr. Mera prisvärt än så blir det inte och idag så ska vi analysera lite över varför det förhåller sig så.

   En enkel konstruktion i grund och botten..

På pappret så är egentligen inte en HW30S speciellt egendomlig, den är byggd enligt ett mycket beprövat koncept och lite av Standard 1A för billiga fjäderluftgevär. Det är en stock av bok, en blånerad finish och en helt konventionell brytvapenkonstruktion, precis som barndomens gamla Dianor. Egentligen så borde den snabbt konkurreras ut av de modernare och fräckare plastvapnen ifrån Gamo, Hatsan och andra mer sentida tillverkare i samma prisklass, vilket emellertid inte är fallet.

Anledningen till detta är att HW30S besitter något så omodernt som kvalité, en riktigt hög kvalité. Detta är en högst tidlös egenskap och för den som förmår att uppskatta detta så är den också betydligt mera värdefull än trendig design och fräcka benämningar. Kombinerar man sedan hög kvalité med utsökt precision, skön skjutkänsla och marknadens absolut bästa avtryckarsystem för fjäderluftvapen, då börjar vi närma oss lite av vad som egentligen har gjort HW30S till en ren kultmodell.

   Enkel att spänna upp..

Det är ett vapen som är lätt att spänna upp, det har en tyst och distinkt avfyrningscykel samt den alltid lika begärliga egenskapen att träffa precis där man siktar. Det första intrycket man får av modellen är att den känns liten men detta är dock till stor del en villfarelse då exempelvis avståndet mellan bakkappa och avtryckarblad är större än många andra vanliga vapen.. Modellen passar lika bra till vuxna som ungdomar om än att mycket storvuxna män kan uppleva den som något liten. Överlag så är det dock en mycket väldimensionerad och lagom modell i frågan om yttre fysiskt format.

Sedan ett par år tillbaka så har modellens tidigare så impopulära stenhårda bakkappa av plast ersatts av en mjuk motsvarighet i gummi, något som alla de vars vapen har kanat ner på golvet när man har lutat dem mot exempelvis en vägg alltid har efterfrågat.

Stockarna fungerar lika bra för höger som vänsterskyttar och håller hög kvalité i fråga om passning och finish. Noterbart är att undersidan av förstocken inte är så långt uppslitsad eftersom modellen har ledad spännarm – mycket bra.

Tack vare en kulkoppling som låsning för pipan så går vapnet mycket lätt att öppna och den måttligt kraftfulla slagfjädern är enkel att komprimera även för yngre skyttar. Tyvärr så har man valt en automatsäkring som direkt säkrar vapnet så snart det är anspänt. Tidigare saknade modellen detta men numera finns det sedan ganska många år tillbaka och då mest som en eftergift för marknaden i USA och deras konsumentskyddslagar.

Riktigt bra öppna riktmedel är standard..

De öppna riktmedel som medföljer modellen är några av marknadens absolut bästa. På pipan så finns det en korntunnel med 6 stycken utbytbara kornelement som medföljer vapnet. Det bakre siktet kan roteras till 4 olika typer av skåror och all siktesjustering sker helt utan verktyg. Samtliga komponenter, med undantag av foten till det bakre siktet, är av metall. Önskar man skjuta utan öppna riktmedel så kan dessa enkelt demonteras och som tillbehör så finns det både fina pipvikter och även en prydlig liten blånerad täckbricka som döljer hålen för det bakre siktet när detta är demonterat.

  Det bakre siktet med sin vändbara siktskiva..

Vill man använda kikarsikte så finns det en fräst kilbas och den är dessutom kompletterad med två grunda hål mitt emellan kilspåren. I ett av dessa hål placerar man sedan spärrpinnen från kikarsiktesfäste så att montaget blir absolut skottfast. En mycket bra finess som man normalt bara återfinner på dyrare vapen.

