JSB Ultrashock & JSB Ultramag

Alltid trevligt att få en leverans ifrån Hurricane

Idag ramlade det ner ett par askar diaboler och en påse provammunition ifrån Tobbe på Hurricane, snabbt levererat som vanligt. I kuvertet så fanns nya JSB Ultrashock och dess metallspetsförsedda syskon Ultramag.

För säkerhets skull så blev det både kaliber 177 och kaliber 22 så nu ska det bli spännande att pröva dessa fyra sorter i de två kalibrarna som jag har till mitt förfogande.

Idag ska jag börja med kaliber 177 och i nästa del så fortsätter jag med kaliber 22.

För de som inte har bekantat sig med Ultrashock och Ultramag så kan man lite kort säga att Ultrashock är en nästan helt cylindrisk diabol vilka tillhör de absolut tyngsta i respektive kaliber. De väger därför imponerande 25.40 och 10.30 grains.

Ultramag är i grund och botten samma diabol, men försedd med en metallspets av någon slags hårdare legering. Här handlar vikterna om 26.40 respektive 11.30 grains.

Det är alltså två rejält tunga klumpar för kaliber 177 som jag idag ska testa med min lilla CZ200, vilken blott ger lite drygt 8 joule med den precisionsmässigt bästa diabolen jag har prövat - JSB RS.

Vi börjar på 30 meter med fullt stöd och kör fem träffbilder med vardera diabolen, först den spetslösa Ultrashock:

Nja...(o då är jag positiv)

Efter förtvivlade försök så lyckades jag till sist få 5 diaboler att träffa måltavlan i alla fall. Fyra av dem hamnade dessutom ganska nära varann - 27 mm. Exakt vart den femte diabolen tog vägen är oklart men det prasslade betänkligt i buskarna..

Faktum är att resultatet var så uselt så jag blev tvungen att skjuta en referenstavla med JSB RS för att kolla så det inte var något fel på vapnet..

Här blev det 12 mm, under 15 mm är godkänt på 30 meter

Med RS så sköt bössan direkt normalt. Man kan alltså lugnt påstå att Ultrashock inte är den optimala diabolen för min 200. På kikarsiktet så gick jag ändå upp ifrån 1.50 till 7.00 för att kompensera den tyngre diabolvikten i projektilbanan.

För Ultramag (med metallspets) så gick det överhuvudtaget inte att få en vettig träffbild att mäta, som bäst så fick jag 3 diaboler att träffa samma 14x14 tavla på 30 meter.. Besynnerligt då min 200 alltid har skjutit bra, eller åtminstonde rimligt bra (läs, inte lika uselt) med övriga JSB produkter.

Stora diaboler, i respektive kaliber (obs Tobbes fräcka visitkort)

Så, det var kanske ingen bra match mellan just min bössa och dessa diaboler med kaliber 177. För så är det ofta med luftgevär och diaboler, det som inte funkar i mitt vapen kan ofta funka i ett annat vapen och det finns egentligen inte givna regler utan allt måste utprovas noga.

Efter den här besvikelsen så var humöret inte på topp direkt, nu skulle jag dessutom skjuta motsvarigheterna med kaliber 22 ifrån min BSA Ultra. Denna lilla Ultra hatar normalt allt vad JSB heter och föredrar istället HN i allmänhet och Baracudan i synnerhet. Om 200, som gillar JSB, beter sig på ovanstående sätt med de nya produkterna - vad kommer då inte Ultran att göra?

Även är blev resultatet dock väldigt oväntat...

Longe Range Lonestar

Mer nöjd kan man knappast vara..

Idag så utnyttjade jag dagens sista minuter av dagsljus för att testa Lonestar på 80 meter, precis som 200 fick göra igår. Skillnaden nu var att jag fick perfekt vindstilla väder vilket är oerhört viktigt bortom 50 meter med luftgevär.

Resultatet lät inte vänta på sig.

Lonestar är den mest solida långdistansbössa jag någonsin har ägt eller skjutit.

Jag har tidigare med lätthet legat under 10 mm för 5 skott på 50 meter med 6 mm som all time low. Min gode vän Sandstig levererade också enormt fina träffbilder med den, givet att han inte hade skjutit in sig på den, och på ännu längre avstånd så cementeras den här uppfattningen ordentligt.

Dagens resultat för 5 skott på uppmätta 80 mm blev 12 mm...!??!

Jag börjar förstå att Harry Fuller dyrkar sin kaliber 25 BSA som han använder till sina 200 yards experiment. Hade jag inte själv skjutit så hade jag knappt trott mina egna ögon. Visst sköt Lonestar, som sagt, mycket bra på 50 meter men 80 meter är mer än 50 procent längre och varje meter bortom 50 meter är betydligt svårare än de meter som ligger mellan 50 meter och skytten.

Jag ska erkänna att jag skjuter inte Lonestar så ofta, den har många sidor som inte tilltalar mig. Den är lång som ett kvastskaft, tung och en smula klunsig, samt ger bara 15 skott på en fyllning mellan 240-150 Bar. Lägger man sedan till att den är groteskt tung att ladda och anspänna så är den definitivt ett vapen som jag normalt borde ha undvikit.

Men..

Den har två goda sidor som förlåter allt. När den levererar så gör den det med besked! Här finns kraft och här finns - desto viktigare - en sanslös egenprecision, som egentligen måste upplevas.

Idag klickade jag mig upp 30 steg, lade förstoringen på x18 samt ställde in parallaxen på strax under 100 meter. Därav att träffbilden inte blev så centrerad. Gissa om jag var nervös för sista skottet i den serien när jag efter fyra träffar förstod att den verkligen kommer att bli tät och fin..?

Fredrik: Jag vet att du läser detta, så nu är handsken kastad. Om din nya ST pipa kan ge detta eller ännu bättre så kommer jag att bli MYCKET imponerad, den saken är säker...BSA må ha en gammal och sliten utrustning för att hammarsmida sina pipor men de pipor som blir bra verkar verkligen vara i särklass.

Erik: Du frågade lite om hur min bana ser ut så jag tog därför lite miljöbilder, som du efterlyste. Här kommer dessa:

Banan..

Här är min fönsterbräda med den lilla bäckravinen rakt framför. Till potatislandet vid spetsen av den nedre kanten på det öppna fönstret så har vi 30 meter. Den vita kanten som syns strax ovanför är en isolering till ett litet pumphus (skymt av fönstrets nederkant), till höger om detta lilla pumphus finns ett träd där jag sätter tavlorna för 50 meter, vilket är exakt detta avstånd. Snett ovan den vita kanten så kan man ana måltavlan för 80 meter. En bättre bild finns här nedan:

Maximalt inzoomat med systemkamerans Tamron objektiv

Här har jag en closeup med maximal zoom på kameran. Mellan potatislandet i förgrunden och den vita kanten på pumphuset så är det 20 meter. Mellan den vita kanten och tavlan (i mitten av fotot) så är det ytterligare 30 meter.

Längst upp på fotots vänstra hörn så ser man ett rätt så grovt träd. Precis till vänster om detta träd så har jag röjt en allé som ger ytterligare 20 meter till de tidigare 80 metrarna - inalles 100 meter.

Noga räknat så är avståndet till målträdet på den banan faktiskt 102 meter när jag mätte, jag räknar det dock som 100 meter för att kompensera en eventuell avvikelse i mätningen eftersom måttbandet är 50 meter och otympligt att hantera, måste snart skaffa en lasermätare.  

Problemet här är att trots 4300 kvm tomt så går 25 av dessa 100 meter utanför min egen tomt och över en ödemark som en granne en bit bort äger. Som en parantes så är 80 meters banan i en annan vinkel så den hamnar fortfarande inom egen tomt, precis i hörnet av den.

Hursomhelst så vill jag ha tag på grannen som äger ödetomten/utmarken innan jag börjar skjuta där. När jag röjde marken i höstas/vintras så var han väldigt nöjd över detta då elbolaget hade klagat på undervegetationen så jag hoppas att detta kan komma mig till gagn nu när jag så att säga vill bruka lite av marken där.