Ett av de absolut starkaste argumenten för att titta lite närmare på Weihrauch som fabrikat är att de flesta modeller ifrån denna tillverkare är utrustade med ett avtryckarsystem som kallas Rekord. Detta system utvecklades redan i början på 1950-talet och var då så långt före sin tid att modellerna HW50SV och HW55 kunde matcha dedikerade matchvapen som Walther och Feinwerkbau i den absoluta toppen av luftvapenvärlden. Idag efter nästan sex decennier så kan man inte längre vinna OS med ett Rekord-system, eller för den sakens skull ens med ett fjäderluftvapen, men Rekordsystemet finns kvar ännu och det är precis lika bra. Visserligen så har Air Arms inspirerats kraftigt av Rekord när de skapade sitt CD-system men de allra flesta håller ändå Rekord högst upp på stegen som till himmelen bär. Ingen annan konkurrent, oavsett prisklass, har alltså något som är klart bättre än Weihrauch när det gäller avtryckarsystem och detta gäller naturligtvis i synnerhet runt lågprisklassen under 2000 kr.

Ställskruven bakom avtryckaren visar att vapnet har Rekord

Rekord är ett äkta tvåstegssystem och det är fullt justerbart på tre olika sätt. Man kan justera spelet för det första steget, tryckkraften som krävs för att utlösa både första och andra steget samt spelet för det andra steget. Det enda som jag saknar är ett overtravelstop, alltså något som spärrar slaget bakåt på avtryckarbladet när det första steget har utlöst det andra. Exakt hur man finjusterar avtrycket finns detaljerat beskrivet både i instruktionsboken och på Internet.

Finns det några framträdande nackdelar hos modellen? Nej, knappast. Möjligtvis så kan man tycka att vapnet är en smula effektsvagt men det följer så att säga med konceptet av ett mindre fjäderluftvapen. Kom också ihåg att bristen på hög effekt gör också att skjutbarheten blir hög igenom mindre rekyl. I övrigt så är detta en väl beprövad modell som har sålts i 100,000-tals exemplar under årtionde efter årtionde. En del skyttar föredrar tyngre vapen som man anser ger lite stadga vid anläggningen och då kan ett så pass smäckert och kompakt vapen upplevas som vingligt, något som mest av allt är en vanesak.

   Rejäla hål håller fast kikarsiktets fästen ordentligt.

Eftersom HW30S har varit i produktion under en så lång period och sålts bra på ett flertal olika marknader så finns det många olika versioner av modellen att välja mellan. Man måste alltså ta ställning till olika piplängder, stockar, typer av ytfinish samt diverse val av öppna riktmedel. Det finns liksidiga stockar, rena högerstockar, blånering eller nickelfinish, TruGlo eller konventionella sikten osv. i all oändlighet. Generellt sett så väljer man helt enkelt den version av vapen man själv föredrar. I fråga om kalibrar så saluför Weihrauch modellen med ett val av kaliber 177 (4.50 mm), 20 (5.05 mm) eller 22 (5.50 mm). Detta är ganska ovanligt, de flesta luftvapentillverkare och i synnerhet i lågprisklassen erbjuder bara kaliber 177.

De flesta väljer instinktivt kaliber 177 när effekten är licensfri under 10 joule men HW30S hanterar både kaliber 20 och 22 mycket bra, faktum är att de ger mera effekt i dessa kalibrar, något som är lite udda för effektsvaga fjäderluftvapen. Räkna med runt 8 joule för kaliber 177, ca 9 joule för kaliber 20 och ytterligare ett joule upp till maximala 10 joule för kaliber 22. Översätter man detta i utgångshastigheter så har man 180-185 mps för kaliber 177, mellan 170-175 mps för kaliber 20 och ungefär 150-155 mps för kaliber 22.

Jag har själv ägt minst ett exemplar av varje kaliber igenom åren och för den som främst tänker använda sitt vapen för informell plinking på självmarkerande eller improviserade mål som tomburkar, snurrmål och liknande så kan de grövre kalibrarna vara väldigt bra val, i synnerhet om de används ihop med öppna riktmedel. Dessa större diaboler är enklare att ladda samtidigt som de ger en tydligare träffmarkering hos målen. Vill man istället ha flackaste tänkbara projektilbana, kanske för tävlingar inom HFT/FT, så kan istället kaliber 177 vara ett bättre val. Tänkvärt är dock att diaboler med kaliber 20 är betydligt svårare att hitta och både kaliber 20 och 22 har dyrare ammunition än kaliber 177 samt färre sorter att välja mellan.