En sak är iaf säker - mera skytte på 80 meter kommer det att bli.

Nu är det vår, det är ljust till 20.00 och den sista kvarten av detta brukar vara mycket vindstilla. Nu är vintern glömd, nu kommer det att skjutas varje kväll...

80 meter med 8 joule !!

En mångfärgad tavla..

Idag (måndag) så prövade jag min nya egna 80 meter bana för första gången. Nu var allt slit med röjsåg och motorsåg under vintern bortglömt och likaså var all den djupa snön borta som har förhindrat mig att använda banan tidigare.

Tyvärr blåste det lite för mycket för seriöst långhållskytte men jag tänkte ändå pröva en tavla bara för skoj. Min 200 skjuter ju bra på 50 meter så ytterligare 30 meter borde väl inte göra så mycket skillnad?

Jag kunde snabbt konstatera att det blev svårt att se riktpunkten på detta avstånd med x9 förstoring så jag klistrade på en extraprislapp ifrån jobbet för att öka synligheten. Den klisterlappen är 29 mm i diameter. Ett annat problem var att justermånen i höjdled inte räckte till. Förutom att skruva den i toppen så fick jag hålla över ungefär en tavla.

Först sköt jag två skott för att se var jag hamnade, det är dessa som är gröna på tavlan. Efter att ha justerat om då körde jag resten av magasinet (3 skott) som är lila här ovan. När detta var klart så körde jag 5 skott på raken efter justeringarna och det är dessa skott som är markerade med rött.

Den röda gruppen mäter totalt 32 mm och hela 10-skott gruppen mäter 87 mm.

Med lite mera vana och mindre vind så ska det bli riktigt spännande att fortsätta den här typen av skytte och framöver så ska jag även pröva min nya bana med såväl Lonestar som Ruger 1022.

Ett udda luftvapen..

The Sonic Blaster

Någon som har hört talas om en Sonic Blaster på sistonde..? Inte det? De är ganska ovanliga nuförtiden men sålde faktiskt ganska bra i USA på 1960-talet. Om man ska räkna den som ett luftvapen eller inte är kanske en öppen fråga men trots att de inte avlossar en projektil så har det ju onekligen själva luften som drivkälla vilket i någon mening bör likställa dem vid just ett luftvapen - i ordets grundläggande betydelse.

Vad är det då för tingest egentligen, låt oss börja med att studera en samtida reklamfilm:

En reklamfilm från slutet av 1960-talet..

Som synes så handlar det om en bazooka som drivs av en handpump och som använder en luftstråle till att slå omkull olika mål. En slags manuellt pumpad lövblås om man så vill. Det amerikanska leksaksföretaget Mattel sålde mängder med den här typen av krigsleksaker under det kalla krigets kallaste decennier men när 1960-talet övergick till 1970-tal så blev Mattel själva angripet - av det amerikanska konsumentverket!

Consumer Reports Magazine skrev följande i sitt utlåtande om The Sonic Blaster:

"The Mattel Agent Zero M Sonic Blaster 5530 fires compressed air with a deafening blast. Our measurements top out at 157 dB–above a level that can do permanent damage to the hearing of an adult. We rate the toy Not Acceptable."

Resultatet blev att Sonic Blaster försvann ut tillverkningen och gick istället in i samlarnas heta drömvärld...

Apropå Pointer...

När jag nosade (!) runt efter lite hundtillbehör så snavade jag över den här annonsen. Jag undrar vad kennelklubben skulle tycka om den idag..?

The Dog Sack..

Var är bloggen...?

Det är trevligt att vara saknad och det blev jag i morse, ingen blogg ramlade ut klockan 10 som sedvanligt och detta beror helt enkelt på att jag har tömt mitt förråd av inlägg på G utan att fylla på med nytt. De sista dagarna har jag emellertid inte varit utan att skriva inlägg - tvärtom, utan det har bara skett på ett annat sätt.

Förutom att meka med bilen, vilket fick tiden att rinna iväg, så har jag ägnat de senaste två-tre dagarna med att författa ett tiotal A4 med div artiklar för påseende till Vapentidningen. Nu ska jag granska dessa, rensa en del och skicka iväg resten för att se om jag kan få med något vettigt till nästa nummer vars deadline faller 21/4.

Vi får se om det ramlar ut något mera substansiellt inlägg idag annars ska jag fylla på lite i natt då jag föredrar att producera veckans kommande bloggar på natten mellan söndag och måndag när det är tyst och lugnt här hemma.

På språng mot framtiden...

Med gungande läppar och flaxande öron..

Som ni säkert vet så tycker jag om hundar och vi har ju under sju år fött upp ett stort antal kullar med Jack Russel Terrier. I veckan så kom vi emellertid över en bedårande valp av en helt annan ras så nu finns det en något större jycke i familjen också. En spydig granne påpekade att den här hunden minsann är första steget mot en jaktklädel av tweed samt det första förvärvet av en hagelbössa..

Någon som kan se vad det är för ras förresten....?

"Do I feel lucky ?"

"Well, do ya, punk ?"

Det här mina vänner, är en flaska med sprit. Noga räknat så heter den "Jägermeister" och jag har lyckats googla mig till att den faktiskt är en sorts likör och inte en Wiskey som jag först trodde. Alkoholprocenten är uppenbarligen, enligt etiketten,  34 procent, vilket verkar vara mera än vin men mindre än vanligt brännvin. Detta är ungefär det som jag spontant kan läsa ut av flaskan, förutom den mest uppenbara - loggans anspelning på helgonet Hubertus igenom korset mellan en hornkrona.

Nu förstår jag att två frågor hos läsekretsen genast uppenbarar sig:

1. Varför är jag i besittning av en alkoholflaska?

2. Vad gör en ask diaboler brevid?

Svaret på den andra frågan tror jag att ni alla kan lista ut, inte minst den gode herr Sandstig som häromdagen klagade över bloggens nuvarande brister på empiriska tester....

Den förstnämnda frågan förefaller dock tarva en mera utförlig beskrivning. Här i veckan så träffade jag en bonde med ett dilemma. Han hade ett akut behov av 750 kg gödsel, han hade en oregistrerad traktor, en tunn plånbok och en liten japansk budgetbil samt en ganska dryg körväg till affären, tillika mitt arbete.

Av en godhjärtad natur, som jag är, så erbjöd jag honom att skjutsa hem gödslet åt honom eftersom jag både hade tillgång till en prima (nåja) pickup samt en naturlig färdväg hem ifrån jobbet som passerade nära hans gård.

Sagt o gjort, en nöjd bonde senare och när dagen var avslutad så tuffade jag ut på vischan med ett tre kvarts ton ypperligt handelsgödsel på flaket. Över vindlande men gravt tjälskottskadade små våta grusvägar bar färden och efter en liten stund så stod jag mitt ute i ingenstans framför en pittoresk liten bondgård med en tomgångspuffande och lyftarförsedd traktor runt knuten.

Bonden lastade raskt av gödselpallen med traktorn och tackade så mycket för hjälpen. Precis när jag var på väg att ge mig av så tog han dessutom till orda:

-"Du är jägare du, va..?"

-"Nja....", svarade jag lite svävande, osäker på vart han ville komma.

-"Sådana super alltid hårt, kom med ner i vedbon så ska du få en stänkare.."

-"Tyvärr, jag kör ju", avböjde jag artigt och kände mig lite som en scout faktiskt.

-"Åh f-n, men det är klart att du ska få en flaska med dej hem i alla fall", sade han och räckte över den gröna flaskan med sitt kluckande innehåll.

Då det kändes viktigt för honom att jag accepterade gåvan så tackade jag så mycket för den samma och funderade lite på vad jag skulle göra med den sedan.

Först var jag inne på brevpress eller kanske att skänka den vidare i ett annat lämpligt tillfälle som muta/gåva etc. Nu har jag dock kommit på en betydligt mera passande uppgift och igenom den så riskerar jag inte heller att någon av mina medmänniskor konsumerar dess innehåll...