Avslutningsvis så har Weihrauch en solid position i prisklassen under 2000 kr. Inga andra konkurrenter har ännu kunnat erbjuda en motsvarande komplett modell med lika hög kvalité till ett likvärdigt eller lägre pris. Lilla HW30S är något så ovanligt som ett nytillverkat vapen med själ. Den är inte modern och detta är lustigt nog en stor tillgång. Modellen är gammaldags men på ett genuint och ärligt sätt. Det handlar om stål och trä, det är hantverk och kvalité snarare än glatt svart hårdplast och påklistrade dekaler. Modellen är anonym och finns inte hos alla jaktaffärer, på Hobbex eller i stormarknaderna. Detta är ett vapen mera för kännaren, som vet att det finns skillnader även mellan luftvapen och som förmår att särskilja dessa. Flexibiliteten är stor, modellen fungerar perfekt för allt ifrån sommarstugeskytte hos totala nybörjare till precisionsvapen för tävlingsskytte hos kompromisslösa luftvapenentusiaster. Det kvittar om man är kille eller tjej, ung eller gammal, helt okunnig eller vapenfantast – en HW30S har förmågan att tillfredställa i princip alla människors behov av ett basalt enkelt och roligt luftgevär och till ett pris som alla har råd med. Inte konstigt att en sådan modell har fått en kult omkring sig med en veritabel armé av följeslagare världen över. Det är den väl värd!

Varför har vi skytteklubbar?

I skenet av den senaste veckans stundtals heta diskussioner om det nukommande licenskravet för licenspliktiga vapen vid tävlingarna från och med säsong 2011 så har jag funderat lite på vad skytteklubbarna fyller för funktion till var och en.

Frapperande nog så verkar många dessvärre anse att klubbarnas enda funktion är att agera som intygsproducenter till licensansökningarna.

Licenserna betraktas alltså som det primära målet snarare än klubbverksamheten, gemenskapen och tävlingsmomenten. En del drar resonemangen så långt att man inte anser att det överhuvudtaget går att vara med och tävla om man inte kan delta med antingen ett illegalt vapen eller ett vapen på licens, båda med hög effekt. Man blundar alltså helt för det faktum att flertalet av klasserna faktiskt är tillgängliga för helt vanliga licensfria vapen.

Varför kräver då klubbarna att man visar licensen? För att jävlas med deltagarna? För att minska konkurrensen? För att de är juridiskt tvingade?

Ingendera.

Det finns två utomordentligt goda argument för licenskravet:

1. Den som har licens har bevisligen någon typ av utbildning eller dokumenterad vapenvana. Detta ökar säkerheten på banan när ett flertal människor agerar på en begränsad yta med vapen som har höga prestanda.

2. Man vill göra ett klart ställningstagande till omgivningen, vi står bakom lagstiftningen och vi är villiga att samarbeta med myndigheterna. Detta kräver en ömsesidig respekt ifrån båda parter. Igenom att samarbeta så når man framgång.

Mot detta så hör man vanligtvis följande invändningar:

1. Men jag har aldrig visat licens tidigare och jag har tävlat i X antal år med det ena och det andra vapnet.

Så kanske det är men detta spelar ingen roll i det här sammanhanget. Av respekt för den arrangerande klubben så följer man klubbens egna regler när man besöker klubbens tillställningar. Detta oavsett om klubben påbjuder licenskontroll eller bärande av en rosa saftblandare på huvudet. Klubbens regler gäller på klubbens tillställningar. Kan man inte acceptera detta så får man pyssla med annat.

2. Detta minskar antalet deltagare, jag kommer själv aldrig att delta mer etc...

Det må så vara. Men om vi inte samarbetar med myndigheterna så är det bara en tidsfråga innan vi inte har någon sport kvar överhuvudtaget. Samarbetar vi så når vi förståelse, acceptans och förtroende. Detta underlättar för sportens framtid.

3. Men detta har ju aldrig varit ett problem tidigare?

Nej, det är helt sant. Men allt utvecklas och det måste vi också göra. Ska vi vinna struktur och ett framtida landsomfattande förbund så måste vi börja anpassa oss och i detta ingår mycket, varav en viktig punkt är att bli lagliga i det vi gör.

Dagens Upload

Den här konstruktören är mycket road av udda vapen, i synnerhet sådana som ser ut som något helt annat än vad man förväntar sig av ett luftvapen. Här kommer ett prima exempel på detta, en produkt som naturligtvis aldrig blev satt i produktion.

Länk: http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/BowkettDuel.jpg

Kunder, leveranser och tavlor

Idag talade jag med en handlare som precis hade suttit i samtal med en kund. Denne hade införskaffat ett kulfång till sitt luftgevär och eftersom kulfånget var nästan lika dyrt som geväret så ansåg han sig ha rätt att återkomma med lite synpunkter på sin investering.

Hans första reflektion var att kulfånget ändrade färg. Hur menar du, sade handlaren? Jo, varje gång han sköt på kulfånget så blev det en blank prick i den annars så vackra gula lacken.

Först var handlaren en smula osäker på om kunden skojade eller om han helt enkelt var en tvättäkta tokstolle så därför uppbringade han sin allra lenaste och mest diplomatiska stämma när han lugnt förklarade att mänskligheten ännu inte har lyckats uppfinna skottsäker färg.

Invändningen kom naturligtvis reptilsnabbt när kunden kontrade med att det ju bara var ett luftgevär och inte ett riktigt gevär. Nog borde väl ett kulfång av prima svensk tillverkning ha bättre kvalité än så? Varumärket kände han minsann igen sedan barnsben och själv var han mycket nöjd med en gräsklippare av samma fabrikat - den startade alltid villigt i ur och skur. Svensk kvalité helt enkelt.

Sålunda så måste det kulfång han köpte varit defekt från början, kanske dåligt underarbete? Man vet ju inte med dessa vattenbaserade färger nuförtiden. Hans granne hade minsann drabbats av lacksläpp på sin Opel bara för att färgen var miljövänligt vattenbaserad. Dessutom så var kulfånget dyrt, det var ju egentligen bara en plåtlåda. Hela hans luftgevär som han köpte betingade ju bara hundralappen mera.

Eftersom handlaren tålmodigt hade lyssnat på detta så kom nästa problem serverat som på ett silverfat, precis innan han fick möjlighet att vidare diskutera kulfångets tillkortakommanden. Även luftgeväret hade en del egenheter som dess ägare inte uppskattade. Det största problemet var att vapnet helt enkelt inte träffade där skytten hade avsett.

Här hade dock kunden gjort en glasklar analys av situationen och konstaterade då att ju längre bort han sköt mot målet desto lägre ner tog träffarna - precis varje gång. Geväret sköt ju alltså inte ens rakt! Surt kunde han blott konstatera det faktum att kulan inte gick rakt utan dalade i en bananformad bana på sin väg mot målet. Så kunde han ju inte ha det, då kunde man ju aldrig räkna med att träffa på första skottet utan det kräves en svärm skott först för att se ungefär hur högt ovanför målet man var tvungen att skjuta för att kunna träffa.

Måhända ett riktigt sikte, som man har på riktiga gevär, kunde hjälpa. Trots att dessa kostade hundratals kronor så kanske detta kunde vara lösningen på hans precisionsproblem? Dessutom så kan man ju se målet närmare samtidigt.

Nu hade handlaren laddat för en smärre föreläsning då kunden blixtsnabbt avsnoppade handlaren med att han var tvungen att ta ett viktigare samtal på andra linjen och lovade att återkomma till morgondagen.

Det ska bli spännande att höra hur nästa samtal förlöper...

I övrigt så fick jag idag mail från Big T Products med besked om att mitt Mendozasikte hade lämnat handlaren och var på väg i riktning Ödsmål. Om jag önskade så kunde jag följa paketet med en trackingtjänst från UPS. Där kan jag läsa:

Shipment has left seller facility and is in transit

Därtill så anges; Estimated Arrival: May 10, 2011

Nu hade jag naturligtvis helst velat se min leverans monterad och klar på min bössa till 110507, då säsongens tävlingar börjar. Dock så vet jag att de flesta handlare tar till lite när de anger leveranstiden och vanligtvis så brukar leveranserna komma långt innan dess. Det är helt klart smidigt att köpa vapendelar ifrån USA, bara man hittar en vettig säljare.

Slutilgen så kommer här en intressant måltavla som jag hittade på nätet. Den är egentligen avsedd för 25 meter benchrest men den kan säkert vara användbar även i andra sammanhang.

Länk: http://lucaslife.com/targets/25m%20Benchrest%2024%20Bulls.pdf

Den magiska gränsen

Tidigare så har vi här i bloggen läst att träffbilderna i högsta grad kan bero på olika sorters diaboler och dessutom med vilken hastighet som dessa diaboler avfyras. Idag så ska vi kolla lite närmare på ytterligare en variabel, som dock ofta är ganska okänd, nämligen avståndet.

Vadå avståndet? Klart att det blir svårare att skjuta på längre avstånd, eller vadå? Jo, det kan man naturligtvis tycka men sanningen är en smula mer hårresande än så. Det är nämligen så att träffbildens storlek står inte i direkt proportion till avståndet fram till målet. Det finns med andra ord en magisk gräns var varje vapen och den ska vi titta på idag.

Alla luftvapen skjuter nämligen tämligen tätt ut till ett specifikt antal meter och därefter så börjar träffbildern öppna sig rejält. Ibland så kan gränsen vara nästan absurt skarp och det finns mängder av exempel på vapenindivider som kan skjuta underbart fint på exempelvis 41 meter för att sedan fullständigt deorientera och prestera tre gånger så stora träffbilder på blott 43 meter. Inte sällan så är detta också vapen som i övrigt har underbart fin teknisk egenprecision.

Märk nu väl att detta är ingen absolut sanning, alla vapen är ju som alltid unika individer. En del vapen kan ha en lite mer diffus magisk gräns, som skytten kanske inte alltid ens observerar. Detta trots att han i övrigt kan vara mycket väl medveten om att den här gränsen existerar och aktivt eftersöker den. Andra vapen däremot kan ju, som sagt, ha en skrattretande tydlig gräns och min egen CZ200T är ett tydligt exempel på detta, vilket jag tänkte visa här idag.

Bakgrunden till detta är att man på Yellow Forum diskuterade träffbilder på 30 yards, alltså inte 30 meter, som jag skjuter. Jag flyttade då min måltavla ifrån 30 meter till 27 meter (alltså 30 yards) för att observera utfallet och detta blev en mycket intressant iaktagelse:

  Först 20.40 mm på 30 meter

  Sedan 14.20 på 27 meter

  Därfter 19.00 mm på 30 meter

  Slutligen 11.20 mm på 27 meter

Som synes så blåste det en hel del åt vänster på tavlorna men de sköts växelvis med fullt stöd och enbart med JSB Exact 8.44 gn med 10J. Skillnaden var alltså blott 3.00 meter men resultaten ovan talar för sig själva.

I vanliga fall så brukar jag kunna få till genomsnitt på 10-11 mm vid 30 meter under perfekta förhållanden men proportionerna mellan 27 och 30 meter är sannolikt nästan lika spektakulära även under perfekta eller mycket goda förhållanden. Detta kommer naturligtvis att utforskas mera framöver.

Så, testa gärna era vapen på lite olika avstånd, precis som jag tycker att ni ska pröva dem på lite olika effekter och med lite olika diaboler. Rätt som det är så hittar man en kombination som blir överraskande god och då vet man enkelt var man har sin bortre gräns för just den unika vapenindividen som man har i sin ägo.